Promenaden till jobbet i morse

Talgoxe 1: skviik skviik skviik
Talgoxe 2: skviik skviik skviik
Talgoxe 1: skviik skviik skviik
Talgoxe 2: skviik skviik skviik

Ja och så höll det på.

Bilarna på Karlavägen: bruum brum bruuummm
Byggarbetarna: dunk dunk dunk dunk

Jag, inombords: .... kom, så länge solen ler, kom så länge lusten ger och taaaar så fort humhumhum försvinner, i morgon eeee en annan daaaaag...

I eftermiddag: picknic i tanto. Då vet man att det är sommar på gång. Till skillnad från alla äcklon utan socialt ansvar som fortfarande bor hemma fast de är 26 och låter sin mamma göra allt tänker jag PLOCKA UPP efter mig

hatar när menscykeln liksom "teasar" en (på ett väldigt ospännande sätt) med lite klassiska menssymptom så man släpper allt och rusar till närmaste sleven för att ha lite OB o c:o redo, bara för att sen ligga och bida sin tid som något litet träskmonster i flera dagar till innan den sätter igång. Ska det va så ska det väl va!

Herremingud vad varmt det är! Jag som skulle vara sobert snygg i strumpbyxor, svartsvartsvart och allt det där idag. Så äckligt att svettas i tight nylon! Känns som att man kissat på sig. ("Men guuud så fräscht" skulle en av mina gamla högstadiekompisar säga om hon läste det här. Återträff nej tack).

Men nej, jag klagar inte, det är underbart med värme. Och Stockholm är ju en sån fin stad. Och fåglarna sjunger och barnen är ljuvliga. Ja herregud vad ljuvligt allting är.

Men på tal om djävulen - här följer fem orsaker till varför jag tycker att du omedelbart ska köpa en mops:

1. det är en hund
2. den är tjock
3. den väser som en liten demon som precis fått vigvatten på sig när den andas
4. den låter som systeryster när den skäller
5. den har en liten mjuk bullmage

Att de dessutom ser ut som en dvärgversion av Leif Loket Ohlsson i ansiktet är en trevlig bonus, samt att de får plats i en cykelkorg! Igår såg jag en "liten vän " (som jag kallar dem) svischa förbi i just en sådan någonstans vid stureplan. Tungan ute, ögonen vilt stirrande och så något slags obehagligt skrik som kunde tolkas som både överförtjust eller panikslaget. Jag skrattade inombords hela vägen in i Lagerhaus och ut igen.

Ps. Lämnade inte tillbaka något av det jag köpte under gårdagens blackout på lunchen. Kanske i morgon. Ds.

"nu kan du dra kortet"

Det blev en sen lunch. Den tillfälliga sociala fobin hindrade mig från att lämna kontoret till typ klockan två. Men, istället för att äta gick jag ner på stan och råkade bränna 1500 kronor runt Biblioteksgatan. Vid första inköpet kände jag mig friskare än någonsin (konsumtion - det enda som får mig att glömma att det är synd om mig). Vid sista inköpet mådde jag illa över mig själv (samt lågt blodsocker) och började fundera ut vilka saker jag skulle lämna tillbaka under morgondagens lunch. Kan det bli horigare än såhär utan en gurka uppe i röva?!

AH!

Jag måste sluta ringa och prata med olika riksorganisationer-för-mystisk-sjukdom hitodit! Alla är ju sjuka, jag vill inte vara en av dem! Allvarligt, jag är ju vit, bosatt i ett rikt västland, LJUSHÅRIG (så ljushårig att fjunen på mina ben inte syns!) och utbildad. Sånt här händer typ Kunta Kinte, inte MIG!

Tillbaka i Stockholm! Sitter på kontoret och hör hur staden utvidgas. Det låter väldigt bökigt. Borde äta lunch nu, har med mig klassikern ärtsoppa på tub men vågar inte gå ut i lunchrummet för juristerna häckar där just nu ("häckar" som i svassar runt med rumporna, inte som i inlett sin reproduktionsperiod med parningsspel och parning). Om jag gick ut så skulle de ba... jag vet inte. "Ärtsoppa, är inte det väldigt 1992?" Och jag ba "prata inte med mig jag har ångest!"

Min far och jag II

Ibland får man en insikt. För ett ögonblick lättar okunskapens slöja och man ser plötsligt världen för vad den egentligen är. Lite så kändes det i alla fall idag när pappa visade var all min inkonsekvens och förvirring mycket väl kan komma ifrån:

Pappa sitter i soffan och ser filosofiskt ut i rummet. Skrattar plötsligt till och utbrister:

− Åh Jessica, livet är väl ändå fantastiskt! Jag menar titta på barnen, de bara lever utan att tänka så mycket mer på det. Det är bara liv liv liv.

(här uppstår en kort paus då hans mobil plötsligt piper till. Han plockar upp den och öppnar sms-inboxen).

Pappa: − Men va..?! Näe, vet du vad! TITTA PÅ DET HÄR!! (stampar upprört fram till mig som tar emot mobilen och läser högt:

− Hej! Tack för samtalet häromdagen! Ser fram emot att diskutera eventuellt samarbete med dig i morgon.. (Jag gör en paus och ser frågande på pappa. Han suckar otåligt)

Pappa: – Men läs klart då! LÄS!
Jag: − …ha en fantastisk dag. Kristina.

(Pappa ser uppfordrande på mig. Jag sväljer hårt)

Pappa: − Ha en fantastisk dag! Ha en FANTASTISK dag! Fördömda säljare! För det första så menar hon det ju inte, för det andra... jag menar, ha en fantastisk dag! Ha! Vet du vad en fantastisk dag för mig är? Jo, det är att komma på förstasidan på DN, eller dra in 100 000... nej, 500 000 till organisationen! DET är en fantastisk dag för mig! Det här, idag, det är långt ifrån fantastiskt!

Jag: – Men… livet, var inte det fantastiskt?

(Pappa fnyser till)

−Jojo, livet ja, men inte MITT liv!

Hemma bäst?

Pappa är hemma från Haiti igen. Eftersom jag är i norrland denna vecka för att jobba på "huvudkontoret" kunde jag välkomna honom in i huset med pasta och kramar. Sedan följde allt ett ganska välbekant mönster:

1. Pappa håller med from och insiktsfull stämma en utläggning i stil med "tänk vad bra vi har det ändå. Att vi får äta oss mätta. Att vi har fred. Att vi bara kan gå till kylen och hämta mat när vi känner för det. Dumma svenskar som gnäller över skitgrejer hela tiden, det är som en ankdamm där alla bara kvackar över ingenting. Kvack kvack kvack.

2. (fem minuter senare) Pappa: - MenVA...?!??!!! Funkar inte min (tekniska mojäng)! Har du rört den?! Har någon annan rört den?! Nu har jag ju inget ljud till fotbollen! Men ÅÅÅÅÅHH!!!!

3. Pappa surar länge i soffan. Svarar på tilltal med låga, väsande ljud. Exempel: Jag, med försiktig, trevande röst: -Men... de i Haiti då..? Pappa: - muttermuttervääääääsfotbollenvääääs

Lyckligtvis fungerade espressonmaskinen. Efter en kopp var vi nästan tillbaka på steg ett igen. Men bara nästan.

15 minuter av livet

Lita axplock från dagens fikapus, någonstans i norrland. Tänk medelålders kvinnor med foppatofflor.

Grannbyn
1. - Fem björnar sågs häromdagen vid Grönsjön! I rad!
2. - Fem?!
1. - Jaaa, fem. Om man kontaktar kommunen kan man få stängsel att sätta runt sin hage
2. - kan jag få stängsel att sätta runt mig själv?

(tystnad)

2. - Igår såg jag en rådjursunge

Städtips och teve
1. - Såg ni rent hus igår?
2. - Jaaa, vad söt han var!
1. - Ja, fast jag kollade inte när de städade hans badrum. Men Gud vad söt han var.
2. - Såg du deras trick mot svettfläckar?
1. - Vinäger och bikarbonat!
2. - Ja! Fantastisk, eller hur?
1. - Helt fantastiskt.

Livet hemma
1. - Jag kan inte sova i samma sängkläder mer än tre veckor, då mår jag illa.
2. (enda mannen) - usch jag gillar inte rena sängkläder
3. - Typiskt karlar!
1,2,4,5,6,7,8,9. - Jaaaaaa, verkligen! Typiskt karlar!

Tystnad

2. (mannen) - vart såg du det där rådjurskidet då?

om det finns någon därute som undrar hur vitrysk choklad smakar så kan jag nu informera om att den smakar gammal, unken öststatsdiktatur. Sen får ni väl avgöra själva om det låter gott eller inte.

Norrland igen! En vecka i månaden är jag här. Ibland känns det som en vecka för mycket, ibland helt lagom. Som igår, när jag stod på pappas balkong i vackert eftermiddagsljus i typ tjugo minuter utan att göra någonting. Jag formulerade inte ens några sammanhängande tankar. Nedanför balkongen låg åkrarna utsträckta, ända ned till sjön som fortfarande är täckt av is. Där bortom: tysta berg, täta granar, höga tallar, mera berg. Ovanför allt: den utspända ljusblå himmelsduken. Allt var nästan märkligt stilla. Det enda (och jag menar verkligen enda) som hördes var fågelkvitter. Bland dessa kunde jag urskilja storspoven – ett ljud som rörde om i något djupt inne i kroppen. Men fortfarande inga tankar.

Nu tänker jag att det är märkligt att samma plats kan få mig att känna mig så hemma och så främmande på samma gång. Som att träffa ett gammalt ex eller titta på gamla foton. Ja ni förstår.

egentligen är jag så jävla ful i munnen. Typ könsord, svordomar politiska inkorrektheter (gärna i kombo). Helst skulle jag vilja ha ett forum där jag bara får prata fult hela tiden, utan att behöva skämmas. Som när jag hängde med "esteter" i gymnasiet.

sakta vi går genom stan

För ovanlighetens skull gick jag ut i lördags. Som vanligt slutade en sådan kväll med att jag hittar ett oljevått crostinikex med tapenade framåt småtimmarna som slukas med oförtäckt lust och begär.

Några timmar tidigare: det dansas vilt på Berns. Eller ja, de som dansar är en skara på fem personer. Övriga... jag vet inte, 500 personer, står mer eller mindre blickstilla och stirrar på livebandet som om de vore bittra recensenter. Allvarligt Stockholm - varför betalar ni 170 kronor för att se en vibrerande technospelning bara för att bete er som om ni sitter hemma och kontemplerar alltings meningslöshet? Jag hyser visserligen oftast all respekt för denna typ av introverta skärskådningar, men INTE runt midnatt efter 22 öl på Berns. Då får ni låtsas att livet är roligt i alla fall! Eller vänta... är alla nykterister nu? Vad är det som pågår egentligen? VAD HAR NI BESTÄMT MEDAN JAG VAR BORTA?! Herregud!

Just ja, de där fem personerna som dansade. Genom en underbar dimsyn orsakad av champagne och mystisk sjukdom (fantastisk kombination!) kunde jag urskilja hur en tjej föll till golvet, för att sedan resa sig med glasbitar i låret och blod över jeansen. Ja det var hon jag hade på middag hos mig tidigare ikväll, inser jag. Fyllot som nu fällt henne var INTE min pojkvän.

Två timmar senare på akuten: min vän ligger halvnaken på en brits med köttsår i benet. Försöker spela nykter, trots röda ögon och hicka. Jag befinner mig i undersökningsrummet intill där jag torkar upp spyor (som INTE kommer från min pojkvän). Får panik när jag, i skenet från de obarmhärtiga lysrören, får en glimt av mig själv i spegeln och tycker jag ser ut som Stefan och Christer (samtidigt!) i ansiktet. Urskiljer ruccola och svamp i spyorna. Konstaterar att jag i alla fall lagade en god middag.

En taxifärd och några kräkningar senare: hemma igen. Ett ensamt, oljigt crostinikex kvarlämnat på soffbordet. En känsla av att vara levande. Tack för det Stockholm, vi ses snart igen!

Efter att ha hatat läkare så passionerat och öppet känner jag att det måste uppmärksammas när någon av dem faktiskt gör något trevligt. Som idag, när jag öppnade ett kuvert från Cityakuten och fann mina nyaste provresultat. Överst i högra hörnet, ovanför alla serum hit och dit, stod det med snirkligt bläck: "Heja Jessica! Snart skall du möta våren! Hälsningar Sven."

Jag gillar särskilt mycket att det står "heja" och inte "hej".

Melodram! Storhet!

Det har blivit dags att ta sig ur det verklighetsfrånvända skalet och möta världen. Alltså - det har blivit dags att sluta ladda ner raspiga operainspelningar och se en live! På scen i Stockholm just nu: Puccinis "Tosca". Den kan mycket väl innehålla allt det jag suktar efter just nu, åtminstone om man ska tro Operans egen beskrivning av uppsättningen:

"Det är melodram och det är storartat. Med musik som är lika dramatiskt brutal som skimrande vacker skildras sångerskan Toscas och hennes älskare Cavaradossis grymma öden. Handlingen äger rum under ett enda dygn, den 17 juni 1800 i Rom. Här finns allt; passion, lusta, förräderi och ond bråd död i alla former."

Dags att känna sig lite levande igen alltså!

Something is happening but you don't know what it is

Någon retas med mig. Kanske försöker de göra mig galen. Kanske har de redan lyckats. Från början handlade det om sveriges samlade läkarkår, men nu har även furniturebox involverats. Det var väl egentligen bara en tidsfråga.

Detta börjar med att jag beställer en soffa som ska komma senast idag. Vad som hänt (eller snarare INTE hänt) med min beställning har jag kunnat kolla på min "personliga sida". Där finns datum för när beställningen mottagits och registrerats, något som hänt mars 2008. Men så idag: ordern skickad! Hurra! ...tänker jag. Ända tills jag ser att detta skedde den första januari, 1970, klockan 01.00.

Genast börjar jag, som vilken normal människa som helst, fundera över "tillbaka till framtiden". George McFly. Flygande skateboards. Doc. "Don't call me chicken". Stulna sportresultat. Och så idag, 2008: Skumma läkare. Hitlers badkar. Golden bridge. Bajsprov. Furniturebox.

Det finns samband, så långt är vi alla med, men hur HUR??!!

Du levande

Ännu svårare att nöja sig med sin futtiga tillvaro blir det ju när man får sådana här sms från sin pappa:

"Nu har vi landat i Port Au Prince. Det är upplopp. Vår väg till hotellet kantades av brinnande bildäck, skrikande folkmassor och krossade fönster. Har ingen el, men vatten. "

Jag: "My God. Men DN, vi borde kunna spinna på det här? Du uttalade dig om höjda matpriser i utvecklingsländerna förra veckan, nu är du mitt i ett sånt upplopp. I´ll alert media. Men du tar det väl lugnt, inga risker?"

Pappa: "Du anar inte! Jag var 10 meter från explosionerna. Fick tårgas i ansiktet. Har allt inspelat. Wow!"

Jag: "Men herregud. Ta inga risker din tjockis"

Pappa: "Nu börjar det igen. Jag hör människor som marscherar, ropar. Otäckt. Alla mataffärer har plundrats. Men sanningen är att jag trivs, det här är livet på något vis för mig! Reser härifrån i morgon om det går att ta sig till flyget"

Ja och här sitter jag och... har skitigt hår. Som vanligt.

Plötsligt händer det

Idag fick jag för första gången vara med om att det börjar regna - och jag har ett paraply i handväskan.

I flera minuter förnimmade jag en känsla av seger

Tre personer med gränslöst dödsförakt klättrade igår upp i vajrarna på Golden Bridge i San Fransisco och hängde upp stora banners med texterna "free tibet" och "one world one dream". Varför gör aldrig jag nåt sånt?

Äh jag ids inte. Förresten så jobbar jag hemma idag. Det går mycket bättre nu när jag sitter vid datorn iklädd kjol och väst. Särskilt det sistnämnda plagget får mig att känna mig rak och duktig, en känsla som växer ytterligare när jag sätter upp håret med klämma och tar på mig mina nya, stora glasögon. Ingen naken stjärt här inte!

Men visst vore det trevligt att känna så starkt för något att ingen levande eller död kan stå i vägen. För hur trevligt och rätt det än är med lägenhet i centrala stan, en nyöppnad klädbutik eller gratis sprit så vet vi väl alla att inget av det där spelar någon större roll egentligen. Eller är jag för hård nu? Det känns inte som att det är okej att säga sådana här saker längre. Som att alla vet att kejsaren är naken men det är personen som påpekar faktum som är korkad - inte de som spelar med.

Äh jag vet inte. Kanske hade det varit mer okej om John Lennon fortfarande levde. Förmodligen inte, för vad är väl en person mot en ytlighetsfixerad samtid. Well well. Jag inbillar mig att det iallafall hade känts mindre ensamt på något vis.

Dags att modeblogga!

Vår i Stockholm, o la la! Som upplagt för att svassa runt i nya klädinköp, nya lätta dofter och nya färger på sminket. jag må vara sjuk, men lyckligtvis så finns det ju produkter som skapats enbart för ändamålet att maskera min köttiga, svettiga, bleka och (särskilt just nu) väldigt biologiska gestalt.

Just denna dag inleddes med en lång skön dusch där det löddrades friskt med aloe vera-dusch creme. Efter detta hade det blivit dags att först gröpa i min egen avföring med en liten vit plastsked för att sedan försöka trycka ner denna i ett väldigt, väldigt smalt rör. Snabbt efteråt blev det mer tvagande varefter jag sprayade ner huden med min nya parfym: Armani Code. Efter detta kändes det helt rätt med en snyggt sminkad Stockholmpromenad längs med Valhallavägen där min nya, chica handväska slängde lojt mot höften. I denna bar jag, tillsammans med ett rosa lipgloss från make up store (hot borrelia ass), en liten behållare med väldigt mörkbrunt bajs (magic poop, no 9).

Väl framme på Sophiahemmet rullade jag upp ärmen på min Lyle and Scott-kofta för att tömmas på exakt 12 ml blod, som snabbt koagulerade och tog an samma färg som bajset (magic poop no 9). Blodrören lades bredvid avföringsröret i handväskan, och den välklädda promenaden genom ett mulet men friskt vårstockholm fortsatte.

Väl framme på min ljusa, centralt belägna arbetsplats som populeras av synnerligen fräscha välparfymerade människor packade jag in blodrören i trevligt glansig bubbelplast (silver mania, no 5) och placerade detta i ett vadderat kuvert som märktes med adressen till det fashionabla labbet i Köln. Kommer kosta endast 1600 kronor, vilket är typ gratis med tanke på att Köln är varumärket som anses vara the shit just nu. Fråga vilken fashionista som helst! Bajset lades i likadan förpackning, men adresserades till det underbart våriga Karolinska Sjukhuset.

I'm living the life, I'm telling you!

Det tråkiga

okej, jag känner att jag måste säga det här, även om det är tråkigt att förmodligen ointressant för de flesta. Men ändå, det skulle kännas som en lögn om jag sa något annat just nu:

Om du en dag plötsligt upptäcker ett litet sår på något dolt ställe som sedan får en röd ring runt sig, uppsök genast läkare. (INTE Gunnar Klint, hötorgsläkarna)

Se till att få rätt sort, samt rätt styrka på antibiotikan under en längre period direkt. Här vet jag inte exakt vad som egentligen funkar, men om jag skulle bli frisk och sedan hamna i samma sits igen, så skulle de bli tvungna att ge mig doxyferm 400mg/dag i sex veckor eller bända loss mig från britsen med kofot och eldkastare. Inse att de läkare som försöker vifta bort det du säger kan ha, och ofta har, fel. Träffa någon annan.

Om du får höra att din ring inte är "den klassiska borreliaringen" - gå inte på det. Som jag gjorde. Särskilt om du är kvinna bör du veta att din ring ofta inte ser ut som den som män får - den som läkare refererar till som "klassisk" (röd i kanten, ljus i mitten. Kvinnors är ofta röd rakt igenom.)

Om du inte fått någon ring (det har beräknats, fråga mig inte av vem, att ca 50 % av alla smittade inte ens får någon ring) men en dag plötsligt drabbas av trötthet, yrsel, en känsla av att vara omtöcknad och trött utan uppenbar orsak så kan detta vara borrelia och bör kollas upp. Får du även huvudvärk, ont i nacke, axlar, armar och rygg så skulle jag inte nöja mig förrän någon jävla kvackare skrivit ut rätt antibiotika.

Lita aldrig på ett blodprov - de visar ofta fel. En LP (ryggmärgsprov) är pålitligare men kan också ge fel besked - särskilt om den tagits nära inpå en antibiotikakur.

Köp mycket kläder. Klappa roliga djur. Läs inga skräckartiklar. Se INTE en film på Youtube där ett gäng kvinnor sitter och gråter över att de fört över smittan till sina barn

Hade någon sagt allt detta till mig för ett halvår sedan hade jag kanske varit frisk idag. Jag hade iallafall sluppit en jävla massa krångel och förnedring.