Lögnerna som omger oss II

Den lilla rosenbusken jag köpte för att liva upp/kitcha till min arbetsplats en aning dog igår. Den levde i två dagar, det vill säga över helgen. Även om jag förstår hur den måste ha känt då den insåg att mitt fönsterbräde, på min arbetsplats, nu var dess nya hem känner jag mig besviken. Och sorgsen. Den stora, utslagna rosen som lockade mig att köpa busken in the first place har uppgivet böjt ner nacken och slutit sig för världen, som om den kände en gränslös skuld och ånger. Det borde den.

Det känns inte rättvist. Allt jag ville var ju att ibland få bryta ögonkontakten med min epileptiskt flimrande dataskärm och snegla lite till vänster, mot den söta rena doften och då- mötas av mjuka kronblad, en hoppingivande strävan mot ljuset. Men icke.

För att rena mig från all uppdämd sorg och ångest sprang jag idag ner till den där överkäcka tjejen i blombutiken och skrek:
”Den här rosenbusken är död – DÖD! Död som dina ögon, fyllda av lögner." För att sedan kvida fram, genom tårar: Förstår de inte vad sånt här gör mot människor som lever med känslorna utanpå huden?

From Spain II

Oj! Man loggar in på sin gamla horhotmail för typ miljonte gången i sitt liv och vad finns där? (förutom ett mail från Inger Lippman - kontaktperson på borreliaföreningen som uppmanar mig att betala 1500 kronor för att få mitt blod analyserat i Tyskland) Jo- på omisskännlig dålig engelska - Mr. summerlove in Spain -97:

Jessica hello! paco am! Tell you today when I went to post, I took a big surprise to see your carta.Of course I remembered you.Always I missed you, and you always carry in my heart.Perhaps were only a night alone together, I was unforgettable know you.Now has spent a lot of time, I was almost 3 years waiting for summer to see some other vez.I´think that will be very beautiful, and have had many boyfriends.And everything you have gone well in life.Yo now I girlfriend and I do well in the life.Me would like to respond to know about your life and how you will todo.saludos and I would like see you in fotography...excuse me,if write regular english,i have traductor english/spanish in the computer.thank you

Jag tror att han försöker säga något i stil med att brevet överraskade honom, att jag var special och att jag haft massa pojkvänner? Oavsett så var det ganska surrealistiskt att få svar. Lite som att hitta gamla foton utan att kunna identifiera sig med personen på bilden längre

Fredagsmys

På tal om kött och att det är fredag: världens bästa Torgny Lindgren nämner i förbifarten ett av sina recept i ett samtal med Daniel Sjölin. Det var ungefär såhär:

10 liter vatten
några kilo grovsalt
10 kilo kött
(ren eller älg)


Jag törs nog påstå att detta ska koka några timmar och serveras med pärern, lingonen och en skummig öl. För övrigt tror jag även att det blir bättre om man uttalar "kilo" med ett riktigt k, alltså inte som något slags sch-ljud.

Enjoy!

Lunch på stan

Vad obehagligt det är att se någon komma cyklande i lunchrusningen i Stockholm och tänka "har inte jag legat med honom?"

En sån där onsdag igen

"Jobba hemifrån". Vi vet nog alla vad det betyder - egentligen. För inte trodde jag väl på allvar att jag skulle gå upp halv åtta, duscha, äta en trevlig frukost med ett par frukter och en toast skuren i trekanter för att sedan rulla upp ärmarna och skrida till verket? Det vore att ljuga för sig själv. Och det gör jag ju, så ofta jag får chansen. Verkligheten är att sitta stjärtnaken (igen!) i skräddarställning framför datorn någon gång runt tio, med smutsigt spretigt hår och tom mage. Den inre monologen som i hemlighet underhåller mig på kontoret när jag med uttryckslöst ansikte kommenterar alla i min närhet samt kontemplerar alltings meningslöshet har blivit den yttre. Likheterna med Dustin Hoffmans sätt att prata i Rain Man är stora.

Snart ska jag till neurologen i Uppsala för att försäkra mig om att jag inte har en hjänturmör. Det är på riktigt.

Helgen är över

Jobbet igen. Tröttheten svider i ögonen och Östermalms bakgator ligger regnsvarta nedanför fönstret. Fikarummet är tomt, kaffekannan halvtom och några plastlådor från lunchen ligger på diskbänken och torkar. Mina arbetskamrater känns oroväckande produktiva.

Minns igår eftermiddag när jag satt på huk stjärtnaken (för övrigt den fulaste varianten av nakenhet - tröja/linne upptill och inget nertill) i ett studentkorridorsrum och gröpte tapenade ur en burk med ett kvarglömt crostini-kex. Jag tror det var frukost.

Det kändes ovärdigt på något vis.

A song for Juanito

Jag är som ett litet dun, en porslinskatt i dina armar!

Tanterna

På uppdrag av jobbet ringde jag häromdagen till kontoret i Kenya för att få en uppdatering av läget. Organisationen jag arbetar för driver för- och grundskolor utanför Mombasa, ett av de områden som drabbats hårdast av de senaste veckornas oroligheter. Vi pratar husbränning, plundring och våld.

Hursomhelst.

Det visade sig vara svårt att komma i kontakt med någon ur personalen, däremot får jag tag på en gammal tant från Sverige med kopplingar till organisationen. Hela jag spritter till av spänning och förväntan när hon lyfter på luren.

Jag: Men hej, så bra att du kunde svara! Mitt namn är Jessica ---, jag ringer från --- för att få en uppdatering av situationen. Hur mår ni? Hur ser läget ut just nu?

Tant: (rosslar) Hej hej. Jaaaaa, jag har ju den här förskräckliga hostan, du vet den går liksom aldrig över och nu har jag fått en massa slem i halsen som kommer upp när jag hostar alldeles förskräckligt jobbigt är det usch usch men nu har jag fått antibiotika i alla fall så vi får väl se om det hjälper men just nu så är det (blablablablablabla)

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag lyfte på luren för att få kontakt med någon som befann sig mitt i händelsernas centrum i ett oroligt Kenya. Men jag vet att det inte var det här.

A grand plan

Nu drömmer jag om storhet igen. Det känns så skamligt på något vis! Att inte bara nöja sig. Fast sen gör jag ju det ändå. Vad finns det för alternativ? Flytta till Berlin, starta konstkollektiv och äta massa kött? Allt känns som lögner. Vad är egentligen sant längre

From Spain with Love

Igår hittade någon en låda med gamla brev. Jag älskar gamla brev. Efter en snabb genomgång visade det sig vara brev som jag hade fått, mellan åldern 10 och 18. Så här skrev Paco Amores Cortes till mig när jag var 16:

11 August, 1997

Hai Jessica! How are you? Fine, I hope! I'm fine in Spain and in my beach, you remember? I think in you, all the time. Why did you go without to see me? I was very sad, all the night. Excuse me, I never write a letter, and in english! I write in english, very bad. But, I decided to write you, because I'd like you very much. Now, I am with a english girl, but she is not similar to you. She is very boering. You was very friendly, funny and very pretty. Please, could you send me a picture of you? For, I remember you. Sure than now, you are very white, ja ja ja! It's a joker! I hope you write me. I'd like you very much. Good bye! Kiss! Paco (en ritad stjärna)


För att reda ut några saker: 1. "Friendly" syftar enbart till "vänlig/snäll". 2. Jag försökte säga hej då till Paco min sista kväll i la Cala, men jag kunde inte hitta honom. 3. Jag skrev tillbaka, men det kom aldrig fram. Kanske för att jag inte satt på tillräckligt med porto. Jag vet att det inte kom fram eftersom jag några veckor senare fick ett besviket why don't you write me back-brev från samma avsändare. Idag, nästan elva år senare, kände jag att det var dags att åtgärda detta. Ett andra svar skickades med posten för 20 minuter sedan. Varför? Nej nej. Varför inte?

ungefär så, ja

"...ändå var de villiga att låtsas att de hade roligt i hopp om att det skulle frammana äkta glädje."

Changing of the guards

Det här med att vara övervakad på arbetsplatsen igen. Idag, när jag i min infantila dumhet trodde att jag var ”ensam” och därmed kunde slappna av råkade jag skratta till när jag läste ett privat mail som inkommit under förmiddagen. ”Jaså, här sitter du och skrattar” hör jag en kvinna säga. Hon var precis på väg att passera mitt kontor, men ljudet av en spontan glädjeyttring fick henne att stanna till. Jag säger ingenting. Hon kommer in, närmar sig skärmen, jag öppnar reflexmässigt ett word-dokument med korta fakta om oroligheterna i Kenya. ”Äh, jag såg en rolig grej bara”, förklarar jag. På skärmen står det: Minst 600 människor har enligt Röda korset i Kenya omkommit under de senste dagarnas oroligheter i landet”. Kvinnan nickar, hummar lite och går vidare.

Åh, den mellanmänskliga interaktionen. Varför känns det enkla ibland så svårt? Hon kanske försökte vara trevlig, ville knyta an och skapa en lite varmare atmosfär i korridorerna, men jag kände som om jag var under attack. Skärskådad. Naken. Kanske lite som i Orwells 1984 där varje tillstymmelse till känslor måste maskeras för att hålla uppmärksamheten borta.

Jag är egentligen så mycket bättre än så här.

...och lögnerna som omger oss

Idag har jag suttit i möte i konferensrummet. Det var väldigt vuxet. Jag sa kanske 32 ord, varav två var ”herregud” och ”förlåt”. På bordet fanns: vattenkanna, glas, en uppsättning miniatyrflaggor, laptops, anteckningsblock och pennor. Och i mitten: en skål med ca 15 frukter – i trä. Lite större än den naturliga versionen, blanka och fria från damm. Det kändes lite sorgligt på något vis, tanken att någon står där inne efter alla gått hem i mörkret och torkar av 15 stycken varianter av oäkta äpplen, päron, apelsiner och – en rödbeta. Lägger tillbaka dem i skålen och tänker ”så, då var det klart”.

Jag förstår det helt enkelt inte. Fyller de någon funktion? Är det fint? Ska de förmedla mig något? Ska jag känna något, och i såfall vad? Lugn, vemod, vansinne, äckel? Jag stirrade intensivt på arrangemanget samtidigt som chefen pratade. Jag kände ingenting.

From hell

Jag vill använda ordet "Infernalisk" i något sammanhang men jag vet inte var? Det känns ju så Strindbergst! Men när? Hur?

Du och jag, livet. Vi har det väl för trevligt ihop!

Ironin lever

Jag: Okej okej, jag kanske har varit lite stingslig på sista tiden
Pojkvän: Du, stingslig? Nej, det kan jag väl aldrig tro!
Jag: Nej, det är sant. Jag är ju som ett litet nytvättat lamm. På en fluffig dunkudde.
Pojkvän: Ja, precis så, aldrig någon tagg utåt.

All along the watchtower

Det är någon slags grupp på besök på min arbetsplats idag. Jag som sitter bakom en glasdörr i början av en korridor har känt mig som ett utställningsföremål/Hannibal Lecter de senaste timmarna när okända människor långsamt strukit förbi, kikat in genom rutan och sedan strukit vidare. Som ett panoptikon där jag som fånge hela tiden känner att jag måste sköta mig, ifall någon ser. Nyss såg en man i kavaj mig sitta och titta på bilder av Christian Bale. Vore jag ledig skulle jag skämmas tillräckligt för mitt pubertala beteende men nu är det dessutom på arbetstid! Herregud vad tänkte han?! Det här håller inte. Jag måste göra något åt det men vad? Vad?

Saved

I fikarummet nyss var det en man som på allvar sa att det kan bevisas att jorden inte är mer än 10.000 år gammal, att dinosaurierna kröp fram efter syndafloden (som är samma sak som istiden) och att kol 14-datering är en suspekt företeelse. Så blir det när man beblandar sig med frikyrkokristna av den mer rabiata sorten. När jag var frikyrkokristen för typ 3000 år sedan var jag lite mer laid back, typ älska vem du vill och bibeln kanske inte ska läsas bokstavligt. Inom den religiösa världen är de rabiata typerna ungefär som den efterblivna samt aggressiva kusinen från landet. De som är mer laid back vill liksom inte ha med dem att göra men blir ihopbuntade i tid och otid ändå.

Efter fikat la jag mig på soffan hos en av mina medarbetare och grät över människans dumhet. Och att Christian Bale var så ful och ond i min dröm förra natten. ”Människor är idioter”, svarade hon med en suck och genast kändes allt lite bättre.

I'll be your baby tonight

Åh jag är så trött. Det beror på att jag inte sover. Det i sin tur beror på att jag inte kan sova. Och det beror på att jag är störd på det viset ibland. Har jag väl börjat ligga vaken på nätterna så är det svårt att sluta, det blir som en cirkel där stress föder sömnbrist och sömnbrist föder stress och natten är dagens mor och kaos är granne med Gud. Ja ni förstår.

Saker att tänka på när timmarna drar igenom rummet under tysta svarta vinternätter:

Att man borde sova. NU.

Att Owen Wilson nog är bättre än Luke ändå. Han är i alla fall pojkcharmigare. Men Luke hade en så bra sugande intensiv blick när han skar sig i armarna till Elliot Smiths ”needle in the hay” i Royal Tenenbaums.

Att i princip alla 50+ män i min närhet vägrar tro på global uppvärmning, med samma skrattfrustande nej du lilla stumpan-självklarhet som de inte tror på vättar eller troll. Det är som att försöka övertyga Darwin om att världen skapades på sju dagar.

Att en whisky är allt jag behöver. Jag måste ha mer in case of emergency-sprit.

Att jag är inne i en Bob Dylan-period igen. Jag blir lika förvånad varje gång det händer. Han blir plötsligt ett beroende för att sedan försvinna lika snabbt som han kom.

Att jag engagerade mig mer i saker förr innan jag blev så jävla lat. Eller är det en efterkonstruktion? Jag har nog alltid varit lat.

Att hat rimmar på lat, och är en ganska mysig känsla på nåt vis ibland.

Att jag verkligen, verkligen, (snälla snälla) måste få sova nu.

Sen när jag äntligen somnat drömmer jag att någon försöker tvinga mig ha sex med en anorektisk version av Christian Bale som förnedrar mig verbalt under tiden. Varför? Verkligen:

Varför?

Angående idag

Åh vad jag hatar en helt vanlig onsdag ibland. Och en annan gång älskar jag den. Det är ju så man går itu. Ska det vara såhär inkonsekvent, livet? Jag bara frågar. Och det är samma sak med allt annat. Ena dagen bestämmer jag mig för att Luke Wilson är snyggast. Nästa dag gillar jag hans brorsa Owen och Luke ser ut som en liten löjlig Care bear (eller vad de nu hette) med sina utspända kinder. ”Vilken skådis skulle du ligga med om du fick chansen?” Men åååh, inte vet jag! Mig själv, när jag spelade Mr Scrooges brorson i Charles Dickens ”A christmas carol" i högstadiet. Jag hade gubbhängselbyxor och svettades ymnigt under flanellkepsen. Ingen försökte hångla med mig på klassens julfest efteråt. Lika bra det, jag hade säkert skämtat bort det i ren panik. Dessutom var alla killar efterblivna i högstadiet. Faktiskt.

Don't think twice it's allright

På lördag fyller jag 27. I måndags fick jag mitt första ”riktiga” jobb. Det är mycket att vänja sig vid. Och visst är jag glad, jobbet känns ju roligt och det hade ju varit tragiskt ifall mitt liv stannat vid 21. Men ändå. Det är den där känslan av att alltfler dörrar håller på att stängas, sådana som alltid varit öppna. Jag flyttade till exempel från min sista lägenhet jag bott i som student under nyårshelgen och kastade då en hel pärm med broschyrer om utlandsstudier som stått där i typ fyra år. Det blev liksom inte så, och nu kommer det nog aldrig att bli så.

Det är känslan av att jag är påväg att lägga liv bakom mig, på riktigt. Att framtiden faktiskt krymper, samtidigt som det förflutna växer. När barndomen hade avverkats kände jag, om något alls, snarast någon slags lättnad. Aldrig mer skulle jag behöva sitta vid nåt rövbarnbord med yngre äckliga kusiner, inte tas på allvar i diskussioner, tvingas ha rosa spetsklänning på midsommar eller vägras lyssna på ”farlig rock” som scorpions (jag kommer ju trots allt från ett frikyrkohem). Och så vidare. Såhär i efterhand kan jag såklart komma på bra saker med att vara barn också som jag säkert hade känt hellraiser-panik, eller åtminstone ett svalt vemod inför att förlora om jag vetat att det skulle hända. Jag tänker kanske främst på förmågan att bli sådär genuint glad och uppspelt över att få sjunga ”huvud axlar knä och tå” till en tjock tightsklädd kvinnas gitarrackompanjemang, eller att känna sann lycka över att få äta bisarra mängder sockervadd. Eller givetvis, att uppleva julafton genom något slags euforiskt materialistiskt töcken där öppnandet av julklappar skapade ett ”high” som nu endast skulle kunna nås med hjälp av kemiska substanser intryckta i venerna. Om ens då. Fast, kanske bäst av allt ändå: att en lördagseftermiddag smita in till farmor och se samma inspelade Super Ted-avsnitt för 126:e gången och äta en Daffy pinnglass samtidigt som föräldrarna sitter hemma i tron att jag är ute och andas frisk luft och får motion. Där har du min definition av La Dolce Vita.

Då kändes detta nu som en evighet bort, som ett annat liv. Nu sitter jag här, förmodligen mer emotionellt avtrubbad än för ett par år sedan, vid ett skrivbord som ännu är tomt på personliga ägodelar och kan konstatera att dörren till mitt liv som musikalartist förmodligen är helt stängd nu. Och det känns ändå ganska okej. Det är väl kanske bara så att det är jobbigt när saker tar slut, även om de inte alltid var så bra. Att nytt kan vara läskigt och obehagligt. Varför skulle annars våren tveka så.

Det kallas att jobba

Dagen var ju tvungen att infinna sig någon gång. Var den inte? Och jag är ju snart 27. Man skulle kunna säga att jag klarat mig undan länge. Men inte längre än såhär.

Trots utdragen borrelia så sitter jag nu för första gången i mitt liv i ett kontor som någon sagt är ”mitt”, framför en dator för att göra något slags ”jobb”. Efter fem års akademiska studier (give or take en termin, jag vet ärligt talat inte längre. Allt har liksom flutit ihop i en sörja av fristående kurser, utdragna uppsatser, billig öl, sovmornar, press på att ha ”den bästa jävla tiden i sitt liv” och så vidare.) har jag slutligen nått mitt mål. Ett skrivbord, en stol och en anslagstavla med en bild på chefens kanintax. Håll i hatten, nu kör vi.

Jag har ju givetvis försörjt mig genom att arbeta förr, men jag kan ju erkänna att Konsum, äldrevården samt den korta men mycket intensiva samt bitvis förnedrande perioden som medeltidskvinna på marknad inte var vad jag planerat syssla med tills pensionen/ en framtida bussolycka. Inte för att det är något fel på nyss nämnda sysselsättningar, men det hade känts onödigt att spendera några hundratusen på en utbildning som innebär att jag skuldsatt mig för resten av livet om jag inte ville utnyttja alla mina fantastiska kunskaper i ett slags yrke någon dag.

Jag kan avslöja att det hittills (jag har nu suttit här i en timme och 37 minuter) verkar ganska lugnt, jobbgrejen. De enda direktiven jag fått idag har varit : sitt här och känn in ditt nya kontor. Kom i ordning. Ring hon du ska vikariera för och fråga om hon har kommit på något hon vill ha hjälp med.

Det tog ca 43 sekunder att ställa upp min laptop och starta internet, vilket jag skulle kalla för att ”komma i ordning”. Jag har inga gosedjur eller dansande krukväxter att barrikadera mig bakom idag. Kanske i morgon. (Tips på fler obligatoriska kontorstillbehör?) Ringa ”hon jag vikarierar för” kan jag göra efter fikat så jag har något att göra fram tills lunch. Så, nu sitter jag och surfar och väntar på fikarasten. Känner att min gränslösa kompetens inte riktigt tagits i bruk ännu. Konstaterar att det är väl såhär det är; att jobba.

One more try

Jag har inte suttit vid en dator på evigheter. Detta har bland annat resulterat i att den äckliga facebook-sidan ser ut som vinden hos en gammal prylsamlande tant (det kanske låter fint på nåt sätt, men det är det inte. I alla fall inte på facebook) och att tangenterna nu täcks av ett milimetertjockt lager damm. Man kunde ju önska att frånvaron berott på en lång härlig utlandsresa eller att jag haft ett sånt fantastiskt händelserikt liv att jag inte hunnit. Men nej.

Jag blev inte frisk. Är fortfarande inte frisk. På rakt outsmyckat språk kan man säga att den här hösten har varit väldigt jobbig.

Likt den aidssjuke homosexuella mannen jag sett i några filmer nu har jag isolerat mig i en lägenhet i centrala stan där jag hasat omkring i pyjamas och morgonrock, nekat till olika sociala evenemang tills inbjudningarna slutat droppa in (för de var ju så otroligt många innan). Sett människorna, årstiden och livet passera utanför fönstret. Ibland lagt på en tjock mask av smink för att glossa till vardagen lite. Till skillnad från Tom Hanks rollfigur med flera spelar jag dock inte Puccini eller dylikt när jag framåt eftermiddagen (när omvärlden mörknat) satt mig framför stereon.

Jag vet inte om det är för att jag är sjuk, eventuellt har vätskebrist (varför känns det alltid som att man har väteskebrist?), en olycklig barndom, bitivs dålig musiksmak, nostalgi eller alltför ofta en dålig hårdag, eller för att jag innerst inne alltid varit den stereotypa homosexuella mannen. Men just nu är ”One more try (live gospel version)” med George Michael det enda jag kan lyssna på. I några korta minuter känner jag av något som påminner om eufori.

Det finns säkert de som inte förstår varför jag vill förfalla till just denna låt. När jag för sisådär 15 år sedan började intresserad mig för musik fick jag klart för mig att musik av denna sort inte ”var okej” – det vill säga ej förenlig med god musiksmak. Det kanske aldrig stämde, eller så har det kanske ändrats nu. Kanske inte. Jag bryr mig inte längre. Istället känner jag alltmer att jag inte tror på den goda smaken längre, jag tar vadsomhelst bara det får mig att känna något. Något annat. Något bättre.

Amen.