Egentligen hade jag inte tänkt att skriva något mer här. Jag ser liksom inte poängen. Det ger knappast andra människor särskilt mycket, och inte heller mig själv. (OBS ej försök till få bekräftelse jag är inte 22 längre OBS) Men så plötligt kände jag för det igen, och jag försöker att vara en sån som inte förnekar sina känslor. Så nu är vi här igen!
Det måste dock bli ett väldigt kort inlägg för min rygg har gått sönder efter att jag i morse, full av naiv och ogenomtänkt förväntan inför den nya dagen, plötsligt beslöt mig för att göra lite "gymnastiska övningar". Det sägs att det är bra för kroppen. Jag har nu bevisat motsatsen. Min rygg kan härmed ses på som en installation av mänsklig smärta, utsprungen från hopp och välmening. Som det så ofta blir i livet. Eller, som min farmor skulle ha sagt om det inte vore för magcancer: somliga straffar Gud direkt.
Och hör sen!
Jag ska skriva om min fortsatta behandling, sjukdomen, könshår, den nakna stjärten osv också.
Men inte just nu.
Inte just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Välkommen tillbaka.
Somliga straffar Gud genast har jag för övrigt hört flera gånger under min uppväxt då min far gärna använde det uttrycket när man gjort något fel och sedan har det slagit tillbala på en själv. It takes you back, memory lane...
underbart talesätt, inte sant? Farmor sa det så fort man gjorde sig illa över huvudtaget - för garanterat så hade man ju gjort NÅGOT fel hyfsat nyss som behövde bestraffas.
Skicka en kommentar