taken these broken wings and learn to fly

Nu är jag här och redan svämmer jag över av nyfunnen livsvisdom. Eller sa kanske jag misstar "visdom" för "kraftigt svettande", vad vet jag. Varmt ar det iallafall, varmt och soligt. Wonderbar! ...om det inte vore för den lilla petitessen att antibiotikan de började skjuta in i mina blodomlopp i morse har blott en trevlig biverkning: man bränns-till-döds-som-en-albino-i-afrika-och-far-stora-apokalyptiska-eksem-om-man-vistas-i-solen-mer-än-typ-5-minuter-i-taget.

Men det är lugnt! Jag haller mig lugn, sa lugn. Jag är buddhist, eller en ihoprullad trasmatta, en sovande katt, en vimpel i lä.

Inget bekommer mig längre.

Det är jag och Pforzheim nu, jag, Pforzheim och tre skivor med svensk fagelsang. Uppgift: att lara sig en fagel om dagen. Dagens fagel: Storlom. Rekommenderas starkt.

Jag bor pa vandrarhem (utanför fönstret: koltrast, svalor, björktrast), spatserar i stan (duvor, svalor) och har hittat till den stora samt meditativa stadsparken (bofinkar, koltrastar, björktrastar, svalor, en mängd oidentifierade).

I morse fick jag min första injektion med intravenös antibiotika. Lag pa en brits i en timme och tankte pa en fagelunge jag hittat i skogen nar jag var liten, en slags sparv som ramlat ur sitt bo. Jag visste att dessa historier sällan slutar väl, men kunde inte lämna den där i buskarna och snaren under den mörknande himlen. Under en vecka försökte jag fa den att överleva, gjorde en liten lada med bomull och gras i botten, gav den vatten, grävde upp mask som jag försiktigt försökte fa den att svalja. Flera ganger var jag nara att kvava den nar masken var för stor, fagelungen för liten. Det gjorde ont att se den, onte att ta hand om den, ont att kanna sig sa maktlös. Tillslut dog den.

Nej jag kommer inte att dö (DRAMA!). Men det är möjligt att det kommer kännas som att jag haller pa att kvavas ett par ganger innan jag far flyga hem igen.

I´m not there

Ryktet spred sig som en löpeld bland predikanterna i väckelsetältet: vi har en sjukling här. En ung, kvinnlig sjukling. Det gnistrade till i deras ögon. Skulle de få en show trots allt? Alla dessa gamlingar som suttit och hostat om sina ålderdomliga krämpor framme vid estraden för att få förbön var ju alltid något, men inte som detta. Inte som en ungdom, en ungdom med långvarig sjukdom som plötsligt drabbat henne, beslagtagit hennes kropp som en ond demon. En ond kraft som skulle bekämpas... inför alla mirakeltörstiga ögon. 

De behövde det. Mötet behövde det. Publiken behövde det.  

De såg sig runt i folkmassan, var hon här? Hur skulle de få henne att träda fram? De försökte lite svävande med några vaga kallelser: "jag känner... att det finns någon här i kväll... som behöver förbön. jag känner... att du finns här, du sjuka, du som lever med smärtan som ständig följeslagare... Gud finns här för dig kväll... Han vill hela dig... Han KAN hela dig... 

Den unga sjuklingen smög ut genom en dolt entré på sidan av tältet. Häcklade dem alla inombords, bestämde sig för att mer gå dit, nostalgi eller inte. Vissa delar av ens förflutna var det kanske dags att kapa alla linor till, även de som endast handlade om att minnas sin historia. Nästa år skulle hon inte gå dit, undvika hembyn under denna del av sommaren. Det var ändå inte samma sak efter att farfar dött. 

Det var dags att åka till det andra hemmet, till staden. Kvällsljummen asfalt, uteserveringar och öl. En jävla massa öl skulle det bli. Naturromantik kunde hon uppleva i juli stället. Hon packade snabbt sin väska och lämnade huset för att söka upp sin bror som skulle skjutsa henne till flygplatsen. Såg honom sitta i pappas bil och vänta på henne tio meter bort. Det var nära nu.  

Plötsligt hör hon ett rop, det är någon som säger hennes namn. Hon ser sig snabbt omkring, ser ingen, men så: plötsligt framför henne dyker en man och kvinna upp, hon känner genast igen dem som två av tältveckans predikanter. Mannen har blivit gammal, sist hon såg honom måste vara 15 år sedan nu. När farfar levde var han här en sommar och uppträdde på tältveckan. Tog upp hennes 10-åriga lillebror på scenen, sa att Gud bestämt vad han skulle göra med sitt liv. La ut texten om hur hennes bror skulle jobba för deras pappa, tjäna Gud, allt det där. Släkten hakade på, trodde på vad predikanten sagt. Såg inte oket de la på pojkens axlar, såg inte hur det tärde på honom under åren som följde innan han slutligen lämnade skiten och började göra upp sina egna planer. 

Ingen av syskonen hade förlåtit predikanten för vad han gjort. 

Nu sluter samme predikant upp runt henne tillsammans med kvinnan, de lägger sina händer på henne och ropar: vi trodde vi missat dig! Den manliga predikanten lägger huvudet på sned: Visst är det du som är sjuk? Som behöver helas från borrelian? 

"Sjuklingen" blickar bort mot bilen och mumlar: ja alltså, jag ska precis åka till flyget... 

- Jojo, men vi ber snabbt! 

Runt om dem passerar folkmassan som lämnat tältet och är på väg till den tillfälliga restaurangen för att fika. Upproret ligger på sjuklingens tunga men kommer aldrig ut. 

Predikanterna börjar att be. 

Vid två tillfällen blåser den mannen i hennes öra, befaller sjukdomen att lämna sjuklingens kropp.  Det kittlas och hon blir tvungen att bita hårt i kinden för att inte skratta till. Deras händer bränner över ryggen, på axlarna. Hon spänner dem, överväger att rusa ifrån dem men står som fastfrusen.  

Så slutar de. Hon fortsätter gå mot bilen, det känns som en evighet sen hon började. Hennes lillebror blänger mot predikanten och gasar så fort bildörren stängts. Jag är så avundsjuk på dig som får åka, muttrar han. 

Det skulle jag också vara. Men nu jävlar blir det öl! ... en kväll. I morgon drar "sjuklingen" till tyskland för att bli helad av antibiotika. I packningen: Hela tv-serien om Anna på Grönkulla, röda klackskor,  Lapidus "snabba cash" och en svart sparkdräkt.

wish me luck  

På Lördag åker jag till Tyskland och blir sjukvårdsturist men jag orkar inte tänka på det just nu

Jag har ett ängsligt hjärta. Eller, det där slog an en lite mer poetisk ton än avsett. Jag syftar nu till min oförmåga att hålla mig lugn när saker plötsligt låter, rör på sig osv. Min reaktion: handviftar, skriker, hoppar, hickar eller stampar.

Allt började, vill jag minnas, i samband med att jag som 16-åring flyttade hemifrån. Min ungdomliga osäkerhet+ensamhet+ny, gäll dörrklocka= hysteri. Varje gång någon ringde på skrek jag, i början för att skrämma grannar eller eventuella besökare, men efter ett tag för att detta ljud, detta onda onda ljud, skrämde mig djupt in i själen. Och sedan dess har det fortsatt. Ibland känner jag mig underhållande i dessa situationer, en slags freakshow med panik-tourettes, ibland är det bara fel. Så fel.

Som nyss på jobbet, då jag i samband med att jag råkade öppna fel mapp på datorn, utgjöt ett slags högt kattlikt vääääs, samtidigt som jag viftade med en kloformad vänsterhand framför skärmen. I ögonvrån ser jag en av mina äldre manliga medarbetare stampa förbi utanför mitt kontor. ”Eh, hej,” försöker jag, samtidigt som jag gömmer den skamliga näven i knät.

Inget svar.

Väckelsemöte 2008

Så nu har jag varit på tältmöte. Hundra meter från barndomshemmet. Tvekade länge, men kunde inte motstå löften om dragspelsslirande och ångestfyllda barndomsminnen. (Fantastisk kombo!) Och ja, det var som att titta på ett gammalt foto där allt som tidigare varit bekant kändes avlägset, lite fånigt och passerat. Konstaterade gamla sanningar på nytt, bland annat att jag INTE gillar predikanter som plötsligt skriker till för att uppnå någon slags dramatik och eventuellt locka fram ett halvkvävt halleluja från publiken, typ:”Och då KÄNDE JAG, att GUD TAAAALADE till mig. (gammal man i publiken, halvkvävt: halleluja!!) Osv. Ni vet vad jag menar.

Eller?

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om detta. Kanske i den där boken jag aldrig kommer skriva.

.

Jag: Jag är ett samhälle delat av en tragedi.
Juan: Är jag tragedin?
Tv:n (trailer): En trädgård. En sjuk man. En massa pumpor.

Det där med midsommar tar vi någon annan dag.

hemma igen osv

nu är jag i norrland igen och det är helt omöjligt att inte vara naturromantiker. Som i förrgår, när planet gick ner för landning vid midnatt och jag kunde se skogarna breda ut sig i evigheter under vitrosa himmel. Mellan träden svepte dimmorna fram som jordens andedräkt och omfamnade myrmarker, kalhyggen, älvar och granskog. I horisonten glödde ännu solen och fast jag växt upp med ljusa sommarnätter så kändes det plötsligt nytt. Och det gäller allting här. Allt det jag en gång känt, tagit för givet och hunnit ledsna på nu känns nu, efter elva år på andra platser vackert igen och jag kan äntligen sluta hata platsen jag kommer ifrån.

…

Okej, var lite snabb med känslosvallet där – klappade nyss en hund som var ”busig” och levt runt i någon liten pöl i skogen och när jag drog tillbaka handen luktade den BAJS. Inte bajs som i ”illa”, ”vämjeligt” eller ”motbjudande”, utan AVFÖRING. Mina händer är nu sådär äcklande torra efter att jag de senaste 23 minuterna stått och skrubbat dem med tvål från nåt jävla östland (som vanligtvis används för att rengöra kärnkraftverk) att det nästa gör ont att skriva. Jag skulle knyta näven i vrede om det inte vore för att huden då skulle spricka upp och krulla sig av händerna som bränt näver. USCH! Den tanken var äckligare än bajset itself! Stockholm, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!

Oh så utmattande att vara sk "känslomänniska"

tråkigt! Läs inte! Usch!

Det drar ihop sig. Till midsommar, till tältmöten, till tiden som sjukvårdsturist i Tyskland. Det sistnämnda känns fullkomligt surrealistiskt - jag kan inte fatta att det faktiskt kommer att hända. Och jag orkar knappt skämta bort det längre, även om det ofta känns precis så. Som ett jävla skämt. Jag menar, jag kommer att ta lån för att bli undersökt och behandlad av en man som heter "Wolfgang", bo i en håla i södra Tyskland vars största turistattraktion är ett gäng stenar i en glasmonter, spendera dagarna med att flanera, ha ångest, vila, läsa pockets och gå under av ensamhet och understimulans. Och: under allt detta kommer jag inte att få dricka öl.

Allvarligt nu – vi vet ju alla att enda sättet att klara av detta är genom att vara konstant full? Eller ska jag bli religiös igen nu? Är allt en konspiration av min barndoms frikyrka som funderat fram följande vinnande koncept: driv jessica till avgrundsranden – skicka in en liten hund med bibel en fastbunden på ryggen – jessica blir bästis med hunden och religiös! (den andra parten i konspirationen är givetvis ett hem för övergivna djur)

Lyckligtvis har jag förberett mig, dvs shoppat kläder till resan. Problematiskt i sammanhanget är att jag inte har någon aning om hur man klär sig inför en vistelse i en tysk kurort. Vad är ”funktionellt” under en vardag som innefattar ett dagligt intag av intravenös antibiotika? Kortärmat – check! Vad mer? En slags hatt kanske? Eller nej - hatt är bara humor. Sjuk humor.

Efter att ha kommit hem med shoppingkassen kan jag konstatera att den optimala klädseln som sjukvårdsturist enligt mig verkar vara en svart overall med smala axelband och resår i midjan. Typ luftigt bekväm, samtidigt helt okej att använda "på stan". Hur ett par "sjuk-skor" ser ut har ännu inte fastslagits, men jag tror att mitt låga tillstånd måste kompenseras av klackar. Tofflor av alla varianter är bannlysta.

Näe vad är det här? Dagens outfit möter borreliabloggen? AH! Det här är inte mitt liv! Jag är ju rolig ju! Och bra i sängen! Och urban! Och snygg i vissa belysningar! Och.. och… VIT!

magiskt

Man flyttar ihop. Man umgås, äter och tittar på teve, allt lite för mycket för att det ska kännas hälsosamt. Ibland kommunicerar man, men efter ett tag nöjer man sig med att nicka och le. Som i morse:


Jag (hoppar och ropar) : det känns som att jag har ett litet magiskt väsen i huvudet!
Juan: Mm vad trevligt.

religion, anyone?

Okej det här med väckelsemötet:

I begynnelsen av mitt liv var naturen. Det var skogarna, sjöarna, bergen och den stora vita dimman. Det var huset på höjden, åkrarna med högt vajande gräs och vintrar med tyst gnistrande snö. Det var ljumma sommarkvällar med påträngande flygfän och den vita parasollen utfälld på balkongen. Det var den blekrosa himlen som spände sig som en luftig duk över oss och speglade sig i sjön. Det var sötvattenslukt, den murkna gnekande träbryggan och skräddarna på vattenytan. Det var simturer i skymningen och ljummet mjukt vatten som skvalpade mot benen när solen gått ner bakom ön.

Det var farfar som under en vecka varje sommar slog upp det blå väckelsetältet mitt i byn på den norrländska landsbygden. Ropen som överröstade koskällor och silon på andra sidan sjön, ångestdrypande syndanöd och männens historier från scenen, farfars högljudda svettiga förkunnelser. Själv hade han stött på religionen många år tidigare i form av en väckelsepredikant som rest runt i bygden. Vid mötet hade han nyss upplevt en klassisk bondfylla på ladgårdslogen och kände bakfyllan, syndanöden och viljan att bli något större än det liv som tycktes ligga framför honom. Han blev omvänd och började förkunna Ordet.

Under sin storhetstid ska han ha fyllt blå hallen i Stockholm där han predikade, skrek, svettades och bad inför en hänförd folkskara. Efter att väckelsen i Sverige svalnat av levde minnet av dess glory days vidare i det blå cirkustältet i den lilla byn i norrland. Hit har människor från olika delar av Sverige rest varje år för att höra den store predikanten riva av ännu en av sina inlevelsefulla förkunnelser med skogen, bergen och sjön i bakgrunden.

Farfar är nu död sen ett par år, men tältet reses fortfarande. Platsen är densamma, på åkern hundra meter från mitt barndomshem. Själv har jag blivit äldre och lämnat byn och religionen, men en gång om året återvänder jag för att lyssna lite på den där speciella retoriken, känna doften av sågspån, tältdukar och nedtrampat varmt gräs. På något vis är det fortfarande sanningen om vem jag är, samtidigt som ingenting känns mer främmande. Gud har dött och vägarna ligger osynliga framför mina fötter, samtidigt som jag alltid kan känna tyngden från hans hand vila på mina axlar.

summer of 2008

Äntligen!

I år ska jag:

- jobba jobba jobba
- gå på logdans, dricka hembränt (sigge i berget gör den bästa) och "stuffa"
- åka på väckelsemötekonferens i norrland (i ett gammalt cirkustält)
- förnedra mig själv (och andra)
- åka till tyskland och bli pumpad full med antibiotika in i venerna

Om något av detta låter som något för dig så är du välkommen att höra av dig

på jobbet

.

krukväxt

kukväxt

kukenväxer

den VÄXANDE KUKEN!

...


Nej uppdatera organisationens hemsida var det ja. "Ny skola står färdig i Brasilien". Kul för dem. Hejhej.

Glömde berätta-

-sist jag och Juan åt trevlig helgfrukost här hemma stördes plötsligt idyllen av ett luddigt skrik från gatan. Det lät både organiserat och primalt. Gick fram till fönstret med min trevliga rostade macka i ena handen, ett glas juice i andra (tänk kärnfamiljs-reklamstämning) och stirrade ut på Sveriges alla samlade nazister som heilade, nästan precis under mina rosa pelargoner. Var kom de ifrån liksom? I morse var de inte här, nu var ALLA här. Just här. Gick ut i blommig kjol med Juan för att beskåda spektaklet och prata lite med "folket på gatan" när 10 kravallpoliser, fem meter till höger vrålar "VISIR NER" och stampar mot oss med höjda batonger. Alltså... Excuzes moi?

det här förtjänar inte någon rubrik

Det har stått en långtradare utanför sovrumsfönstret (OBS jag bor i stockholm men har alltså mer än ETT rum! I´ve made it!) och puttrat i mer än två och en halv timme nu! Växthuseffekt? Buller? Här skiter vi i allt. Dessutom så har den en sån där "sirenlampa" på taket som blinkar hela tiden, ljusspektaklet lyser upp sovrummet OCH vardagsrummet. En gammal gubbe har setts stryka runt förarhytten på darrande ben med höjd näve, bara för att finna att den är obemannad.

Inom mig växer hatet. Snart gör jag något "galet" (tänk själv).

Långhelg dåra!

Jag skötte mig exemplariskt. jag var så trevlig. Så mjuk. Så full. Så vän och så god.

Torsdagskvällen först: nya tighta jeans med hööög midja vid kaknästornet. Hinkade (bokstavligen) vin ur en stor soptunna och erhöll därmed en gratisfylla som luktade gamla ruttna löv. Kände mig ung på nytt, dvs förvirrad och bitvis omotiverat lycklig. Taxi till fest med folk med koll, däribland Björn Gustafsson. Han stod med ryggen emot, men hans hållning signalerade"utbränd", eller kanske "nykter", jag vet inte.

Delar av festen hölls utomhus, det kissades och busk-rasslades. Bäst: inga köer. Sämst: torkat gräs som skavde mot stjärten efter att byxorna dragits upp. Fick mig att minnas en hel del obehagliga saker.

Kvällen fortlöpte. Vid ett buskage: Jag står bredvid Juan och tre vänner och skriker efter en okänd man:.. men jag ÄR bra i sängen, jag lovar! Han (obekväm) : Jag tror dig! Jag TROR DIG! Jag: Men jag är bra! Alltså BRA!

Inne på festen: skrattar så jag måste ta stöd mot en relativt okänd kille. Slår med nävarna i hans bröstkorg för att ändå förtydliga hur road jag är. Han skrattar inte.

På McDonalds: Försöker beställa en hamburgare. Juan dyker upp från ingenstans och griper kloaktigt fast i mina axlar, skriker: EN MILKSHAKE! Herregud en milkshake! Kassörskan: Vi har ingen milkshake. Juan: En MUFFINS! Jag vill ha muffins! kassörskan: Vi har ingen muffins. Vill du ha en munk? Juan: Hårt stängda ögon, flämtar med darr på rösten: En munk!? Men det var ju det jag ville ha hela tiden! (skrik)

På Valhallavägen: Nästan hemma. Fötterna värker efter promenaden. När vårt fönster syns från vägen sätter Juan sig med kraft på en parkbänk, ropar: Sitt! Ner! Nu! Jag: men vi är ju snart hemma... Juan: Men vinden! Det blåser så skönt! Jag vill bara få känna mig som Carola litegrann, kan du inte unna mig det!?

Jag sätter mig omedelbart ner.

Dagen efter äter vi middag hos Juans föräldrar. Allt känns bra.

Idag: Jobbet igen. Snart ska jag uppdatera organisationens hemsida, men inte än. Inte riktigt än...

du måste va sjuk - sjuksjuksjuk

Nej nu får det vara bra. Pratade nyss med faster från hembyn som berättade att den där hästtjejen, som bott i puppsala (IIUH jag menar Uppsala – GUD!) massa år men nu flyttat hem igen för att föda upp/sitta på djur, haft mystisk glömsk sjukdom i typ fem år. Lät precis som mina symptom. Ingen läkare hjälper henne utan yrar om att hon är psyksikt sjuk eller… kvinna. Alltså vad är det här, en tyst epidemi? Massa unga snygga tjejer som går omkring och är jättetrötta, glömska, deppiga och yra? Tänk om valfri 1800-tals läkare levt nu, vilket jävla smörgåsbord! Bara att kavla upp gubbärmarna, harkla sig, klia skrevet och skriva en avhandling med slutsatsen att kvinnor är emotionellt instabila och olämpliga för någon form av viktigt uppdrag. Nu som då. Förutom barnafödande då, för det är ju inte alls viktigt och kräver inte starka nerver energi osv. (längtar efter att få vara bitter över hur föräldraskapet inte värderas tillräckligt högt, det verkar så tacksamt? Säg ”barn” och alla föräldrar bara ”PRECIS!”) På tal om sjukdom så gav Ålandsproverna inget nytt. Ingen tycker jag ska åka till Tyskland och bli helbregdad i någon mystisk kurort, men hur kan jag låta bli? Jag kan ju bli frisk! Kan jag inte?