Egentligen hade jag inte tänkt att skriva något mer här. Jag ser liksom inte poängen. Det ger knappast andra människor särskilt mycket, och inte heller mig själv. (OBS ej försök till få bekräftelse jag är inte 22 längre OBS) Men så plötligt kände jag för det igen, och jag försöker att vara en sån som inte förnekar sina känslor. Så nu är vi här igen!
Det måste dock bli ett väldigt kort inlägg för min rygg har gått sönder efter att jag i morse, full av naiv och ogenomtänkt förväntan inför den nya dagen, plötsligt beslöt mig för att göra lite "gymnastiska övningar". Det sägs att det är bra för kroppen. Jag har nu bevisat motsatsen. Min rygg kan härmed ses på som en installation av mänsklig smärta, utsprungen från hopp och välmening. Som det så ofta blir i livet. Eller, som min farmor skulle ha sagt om det inte vore för magcancer: somliga straffar Gud direkt.
Och hör sen!
Jag ska skriva om min fortsatta behandling, sjukdomen, könshår, den nakna stjärten osv också.
Men inte just nu.
Inte just nu.
31 juli 2008
19 juli 2008
04 juli 2008
03 juli 2008
These pretzels are making me thirsty!
AH det är ju choklad, croissanter och korv överallt! Och ost. Herregud vad mycket ost. Och jag maste äta alltihop. Maste. Äta. Allt.
Har försökt införa lite rutiner. Sa här ser det ut:
08.30: Väckarklockan ringer. Sängfjädrarna skaver in i revbenen. Jag gar upp och öppnar balkongdörren för att släppa ut nattens demoner (eller bara vädra, jag är ju inte Ingemar Bergman), dricker ett glas juice.
09.15: Befinner mig pa lakarmottagningen. Pratar med de andra svenskarna som far samma behandling som jag. Vi ar just nu fem stycken med typ exakt samma symptom och sjukdomshistorier. Alla unga, alla en gang väldigt aktiva, allt gränslöst bittra mot svensk sjukvard. Vi sitter i en liten ring med nal i armen och jamför historier. Nar medicinen tagit slut ringer vi i en liten guldklocka. Det känns som att jag är en dvärg som kallar pa min björn, eller överklass som kallar pa min dvärg, eller kungen som kallar på sin överklass eller... ja. Ni vet vad jag menar. Eller inte.
10.30: Gar ner till bageriet pa hörnet, köper en nybakt croissant som smälter i munnen. Eller en saltkringla som gör mig törstig.
Fortsätter ut pa gagatan, strosar, svettas, shoppar spännande saker som medicin och slangar för 1500 kronor. Häromdagen beordrade en sköterska mig att skaffa en hatt mot solen: " you should get a sombrero!". Jag: "Nice, I've always wanted a city sombrero!" Hon log förvirrat men vänligt och knackade lite pa min pase med antibiotika.
Ja sen gar jag "hem" till rummet pa vandrarhemmet, äter lite ost, lite choklad, grisar runt naken i värmen och kladdar ner mina pockets med smält Lindt Lindor. Vid fyra har det blivit dags för nästa omgang. Det har bara gatt fyra dagar av typ 20 och jag ser redan ut som en jävla horse-pundare, särskilt efter att de stack fel och jag fick medicinen ut i armen istället för in i en ven och det gjorde ont och sen fick jag ett förband indränkt i sprit sa jag luktar alkoholist och armarna är fulla av hal. Mötte en drogmissbrukare/alkoholist pa gatan efterat och inbillade mig att han glodde med en blick som sa "du är som jag". Men sa är jag ju väldigt paranoid och egocentrisk ocksa.
Annars är allt asjobbigt (ensamt hopplöst trakigt) och jag vill bara aka hem. De kan inte ens garantera att jag blir frisk. Kanske om jag fortsätter behandla mig i typ tva ar. Mitt hjärta brister flera ganger om dagen men det är inget att göra at. Det är bara att fortsätta plocka upp bitarna, använda läppstift och äta smuliga bakverk.
Ps. Det har inte blivit nagon sombrero. Det skulle inte matcha mina skor.
Har försökt införa lite rutiner. Sa här ser det ut:
08.30: Väckarklockan ringer. Sängfjädrarna skaver in i revbenen. Jag gar upp och öppnar balkongdörren för att släppa ut nattens demoner (eller bara vädra, jag är ju inte Ingemar Bergman), dricker ett glas juice.
09.15: Befinner mig pa lakarmottagningen. Pratar med de andra svenskarna som far samma behandling som jag. Vi ar just nu fem stycken med typ exakt samma symptom och sjukdomshistorier. Alla unga, alla en gang väldigt aktiva, allt gränslöst bittra mot svensk sjukvard. Vi sitter i en liten ring med nal i armen och jamför historier. Nar medicinen tagit slut ringer vi i en liten guldklocka. Det känns som att jag är en dvärg som kallar pa min björn, eller överklass som kallar pa min dvärg, eller kungen som kallar på sin överklass eller... ja. Ni vet vad jag menar. Eller inte.
10.30: Gar ner till bageriet pa hörnet, köper en nybakt croissant som smälter i munnen. Eller en saltkringla som gör mig törstig.
Fortsätter ut pa gagatan, strosar, svettas, shoppar spännande saker som medicin och slangar för 1500 kronor. Häromdagen beordrade en sköterska mig att skaffa en hatt mot solen: " you should get a sombrero!". Jag: "Nice, I've always wanted a city sombrero!" Hon log förvirrat men vänligt och knackade lite pa min pase med antibiotika.
Ja sen gar jag "hem" till rummet pa vandrarhemmet, äter lite ost, lite choklad, grisar runt naken i värmen och kladdar ner mina pockets med smält Lindt Lindor. Vid fyra har det blivit dags för nästa omgang. Det har bara gatt fyra dagar av typ 20 och jag ser redan ut som en jävla horse-pundare, särskilt efter att de stack fel och jag fick medicinen ut i armen istället för in i en ven och det gjorde ont och sen fick jag ett förband indränkt i sprit sa jag luktar alkoholist och armarna är fulla av hal. Mötte en drogmissbrukare/alkoholist pa gatan efterat och inbillade mig att han glodde med en blick som sa "du är som jag". Men sa är jag ju väldigt paranoid och egocentrisk ocksa.
Annars är allt asjobbigt (ensamt hopplöst trakigt) och jag vill bara aka hem. De kan inte ens garantera att jag blir frisk. Kanske om jag fortsätter behandla mig i typ tva ar. Mitt hjärta brister flera ganger om dagen men det är inget att göra at. Det är bara att fortsätta plocka upp bitarna, använda läppstift och äta smuliga bakverk.
Ps. Det har inte blivit nagon sombrero. Det skulle inte matcha mina skor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)