Några av de där unga juristerna som hyr kontoret bredvid oss står ute i fikarummet och ropar "oa-oa", sådär som folk utan självrespekt kunde ses göra på uteställen för några år sedan till någon vidrig sommarplåga.
Ja så fick man sina fördomar bekräftade även idag alltså.
31 mars 2008
Relationsdrama x 2
Jag är en galen romantiker. Jag förbrukar romcoms i samma mängd som jag använder toapapper under en utlandsvistelse med, för min mage, mystisk matkultur. Jag får aldrig nog. Det började med Anne på Grönkulla. 12 år gammal satt jag där, med tårar rinnande över kinderna då Anne och Gilbert äntligen fick varandra (efter ett romantiskt replikskifte i stil med: "jag kommer aldrig kunna ge dig smycken eller vackra marmorsalar" Anne: "Jag vill inte ha smycken eller vackra marmorsalar, jag vill bara ha dig".) på den där vackra bron. Det var som att uppleva sin första shot heroin. Sen dess har det fortsatt. Det blev tårar när Mr Darcy såg sådär kärleksfullt på Elizabeth Bennet när hon spelar piano, tårar när Satine och Christian sjunger deras hemliga kärleksförklaring till varandra, tårar när... när... ja, jämt. Men så samtidigt är jag ju en cyniker, en pessimist (realist!) eller bara en normalt avtrubbad person som försöker få något slags grepp om hur den mellanmänskliga interaktionen egentligen förväntas gå till i min ytliga samtid.
Det absolut vackraste är väl därför de historier där romantiken blandas med hård realism, där det ljuva blir bitterljuvt och ingen får gå hem i solnedgången som en del av någon lycklig parkonstellation trots en lovande början.
På teater visas just nu både "Den allvarsamma leken" och "Closer", två historier som landat rakt i mig som ett paket nougat en ensam söndagskväll. Jag älskar de bittra dialogerna, de grusade framtidsutsikterna, hopplösheten, känslan av att allt är över och bortom räddning. Att se en relation komma till den punkt där de inblandade inser att oavsett vad de känner för varandra så finns det liksom ingenstans kvar att gå, varken framåt eller bakåt, på grund av allt som sagts och gjorts. Allt som finns kvar är de brustna illusionerna och en obesvarad längtan som inte längre orkar göra uppror, utan tyst lägger sig tillrätta bland de övriga ärren. Fint på rad.
Ett bett i det underbart sura äpplet:
http://www.youtube.com/watch?v=9RECn39jxNM&feature=related
Den sista minuten ger mig gåshud.
Det absolut vackraste är väl därför de historier där romantiken blandas med hård realism, där det ljuva blir bitterljuvt och ingen får gå hem i solnedgången som en del av någon lycklig parkonstellation trots en lovande början.
På teater visas just nu både "Den allvarsamma leken" och "Closer", två historier som landat rakt i mig som ett paket nougat en ensam söndagskväll. Jag älskar de bittra dialogerna, de grusade framtidsutsikterna, hopplösheten, känslan av att allt är över och bortom räddning. Att se en relation komma till den punkt där de inblandade inser att oavsett vad de känner för varandra så finns det liksom ingenstans kvar att gå, varken framåt eller bakåt, på grund av allt som sagts och gjorts. Allt som finns kvar är de brustna illusionerna och en obesvarad längtan som inte längre orkar göra uppror, utan tyst lägger sig tillrätta bland de övriga ärren. Fint på rad.
Ett bett i det underbart sura äpplet:
http://www.youtube.com/watch?v=9RECn39jxNM&feature=related
Den sista minuten ger mig gåshud.
24 mars 2008
Nu har jag uträttat saker igen
Ledighet ledighet ledighet.
Under dessa dagar hade jag kunnat packa upp lådor, städa lägenheten, planera nästa matinköp. Men, som vanligt kommer livet imellan. Ni vet, alla de där andra, inte lika uppenbara sakerna som också måste göras. Som att sitta still i sängen med skitigt spretigt hår, stirra in i väggen och tänka: men varför skulle John Lennon dö?
Varför?
Under dessa dagar hade jag kunnat packa upp lådor, städa lägenheten, planera nästa matinköp. Men, som vanligt kommer livet imellan. Ni vet, alla de där andra, inte lika uppenbara sakerna som också måste göras. Som att sitta still i sängen med skitigt spretigt hår, stirra in i väggen och tänka: men varför skulle John Lennon dö?
Varför?
20 mars 2008
Livet just nu
Detta har hänt:
Jag har åkt ålandsfärja. Det var sorligt, minst två gånger ville jag gråta. Ena gången var när den medelålders trubadurkvinnan bekände inför kortspelande pensionärer samt leopardtights-alkoholister att hennes dröm, DRÖM i livet alltid hade varit att blir musiker. Så hon hade sagt upp sig från sitt heltidsjobb för att fullfölja den. Leva mer storslaget. Bli helare. Känna att hennes universums konstellationer stod på rätt platser, vad vet jag.
Och nu satt hon där, på den äckliga pallen på den fläckiga heltäckningsmattan framför en halvtom lokal som luktade olja, piss och räkmackor och försökte få folk som satt och räknade efter hur mycket sprit de kunde få med sig hem att sjunga med i något av Taube. På hemvägen var det mer ”hallabaloo”. Trevligare båt, renare heltäckningsmattor. En gubbe rev av ett slags melodikryss framför spända åhörare som till vardags kan ses sälja bingolotter på T-centralen eller sitta i en park och vråla: ”ingen tycker om mig”. En tjock kvinna vann hela skiten och verkade omåttligt glad över detta.
Sen har jag flyttat till Östermalm. Det var lite av en olycka och tur på samma gång. Det är en fantastisk lägenhet där vi kommer få plats med både Hitlerbadkaret, sällskapsdvärgen och husnegern! (Ni som inte läst ”mig äger ingen” bör göra det omedelbart. ÄKTA tårar och skratt utlovas)
På jobbet då? Jag kan avslöja att jag här närmar mig makten och gör mitt bästa för att knyta så mycket kontroll till mig själv som möjligt. Häromsistens fick min nemesis, Erik på tryckeri´t, sparken. Nästa uppgift blir att cementera i min chef att jag är ovärderlig, utan att låta mina maktambitioner lysa igenom för mycket. Jag jobbar med att le mycket, varvat med lite förvirrade och skrämmande utfall. ”Jag är en konstnärligt geni, ifrågasätt mig inte!!!”
Det har tagits beslut också. Mitt senaste är att kunna verka som att jag kan något om opera. Såhär långt har jag kommit hittills: ”men Maria Callas, alltså La Divina, måste ju ändå vara tidernas mest lysande sopran, och: mamma morta är nog min favoritaria”
Sen har det gråtits. Mest över att jag, trots ungdom och fördelaktigt utseende i vissa belysningar, aldrig blir frisk. Men även över andra saker. Slutet i animerade filmen ”Bilar” är en sådan. Jag minns inte varför. Eller vad den handlade om överhuvudtaget. Filmen stod på i bakgrunden, utan ljud, på en fika hemma hos en av mina fastrar. Helt plötsligt när faster 1 håller en utläggning om någon slags tarmsjukdom så snyftar jag till. Blickarna vänds mot mig. Faster 1: är något fel? Jag: Nej, alltså.. det är den där lilla bilen… (nickar mot teveskärmen) Faster 2: Bilen? Jag: (Torkar en tår) Nej, alltså, det var bara så fint…
Och på golvet sitter min fyraåriga kusin och tittar skrämt ömsom på mig, ömsom på filmen - filmen som alltid fått honom att skratta, men nu plötsligt får en vuxen kvinna att gråta. Kan jag ha förstört hans grundtrygghet i livet där och då?
Så, för att sammanfatta: Livsdrömmar dör på Vikingline. Jag är ett konstnärsgeni med fördelaktigt utseende i vissa belysningar. Min nemesis är besegrad. Maria Callas heter även "La divina". Min kusin har upptäckt livets mörker tack vare min tårar.
Ja det var nog allt!
Jag har åkt ålandsfärja. Det var sorligt, minst två gånger ville jag gråta. Ena gången var när den medelålders trubadurkvinnan bekände inför kortspelande pensionärer samt leopardtights-alkoholister att hennes dröm, DRÖM i livet alltid hade varit att blir musiker. Så hon hade sagt upp sig från sitt heltidsjobb för att fullfölja den. Leva mer storslaget. Bli helare. Känna att hennes universums konstellationer stod på rätt platser, vad vet jag.
Och nu satt hon där, på den äckliga pallen på den fläckiga heltäckningsmattan framför en halvtom lokal som luktade olja, piss och räkmackor och försökte få folk som satt och räknade efter hur mycket sprit de kunde få med sig hem att sjunga med i något av Taube. På hemvägen var det mer ”hallabaloo”. Trevligare båt, renare heltäckningsmattor. En gubbe rev av ett slags melodikryss framför spända åhörare som till vardags kan ses sälja bingolotter på T-centralen eller sitta i en park och vråla: ”ingen tycker om mig”. En tjock kvinna vann hela skiten och verkade omåttligt glad över detta.
Sen har jag flyttat till Östermalm. Det var lite av en olycka och tur på samma gång. Det är en fantastisk lägenhet där vi kommer få plats med både Hitlerbadkaret, sällskapsdvärgen och husnegern! (Ni som inte läst ”mig äger ingen” bör göra det omedelbart. ÄKTA tårar och skratt utlovas)
På jobbet då? Jag kan avslöja att jag här närmar mig makten och gör mitt bästa för att knyta så mycket kontroll till mig själv som möjligt. Häromsistens fick min nemesis, Erik på tryckeri´t, sparken. Nästa uppgift blir att cementera i min chef att jag är ovärderlig, utan att låta mina maktambitioner lysa igenom för mycket. Jag jobbar med att le mycket, varvat med lite förvirrade och skrämmande utfall. ”Jag är en konstnärligt geni, ifrågasätt mig inte!!!”
Det har tagits beslut också. Mitt senaste är att kunna verka som att jag kan något om opera. Såhär långt har jag kommit hittills: ”men Maria Callas, alltså La Divina, måste ju ändå vara tidernas mest lysande sopran, och: mamma morta är nog min favoritaria”
Sen har det gråtits. Mest över att jag, trots ungdom och fördelaktigt utseende i vissa belysningar, aldrig blir frisk. Men även över andra saker. Slutet i animerade filmen ”Bilar” är en sådan. Jag minns inte varför. Eller vad den handlade om överhuvudtaget. Filmen stod på i bakgrunden, utan ljud, på en fika hemma hos en av mina fastrar. Helt plötsligt när faster 1 håller en utläggning om någon slags tarmsjukdom så snyftar jag till. Blickarna vänds mot mig. Faster 1: är något fel? Jag: Nej, alltså.. det är den där lilla bilen… (nickar mot teveskärmen) Faster 2: Bilen? Jag: (Torkar en tår) Nej, alltså, det var bara så fint…
Och på golvet sitter min fyraåriga kusin och tittar skrämt ömsom på mig, ömsom på filmen - filmen som alltid fått honom att skratta, men nu plötsligt får en vuxen kvinna att gråta. Kan jag ha förstört hans grundtrygghet i livet där och då?
Så, för att sammanfatta: Livsdrömmar dör på Vikingline. Jag är ett konstnärsgeni med fördelaktigt utseende i vissa belysningar. Min nemesis är besegrad. Maria Callas heter även "La divina". Min kusin har upptäckt livets mörker tack vare min tårar.
Ja det var nog allt!
19 mars 2008
Lev lev lev förihelvette lev
Nu känner jag mig bra. Kontoret är nedsläckt, alla har gått hem men i mitt lilla kyffe brinner ännu flitets lampa. Det signalerar: jag är lite bättre än alla er andra. Jag jobbar lite hårdare, är lite mer hängiven och seriös.
Det låter väl löjligt, men det här är typ första gången jag får uppleva detta. Så då måste det ju uppmärksammas. Kanske rentav firas? Jag sätter på winamp och spelar högt, högt för mina lediga arbetskamraters tomma mörka bås: …Nulla, ur operan ”La Traviata”. Spolar fram 1.30 minuter i låten.
Sådärja.
Glad påsk på er alla
(se http://www.youtube.com/watch?v=Gm8OQhOAv4I för att fira med mig. Glöm inte att skruva upp volymen)
Det låter väl löjligt, men det här är typ första gången jag får uppleva detta. Så då måste det ju uppmärksammas. Kanske rentav firas? Jag sätter på winamp och spelar högt, högt för mina lediga arbetskamraters tomma mörka bås: …Nulla, ur operan ”La Traviata”. Spolar fram 1.30 minuter i låten.
Sådärja.
Glad påsk på er alla
(se http://www.youtube.com/watch?v=Gm8OQhOAv4I för att fira med mig. Glöm inte att skruva upp volymen)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)