Här skapas en liten del av evigheten

Timmerstommar. Det är vackert. Det har pappa lärt mig.

Min far och jag

Händelse: Åker bil med pappa från flygplatsen utanför Örnsköldsvik till barndomshemmet som ligger mellan ett par berg, bakom en skog och bredvid en sjö.

Det är kväll. Mörkret har lagt sig och vägen ligger förrädiskt isblank framför oss. På radion ska snart sändningen från matchen mellan MoDo-Färjestad börja. Vi passerar upplysta gårdar, gamla skolan och älven som lanthandlarn Börje försvarade in i det sista mot en utbyggnad av vattenkraftverket. Jag stirrar på vägen som lyses upp av strålkastarna från bilen. På sidorna är det svart. Allt känns stort, mörkt och oändligt och samtidigt så litet och förgängligt. Det är som upplagt för Norrländskt Svårmod.

Jag (ungefär): Tänk att den här vägen och de här husen har jag passerat nästan dagligen under hela min uppväxt. Jag känner till vilka familjer som bor vart, deras historier. Titta där tillexempel. Nu har Sjödins satt upp den där blå ljusslingan igen, som de alltid gör innan jul. I deras ladugård hoppade jag i höet när jag var liten. Jag har sett en del av husen häromkring byggas, målas om, gått i skolan med barnen och varit rädd för någons hund. Det känns som om de alla funnits i en evighet. Fast det är ju bara under min livstid och lite längre. En sekund av historien, eller inte ens det. Och snart kommer alla vara borta. Människorna som bor här. Familjerna. Husen. Allt kommer att försvinna, och så kommer det vara som om ingen av oss någonsin funnits.

(Några sekunders tystnad.)

Pappa: Förutom farfars garage.

Jag: Va?

Pappa: Farfars garage. Det är byggt i timmerstommar. Timmerstommar, ska du veta, det står alltid kvar.

Good bye, äldrevården

Nu är det klart. Om tio dagar upphör jag att identifiera mig med 52-åriga, utarbetade, bittra, ouppskattade kvinnor med nikotingula fingrar och mjukisbyxor fasttatuerade på kroppen. Alltså: om tio dagar upphör jag vara en deltidsarbetande och sjukskriven kvinna anställd i offentliga sektorn, en identitet som jag aldrig riktigt lyckats känna mig hemma i. Kanske för att jag är 26, inte röker och fortfarande ser vissa poänger med att leva.

Det finns ju ändå saker jag kommer att sakna. Bara att umgås med gamla är en sån sak. Det kan exempelvis vara mycket befriande att vara med människor som släppt taget om ganska mycket som vi anser vara ”socialt accepterat beteende” och kör på i blazing fury in i det sista. Klä på mig? Bah! Vem behöver kläder när man kan hasa omkring i morgonrocken i rosa noppig fleece och morra åt grannbarnen? Seså! Gå nu och vattna mina pelargoner, den vid porslinskatts-samlingen har börjat sloka!

Jag kommer sakna råden jag fick. Som:

”Bli aldrig, ALDRIG ihop med en sån där... sån där... neger! De finns ju överallt nu! Första gången jag såg en neger var på cirkus i Haparanda. Det var på 20-talet. Tror jag. Ja, det ska du veta att såg man en sån där svarting komma gående på gatan på den tiden så sprang man ju åt andra hållet!”

Eller visdomsorden, som :

”Mat utan salt är som kyssar utan skägg”.

Och samtalen med den 93-åriga tanten som var dement och hade virkat in hela sin lägenhet i blommiga bonader, dukar, löpare, gardiner och grytlappar (det är mycket möjligt att ex. dukar och löpare är samma sak. Jag vet ingenting om sånt här. Borde jag det? Jag har ju ändå fitta. Det kanske förväntas?). En gång köpte jag garn åt henne för att hon skulle virka en barnkofta åt en släkting. För sånt är ju fint. Nästa gång jag kom dit hade hon virkat en ny löpare. Hon hade glömt vad hon skulle ha garnet till, eller bestämt sig för att skita i det och tyckte att "ja, löpare får man ju aldrig för många av!" Fråga: hur många löpare kan en tant med ett bord behöva? Svar: Oändligt många!

Jag kommer även sakna den 95-åriga tanten som pratade så där skorrande och darrigt som bara riktigt gamla kan. Och muränorna i lilla sjöjungfrun, om någon minns. Och så liksom kutter-skrattade hon ibland mellan orden, utan någon uppenbar orsak, mer som någon slags utfyllnad. Hennes kök luktade så gott, hennes röst var så mysig, bullarna goda och hennes kutter var som små kramar. Det kunde lyfta vilken regnig onsdag som helst.

Mina vänner läser också Bang. Eller motsvarande.

Händelse: Har ätit lunch med min "bästis" Frida. På väg ut behöver jag gå på toa. Är på väg att gå in på herrtoan när Frida griper mig i armen.

Frida: Nej, dit in ska du inte gå! (stannar till ett ögonblick) Eller jo, skapa gender trouble bäst du vill!

Jag: Just det! Shit vad normativ du är.

Frida: Ja. Förlåt.

(Jag går in på damtoan)

Jag har läst Bang idag

Plats: Odengatan
Händelse: På väg hem från Konsum med middagsinköpet

Jag: Åhhh jag känner mig så konstig, rädda mig rädda mig!

Pojkvän: (Kysser mig)

Jag: Men åh, ska du rädda mig med den monogama heterosexuella kärleken? Guuud så klyschigt!

Pojkvän: Ja... man kan ju alltid försöka.