Bye bye

den här bloggen finns inte längre! Tack för allt och kom ihåg att hata mycket och intensivt. Men var ändå snäll.

cunnilingus-trollet - en snabb analys

Jag tror för övrigt att drömmen om sex-trollet (eller cunnilingus-trollet, som jag kommer kalla det för i fortsättningen) egentligen inte handlar om sex, utan om mina tudelade känslor inför konsumtionen.

I drömmen kunde alltså fantastisk, överjordisk tillfredsställelse nås ifall man lyckats köpa rätt skor. Cunnilingus-trollet (som jag själv aldrig hann prova innan jag vaknade) var bara ett medel, som pengar i konsumtionen. När man använde trollet, alltså pengarna, fick man njutning.

Mina känslor av skam och äckel som uppstod när jag såg Sara Lidman använda sig av trollet symboliserar den skam och det äckel jag känner inför mina medmänniskor och mig själv i vår konstanta jakt efter tillfredsställelse, genom materiella ting. Som vi alla vet är denna tillfredsställelse, liksom den som uppkommer med hjälp av ett cunnilingus-troll, bara tillfällig och flyktig, utan djup eller hållbarhet. Istället skapas ett beroende efter att gång på gång få uppleva njutningen, kanske i hopp om att den ska vara längre nästa gång, kanske utan några förhoppningar alls mer än att få uppleva ett ögonblick av lycka och fullkomlighet, även om det bara är tillfälligt.

Alternativt så är jag bara kåt på troll.

äcklet

Vaknade med en känsla av att jag var smutsig, kanske var det drömmens fel. Eller så är det dags att duscha igen. Tar hygienen aldrig slut?? Jag menar varför ska jag känna mig äcklig varje morgon fram tills dess att jag tagit en dusch? Vad har egentligen hänt sedan min senaste utdragna, dyra renlighetsritual igår som gjort mig så vedervärdig att jag genast måste skrubba huden som ett jävla våldtäktsoffer för att kunna möta världen utan skamkänslor?

Visserligen lever ju jag ett liv i ständig rörelse, en tillvaror i flärd där olika spännande situationer avlöser varandra, men ändå? Jag har ju sällan rullat i lera, bara i en ikeasäng av modellen sultan?

Detta att jämföra med duschbehovet på Haiti, där kroppen under varje dag upplevde en smuts och hygienisk dekadens som skapade känslor av äckel och skräckblandad förtjusning (kolla, jag har grönt avloppsvatten på fötterna som luktar EXAKT som gamla räkskal och bajs!) En vanlig dag inleddes med att kroppen täcktes av ett lager svett, raskt följt av tre lager damm och lite äkta smuts från exempelvis förruttnade sopor som dekorerade vägkanten och bidrog till en underbart genuin atmosfär av fattigt u-land. Håret luktade konstant en härlig cocktail av trögsvart diesel och brända sopor. (detta var i alla fall situationen i stadsmiljö, på landsbygden tampas man bara med “ren” smuts som jord och svett.).

Att efter en av dessa dagar få kliva in i en dusch, även om denna bestod av en hink vatten och ett öskar i stearinljussken, var inget annat än en försmak av himmelriket på jorden.

Men drömmen då: Sara Lidman (författaren) hade genom magi kommit på ett sätt att framkalla små troll som utförde fantastisk, mind blowing “cunnilingus” på sina ägare. Det som krävdes var: 1. Att du uttalat rätt trollformel 2. Att du köpt rätt skor till trollet - ett par mc-boots med öppning framme på vaden.


Några frågor på det?

önskar jag kunde vara roligare

Bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar. Hoppas jag. Tror jag. Vill jag tro.

Sen vill jag aldrig mer åka till Huddinge. Jag ska aldrig mer sätta min fot i Tyskland, förutom vid mellanlandningar i Frankfurt på väg till dans- och ölnätter i Brasilien.

Jag ska aldrig mer ligga på en brits vid en droppställning. Aldrig mer ha fler än två hål i armvecken samtidigt. Aldrig mer känna den metallsmak i munnen som beror på den tyngsta av antibiotikasorterna de pumpar in i mig, aldrig mer åka till Huddinge aldrig mer vara i Huddinge aldrig mer passera Huddinge.

Aldrig mer gråta framför en läkare i nervositet över att han snart kommer dumförklara mig med miner, uttalanden, gester.

Aldrig mer spendera mer pengar på mediciner än på mat och skor.

Aldrig mer tillbringa fem eftermiddagar i veckan med att ligga i fosterställning och mumla att jag nog inte orkar diska idag heller.

Aldrig mer drömma mardrömmar om att jag sakta drunknar men ingen förbipasserande drar upp mig. Att jag fallit på rygg ner i djup snö och sjunker sjunker utan att kunna röra mig, men ingen förbipasserande hjälper mig. Att jag jagas av ett galet psycho men ingen av dem som ser på stoppar honom (man behöver inte ha psyk-studieskulder på 300 000 för att förstå problemet här).

Tänk om allt bara kunde få ett slut nu. Tänk om.

Klockan tre idag inleds behandling 15903750??78 i Huddinge och jag känner redan doften av den sprit som kommer strykas över kärlet sex sekunder innan det penetreras av nålen. Redan nu känner jag kväljningarna.

Det enda roliga som finna att berätta om besöken i Huddinge är den kvinna jag mötte på vägen därifrån en dag. Med livströttheten i ögonen, barnvagnen slött tryckt framför sig, ciggen i mungipan, soff-fetman runt magen och T-shirttexten ”Frukost ingår ej” på bröstet visade hon att livet inte behöver vara perfekt bara för att man är frisk. Men det vore så jävla mycket trevligare. Även om man måste betala sin egen måltid.

...och så gratisbio

Kan inte Gustaf Skarsgård bli bög på riktigt? Kan man kräva det? Skriva på listor? Demonstrera på första maj? Eller bara vara precis som han var i filmen och så kan vi bli bästisar, fika småkakor med trevliga tanter och vara känsliga ihop.

Ack ja

Nu har jag fått pausa från alla mediciner i snart två veckor. Det är helt underbart. I dag producerade jag min fasta avföring på typ fem veckor. SANN glädje! Nu minns jag hur det kändes.

Detta är, i urval, några av de saker jag kunnat köpa för de pengar jag hittills lagt ner på min behandling:


En I pod. I VECKAN.

En kvadratmeter lägenhet i innerstan

En bättre begagnad bil

Matpaket åt 3-400 svältande familjer i Haiti

En av Blondinblemmans väskor

100 000 jenka

Men jag har ett liv ändå! Gårdagen: Solen sken. Gick ut på gärdet. Mötte två ”dog walkers” med tio hundar var i olika storlekar. Som en blombukett, fast med päls och massa ivrighet. Kan man beställa sådana och skicka till sig själv?

På gärdet låg gräset mjukt och tryggt framför fötterna. Hittade en klippa en bit in i skogen. Lade mig ner, lyssnade på stråkar. Sen på fåglar. Kände mig som den blonda killen i mitt i naturen, fast mer blasé på ytan.

Gick hem igen. Kände mig lite underbar.

bajset böckerna besattheten

Medicinering och allt sådant bajs fortsätter. Jag vet inte om jag har en tarmflora längre, jag vet inte vad jag har (hägerfors: en tarmFAUNA! *Å gud*).

Allvarligt, med så mycket preparat som trycks in i mig dagligen kan väl inga kroppsliga funktioner vara normala längre. Kanske kommer jag att förvandlas snart, evolutionera eller muteras eller... muteras (kan inga fler sci-fi/marvel/vetenskapsord). Men till vad? Gärna något med evigt liv, superintelligens och perfekt hälsa. The adventures of the super intelligent Health girl! Blah

Ja, det blir mycket verklighetsflykt. För tillfället är jag mitt inne i den där galet bästsäljande ungdomsbokserien om en klumpig tjej som blir kär i en gudalik vampyr. Vi pratar high school, tonårskåthet, omöjlig kärlek och ond bråd död. Underbart på många sätt, dåligt på andra. Men för mig, som fortfarande på många sätt är en överkänslig, överdramatisk femtonåring: skönt tidsfördriv. Men nog om mig, såhär anser ett par unga "recensenter" om böcker jag alltså läser just nu:


Besatta Sara:
Asså, de här böcker e de bästa jag har läst!!NÅGONSIN! de e underbart bra och jag rekomenderar dem av hela mitt hjärta! alla andra böcker kommer att uppfattas som kassa efter dom här! har dock läst alla på engelska, så ja vet alltså va som händer i den tredje boken, och de e nog den bästa hittills. sträckläste och va klar på tre dagar. och sen dess har jag läst den ett antal ggr igen xD Jag är helt besatt, liksom mina kompisar som jag har tipsat! Bara läs den!! kan knappt vänta tills fjärde boken och filmen på första! och allting händer efter sommaren, URK! Som om de inte vore nog me det händer allt efter sommaren för mig, ska ju på björn gustafsson oxå! hur ska ja överleva denna sommaren?!För mer info om du är besatt som jag, www.stepheniemeyer.com , som är den enda officiella hemsidan. den ger ut info om nya böcker och om filmen. LÄS, LÄS, LÄS!!

Tjej, 13:
Jag måste bara få säga att detta är den mest makalösa bok jag någonsin läst (Och jag har läst, ganska mycket)Det går inte med ord att beskriva hur man fängslades av hennes sätt att beskriva. Hur ängslig man blev när man upptäckte att man bara hade 20 sidor kvar i boken. Hur man, utan att veta om de, grät vid sorliga meningar och drog efter andan på skrämmande. Och själv blev man ju bestatt! Det går ej att neka, när jag väl läst de första meningarna kunde jag inte sluta. Jag är 13 år och min mamma tycker jag är galen som läser en bok om dagen. Jag läste först "När jag hör din röst" och efter det var jag ute efter boken "Om jag kunde drömma" jag sökte igenom hela stan men utan fynd. Tillsist bestämde jag mig för att beställa den. Jag blev besviken eftersom den var så tunn! För mig skulle den vara på minst 300000000 sidor! Då hade jag dött av lycka. Jag skojar inte, när jag letade i brevlådan efter paketet och fick syn på det GRÄT jag. Jo, det är sant jag grät och mamma trödde jag var sjuk... Om ni inte läst boken tycker jag synd om er!

Shut the fuck up and listen to opera!

...läste jag nyss på Youtube under en klipp från Tosca. Kändes som ett fint motto.

Vaknade häromdagen och trodde att jag var pigg, men så var det var bara ångest. GUD så tröttsamt!

Ärligt talat så trodde jag att jag hade växt ifrån det by now, det är ju så hårt förknippat med folkhögskoltiden 2001-2002 då en lärare (skägg, manchesterkavaj) pratade lite om Pär Lagerkvists ångest eller nåt och sedan befallde oss, sin klass, att skriva expressionistiska dikter. Vi var ca 20 elever, varav 98 % var i åldern 19-23 och 95 % hade ångestladdade issues med sin pappa/mamma/sin kropp/whatever som fick följande uppmaning: sitt uppe sent på natten, gärna efter en flaska vin och försök att inte tänka – bara KÄNN. Skriv det som finns inombords.

Såhär i efterhand så tänker jag på den här scenen ur mitt liv på samma sätt som jag tänker på en apa med en laddad pistol eller moderater med makt. Det kan inte sluta bra.

Så, efter att ha fyllt ex antal sidor med darrhänta, luddiga samt bitvis obehagliga meningar om den där barndomen osv var det klart: min förmåga att dra djupa sköna andetag var borta. Bröstmusklerna hade förvandlats till små knutna nävar som tryckte ner lungorna till små platta ark. Efter ett par dagar blev det bättre men då kom beskedet att livsviktiga farmor fått cancer och skulle dö om två veckor, ungefär på julafton. Eller om hon höll ut lite extra: på min födelsedag. Det var väl, vad man brukar kalla, spiken i kistan.

Sen har ju allt blivit bra, jag har utbildat mig, lyssnat på bra musik, sorterat sopor och köpt fina skor. Men så blev jag sjuk. Och nu fick jag ångest. Men det är inget att gnälla om, det går över. Jag vet ju vad det beror på. Dags att i stället hålla käften och lyssna på opera.


Ps Om ni vill känna lite på äkta ångest/ hård expressionism så kan jag tipsa om en ung tysk vid namn Trakl. Han var sjukvårdare under första världskriget där han bland annat tvingades utstå en natt i en lada (eller dylikt) tillsammans med ett par hundra eller så sårade/döende kamrater. Under vad som måste ha tett sig som universums svartaste och längsta natt slirade han omkring i sina vänners blod, lyssnade till deras skrik, baddade pannor, tog morfin och, ja, sen skrev han dikter om det. Brinnande svarta dikter. Kort därefter ansåg han sig ha fått nog av människors vansinne och tog en överdos, 27 år gammal. In i svärtan med er!

Huddinge Huddinge. Varför måste jag åka till Huddinge. Jo, för att min paus från den tunga medicineringen är över! Har vinkat adjö till min fina fasta avföring, mina hela vita armveck och pengarna på mitt konto. Jag är redo.

people you've been before that you don't want around anymore

Ah! Dolce vita!

Nej jag skojar bara. Tröttheten är här igen men vad gör man?

1) Dör

2) Härdar ut

Lyckligtvis är jag alldeles för sugen på att handla på IKEA nästa helg för att dö.

Kan för övrigt inte fatta att det är typ fem år sen jag lyssnade på den här killen. Kanske för att jag inte legat sömnlös med glasartad blick så mycket senaste åren. Allt blev liksom enklare efter ett tag.

Åh jo, med first aid kit menade jag de där syrrorna från enskede, inte det där.. andra bandet.

This is the first day of my life

Jahaja! Här sitter jag och känner mig extra mottaglig för omvärlden. Sådär känslig, ni vet. Då känns det ju rätt att sätta på Bright Eyes och bädda in sig lite i orden och melodierna. Vila en stund med tonerna lagda mot huden och så vidare.

Nej jag är bara trött. Inte så farligt sjuktrött för tillfället, har faktiskt mått mycket bättre senaste dagarna men det hela är väldigt mycket som mina känslor för leverpastej – fullkomligt oberäkneligt. Jag har väldigt lite kontroll över mitt liv just nu känns det som, särskilt sedan jag klippte mig och tog beslutet att sluta använda hårtork. Ingen hårdag är längre den andra lik! Efter att ha fönat nästan varje dag i typ 15 år känns det både tomt och spännande. Ett äventyr som bara jag kan förstå vidden av.

Så här i efterhand inser jag att det egentligen var dags att lägga ner för typ två år sedan då jag bodde sex veckor på Haiti, i en lägenhet som hade el ca 5 timmar utspritt över dygnet. Att storma upp sex på morgonen, skopa-duscha (nej rinnande vatten fanns ju inte heller) för att fläkten precis gått igång (vilket var min indikator på att det fanns el) och sedan föna håret två timmar innan jag behövde gå upp till vardagen i ett uland där en majoritet inte ens har tillgång till rent vatten kändes redan då… osunt?

Än mer uppenbart att jag har ett problem blev det när jag bodde en vecka i ett lerhus på landsbygden, men ändå envisades med att dra fram grooming-hjälpmedlet när byns enda generator drog igång på kvällen så vissa utvalda kunde få se på nyheterna. Att rusa naken ut till bakgården och duscha med hjälp av en liten plastmugg och en plåtbalja i månskenet, höra cikadornas brus, känna vinden stryka mot huden och tänka saker i stil med att ”såhär, såhär borde det alltid vara, så naturligt, så vackert. Jag är SÅ Meryl Streep i Mitt Afrika, jag är en naturkraft, den sanna människan (osv)”, bara för att ett par minuter senare plugga in hårtorken som, trots sin lilla storlek, var tillräckligt kraftfull för att strypa generatorn och avbryta en grupp människors nyhetsintag. För att mitt hår skulle föntorkas.

Men nu är det slut med det! Detta är den första dagen i mitt lockiga liv!

Hursomhelst. Nu ska jag stänga dörren till mitt kontor och sjunga First Aid Kit-låtar och låtsas att jag är countryartist. Det har jag fan förtjänat.

joy! joy! joy!

Det har flyttat in en människa med trumpet. Typ vägg i vägg. Just nu spelas Beethovens glädjesymfoni. Ode to joy. Falskt. 

Gud skrattar åt mig

dagens outfit:

Oh min bleka hud! Min fethudade näsa och mina glasögon modell 2006! Mina knakiga långa ben, mina obetalda räkningar och mitt fnösktorra hår. Ack ja, mina räfflade naglar, mina leverfläckar och min perfekta lilla stjärt. Rumpa. Stuss. Bak.

All morgondimma i mitt huvud och alla solnedgångar i min rygg. Alla mina sårs längtan och mina läppars uppdämda tveksamhet.

Det finns en sanning under allt det finns det finns det finns



Idag: behandling nummer 1634 i Huddinge! Vi möts på pendeltågsstationen 14.20. Du tar med gulliga hundar och starka axlar, jag byxor med omodern passform och förra säsongens skor (förlåt!).

See you!

Så jävla lycklig!

Jag är inte så bra på det här längre. Kanske var jag aldrig det. Men men, som Martina skulle ha sagt: Nåväl. Det är som det är.

Jag får fortsatt intravenös behandling i Sverige på en lite privatklinik i Huddinge. Det är precis lika sexigt som det låter. Lyckligtvis är en av sjuksyrrorna en ung bög som uppfyller många kriterier för att vara en sk ”stereotyp”, vilket jag intalar mig sprider en känsla av sex and the city-glam. Jag kan exempelvis låtsas att han är min Stanford och att när han säger ”jag ska blanda ihop det här åt dig” så menar han en flirtini eller cosmopolitan – inte 500 ml saltlösning med 200 mg doxyferm.

Nåväl. Det är som det är med det också.

The good news är att jag vissa dagar känner mig bisarrt pigg, typ på så vis att jag vill rulla runt i en matta på golvet och skrika ut ogenomtänkta livssanningar (pojkvän: kan du inte gå ut och gå istället älskling?), men sen när jag väl gör det så blir jag trött på tre sekunder. Då kryper jag ihop till en boll på sängen och kvider efter choklad. Som jag äter. Sen kvider jag att jag kommer att bli tjock och hatad för ingen gillar ett sjukt fetto med choklad fulla fejjan. Eller det läste jag i alla fall ”på Internet” (ni vet) häromdagen.

Nåväl. Det är som det är.

För övrigt så bär jag på synnerligen mycket samtidshat för tillfället. Allt som omger mig får mig att känna mig falsk. Som en felande pusselbit som försökt gnaga ner några av sina hörn för att passa in men det GÅR ju liksom inte. Det finns en sanning om allt tänker jag för att trösta, det finns det finns det finns under allt. Men att sträcka sig efter den är som att sträcka sig efter döda släktingar i drömmen.

Nåväl.

För övrigt så ska jag klippa av mig håret på tisdag. Skönt förresten att skriva det under nån slags introvert fjortistext som ovan - kvinnor som kapar håret luktar liksom så mycket galenskap. Typ slö morakniv och vansinnig blick framför spegeln tillsammans med nåt mässande i stil med: Ditt kön är död havsanemon! Nej DITT! Ditt kön! Död! Havsanemon!

Åh! Nu är det en film om att vara ”ung kär och kåt” på teve. Nån som minns hur DET kändes?

Nå?

En god tanke. Låt det stanna där.

Egentligen hade jag inte tänkt att skriva något mer här. Jag ser liksom inte poängen. Det ger knappast andra människor särskilt mycket, och inte heller mig själv. (OBS ej försök till få bekräftelse jag är inte 22 längre OBS) Men så plötligt kände jag för det igen, och jag försöker att vara en sån som inte förnekar sina känslor. Så nu är vi här igen!

Det måste dock bli ett väldigt kort inlägg för min rygg har gått sönder efter att jag i morse, full av naiv och ogenomtänkt förväntan inför den nya dagen, plötsligt beslöt mig för att göra lite "gymnastiska övningar". Det sägs att det är bra för kroppen. Jag har nu bevisat motsatsen. Min rygg kan härmed ses på som en installation av mänsklig smärta, utsprungen från hopp och välmening. Som det så ofta blir i livet. Eller, som min farmor skulle ha sagt om det inte vore för magcancer: somliga straffar Gud direkt.

Och hör sen!

Jag ska skriva om min fortsatta behandling, sjukdomen, könshår, den nakna stjärten osv också.

Men inte just nu.

Inte just nu.

Hemma!

Och det är precis så underbart som jag trodde. 

jag vill skriva nagot roligt men det gar inte

det gar inte

These pretzels are making me thirsty!

AH det är ju choklad, croissanter och korv överallt! Och ost. Herregud vad mycket ost. Och jag maste äta alltihop. Maste. Äta. Allt.

Har försökt införa lite rutiner. Sa här ser det ut:

08.30: Väckarklockan ringer. Sängfjädrarna skaver in i revbenen. Jag gar upp och öppnar balkongdörren för att släppa ut nattens demoner (eller bara vädra, jag är ju inte Ingemar Bergman), dricker ett glas juice.

09.15: Befinner mig pa lakarmottagningen. Pratar med de andra svenskarna som far samma behandling som jag. Vi ar just nu fem stycken med typ exakt samma symptom och sjukdomshistorier. Alla unga, alla en gang väldigt aktiva, allt gränslöst bittra mot svensk sjukvard. Vi sitter i en liten ring med nal i armen och jamför historier. Nar medicinen tagit slut ringer vi i en liten guldklocka. Det känns som att jag är en dvärg som kallar pa min björn, eller överklass som kallar pa min dvärg, eller kungen som kallar på sin överklass eller... ja. Ni vet vad jag menar. Eller inte.

10.30: Gar ner till bageriet pa hörnet, köper en nybakt croissant som smälter i munnen. Eller en saltkringla som gör mig törstig.

Fortsätter ut pa gagatan, strosar, svettas, shoppar spännande saker som medicin och slangar för 1500 kronor. Häromdagen beordrade en sköterska mig att skaffa en hatt mot solen: " you should get a sombrero!". Jag: "Nice, I've always wanted a city sombrero!" Hon log förvirrat men vänligt och knackade lite pa min pase med antibiotika.

Ja sen gar jag "hem" till rummet pa vandrarhemmet, äter lite ost, lite choklad, grisar runt naken i värmen och kladdar ner mina pockets med smält Lindt Lindor. Vid fyra har det blivit dags för nästa omgang. Det har bara gatt fyra dagar av typ 20 och jag ser redan ut som en jävla horse-pundare, särskilt efter att de stack fel och jag fick medicinen ut i armen istället för in i en ven och det gjorde ont och sen fick jag ett förband indränkt i sprit sa jag luktar alkoholist och armarna är fulla av hal. Mötte en drogmissbrukare/alkoholist pa gatan efterat och inbillade mig att han glodde med en blick som sa "du är som jag". Men sa är jag ju väldigt paranoid och egocentrisk ocksa.

Annars är allt asjobbigt (ensamt hopplöst trakigt) och jag vill bara aka hem. De kan inte ens garantera att jag blir frisk. Kanske om jag fortsätter behandla mig i typ tva ar. Mitt hjärta brister flera ganger om dagen men det är inget att göra at. Det är bara att fortsätta plocka upp bitarna, använda läppstift och äta smuliga bakverk.

Ps. Det har inte blivit nagon sombrero. Det skulle inte matcha mina skor.

taken these broken wings and learn to fly

Nu är jag här och redan svämmer jag över av nyfunnen livsvisdom. Eller sa kanske jag misstar "visdom" för "kraftigt svettande", vad vet jag. Varmt ar det iallafall, varmt och soligt. Wonderbar! ...om det inte vore för den lilla petitessen att antibiotikan de började skjuta in i mina blodomlopp i morse har blott en trevlig biverkning: man bränns-till-döds-som-en-albino-i-afrika-och-far-stora-apokalyptiska-eksem-om-man-vistas-i-solen-mer-än-typ-5-minuter-i-taget.

Men det är lugnt! Jag haller mig lugn, sa lugn. Jag är buddhist, eller en ihoprullad trasmatta, en sovande katt, en vimpel i lä.

Inget bekommer mig längre.

Det är jag och Pforzheim nu, jag, Pforzheim och tre skivor med svensk fagelsang. Uppgift: att lara sig en fagel om dagen. Dagens fagel: Storlom. Rekommenderas starkt.

Jag bor pa vandrarhem (utanför fönstret: koltrast, svalor, björktrast), spatserar i stan (duvor, svalor) och har hittat till den stora samt meditativa stadsparken (bofinkar, koltrastar, björktrastar, svalor, en mängd oidentifierade).

I morse fick jag min första injektion med intravenös antibiotika. Lag pa en brits i en timme och tankte pa en fagelunge jag hittat i skogen nar jag var liten, en slags sparv som ramlat ur sitt bo. Jag visste att dessa historier sällan slutar väl, men kunde inte lämna den där i buskarna och snaren under den mörknande himlen. Under en vecka försökte jag fa den att överleva, gjorde en liten lada med bomull och gras i botten, gav den vatten, grävde upp mask som jag försiktigt försökte fa den att svalja. Flera ganger var jag nara att kvava den nar masken var för stor, fagelungen för liten. Det gjorde ont att se den, onte att ta hand om den, ont att kanna sig sa maktlös. Tillslut dog den.

Nej jag kommer inte att dö (DRAMA!). Men det är möjligt att det kommer kännas som att jag haller pa att kvavas ett par ganger innan jag far flyga hem igen.

I´m not there

Ryktet spred sig som en löpeld bland predikanterna i väckelsetältet: vi har en sjukling här. En ung, kvinnlig sjukling. Det gnistrade till i deras ögon. Skulle de få en show trots allt? Alla dessa gamlingar som suttit och hostat om sina ålderdomliga krämpor framme vid estraden för att få förbön var ju alltid något, men inte som detta. Inte som en ungdom, en ungdom med långvarig sjukdom som plötsligt drabbat henne, beslagtagit hennes kropp som en ond demon. En ond kraft som skulle bekämpas... inför alla mirakeltörstiga ögon. 

De behövde det. Mötet behövde det. Publiken behövde det.  

De såg sig runt i folkmassan, var hon här? Hur skulle de få henne att träda fram? De försökte lite svävande med några vaga kallelser: "jag känner... att det finns någon här i kväll... som behöver förbön. jag känner... att du finns här, du sjuka, du som lever med smärtan som ständig följeslagare... Gud finns här för dig kväll... Han vill hela dig... Han KAN hela dig... 

Den unga sjuklingen smög ut genom en dolt entré på sidan av tältet. Häcklade dem alla inombords, bestämde sig för att mer gå dit, nostalgi eller inte. Vissa delar av ens förflutna var det kanske dags att kapa alla linor till, även de som endast handlade om att minnas sin historia. Nästa år skulle hon inte gå dit, undvika hembyn under denna del av sommaren. Det var ändå inte samma sak efter att farfar dött. 

Det var dags att åka till det andra hemmet, till staden. Kvällsljummen asfalt, uteserveringar och öl. En jävla massa öl skulle det bli. Naturromantik kunde hon uppleva i juli stället. Hon packade snabbt sin väska och lämnade huset för att söka upp sin bror som skulle skjutsa henne till flygplatsen. Såg honom sitta i pappas bil och vänta på henne tio meter bort. Det var nära nu.  

Plötsligt hör hon ett rop, det är någon som säger hennes namn. Hon ser sig snabbt omkring, ser ingen, men så: plötsligt framför henne dyker en man och kvinna upp, hon känner genast igen dem som två av tältveckans predikanter. Mannen har blivit gammal, sist hon såg honom måste vara 15 år sedan nu. När farfar levde var han här en sommar och uppträdde på tältveckan. Tog upp hennes 10-åriga lillebror på scenen, sa att Gud bestämt vad han skulle göra med sitt liv. La ut texten om hur hennes bror skulle jobba för deras pappa, tjäna Gud, allt det där. Släkten hakade på, trodde på vad predikanten sagt. Såg inte oket de la på pojkens axlar, såg inte hur det tärde på honom under åren som följde innan han slutligen lämnade skiten och började göra upp sina egna planer. 

Ingen av syskonen hade förlåtit predikanten för vad han gjort. 

Nu sluter samme predikant upp runt henne tillsammans med kvinnan, de lägger sina händer på henne och ropar: vi trodde vi missat dig! Den manliga predikanten lägger huvudet på sned: Visst är det du som är sjuk? Som behöver helas från borrelian? 

"Sjuklingen" blickar bort mot bilen och mumlar: ja alltså, jag ska precis åka till flyget... 

- Jojo, men vi ber snabbt! 

Runt om dem passerar folkmassan som lämnat tältet och är på väg till den tillfälliga restaurangen för att fika. Upproret ligger på sjuklingens tunga men kommer aldrig ut. 

Predikanterna börjar att be. 

Vid två tillfällen blåser den mannen i hennes öra, befaller sjukdomen att lämna sjuklingens kropp.  Det kittlas och hon blir tvungen att bita hårt i kinden för att inte skratta till. Deras händer bränner över ryggen, på axlarna. Hon spänner dem, överväger att rusa ifrån dem men står som fastfrusen.  

Så slutar de. Hon fortsätter gå mot bilen, det känns som en evighet sen hon började. Hennes lillebror blänger mot predikanten och gasar så fort bildörren stängts. Jag är så avundsjuk på dig som får åka, muttrar han. 

Det skulle jag också vara. Men nu jävlar blir det öl! ... en kväll. I morgon drar "sjuklingen" till tyskland för att bli helad av antibiotika. I packningen: Hela tv-serien om Anna på Grönkulla, röda klackskor,  Lapidus "snabba cash" och en svart sparkdräkt.

wish me luck  

På Lördag åker jag till Tyskland och blir sjukvårdsturist men jag orkar inte tänka på det just nu

Jag har ett ängsligt hjärta. Eller, det där slog an en lite mer poetisk ton än avsett. Jag syftar nu till min oförmåga att hålla mig lugn när saker plötsligt låter, rör på sig osv. Min reaktion: handviftar, skriker, hoppar, hickar eller stampar.

Allt började, vill jag minnas, i samband med att jag som 16-åring flyttade hemifrån. Min ungdomliga osäkerhet+ensamhet+ny, gäll dörrklocka= hysteri. Varje gång någon ringde på skrek jag, i början för att skrämma grannar eller eventuella besökare, men efter ett tag för att detta ljud, detta onda onda ljud, skrämde mig djupt in i själen. Och sedan dess har det fortsatt. Ibland känner jag mig underhållande i dessa situationer, en slags freakshow med panik-tourettes, ibland är det bara fel. Så fel.

Som nyss på jobbet, då jag i samband med att jag råkade öppna fel mapp på datorn, utgjöt ett slags högt kattlikt vääääs, samtidigt som jag viftade med en kloformad vänsterhand framför skärmen. I ögonvrån ser jag en av mina äldre manliga medarbetare stampa förbi utanför mitt kontor. ”Eh, hej,” försöker jag, samtidigt som jag gömmer den skamliga näven i knät.

Inget svar.

Väckelsemöte 2008

Så nu har jag varit på tältmöte. Hundra meter från barndomshemmet. Tvekade länge, men kunde inte motstå löften om dragspelsslirande och ångestfyllda barndomsminnen. (Fantastisk kombo!) Och ja, det var som att titta på ett gammalt foto där allt som tidigare varit bekant kändes avlägset, lite fånigt och passerat. Konstaterade gamla sanningar på nytt, bland annat att jag INTE gillar predikanter som plötsligt skriker till för att uppnå någon slags dramatik och eventuellt locka fram ett halvkvävt halleluja från publiken, typ:”Och då KÄNDE JAG, att GUD TAAAALADE till mig. (gammal man i publiken, halvkvävt: halleluja!!) Osv. Ni vet vad jag menar.

Eller?

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om detta. Kanske i den där boken jag aldrig kommer skriva.

.

Jag: Jag är ett samhälle delat av en tragedi.
Juan: Är jag tragedin?
Tv:n (trailer): En trädgård. En sjuk man. En massa pumpor.

Det där med midsommar tar vi någon annan dag.

hemma igen osv

nu är jag i norrland igen och det är helt omöjligt att inte vara naturromantiker. Som i förrgår, när planet gick ner för landning vid midnatt och jag kunde se skogarna breda ut sig i evigheter under vitrosa himmel. Mellan träden svepte dimmorna fram som jordens andedräkt och omfamnade myrmarker, kalhyggen, älvar och granskog. I horisonten glödde ännu solen och fast jag växt upp med ljusa sommarnätter så kändes det plötsligt nytt. Och det gäller allting här. Allt det jag en gång känt, tagit för givet och hunnit ledsna på nu känns nu, efter elva år på andra platser vackert igen och jag kan äntligen sluta hata platsen jag kommer ifrån.

…

Okej, var lite snabb med känslosvallet där – klappade nyss en hund som var ”busig” och levt runt i någon liten pöl i skogen och när jag drog tillbaka handen luktade den BAJS. Inte bajs som i ”illa”, ”vämjeligt” eller ”motbjudande”, utan AVFÖRING. Mina händer är nu sådär äcklande torra efter att jag de senaste 23 minuterna stått och skrubbat dem med tvål från nåt jävla östland (som vanligtvis används för att rengöra kärnkraftverk) att det nästa gör ont att skriva. Jag skulle knyta näven i vrede om det inte vore för att huden då skulle spricka upp och krulla sig av händerna som bränt näver. USCH! Den tanken var äckligare än bajset itself! Stockholm, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!

Oh så utmattande att vara sk "känslomänniska"

tråkigt! Läs inte! Usch!

Det drar ihop sig. Till midsommar, till tältmöten, till tiden som sjukvårdsturist i Tyskland. Det sistnämnda känns fullkomligt surrealistiskt - jag kan inte fatta att det faktiskt kommer att hända. Och jag orkar knappt skämta bort det längre, även om det ofta känns precis så. Som ett jävla skämt. Jag menar, jag kommer att ta lån för att bli undersökt och behandlad av en man som heter "Wolfgang", bo i en håla i södra Tyskland vars största turistattraktion är ett gäng stenar i en glasmonter, spendera dagarna med att flanera, ha ångest, vila, läsa pockets och gå under av ensamhet och understimulans. Och: under allt detta kommer jag inte att få dricka öl.

Allvarligt nu – vi vet ju alla att enda sättet att klara av detta är genom att vara konstant full? Eller ska jag bli religiös igen nu? Är allt en konspiration av min barndoms frikyrka som funderat fram följande vinnande koncept: driv jessica till avgrundsranden – skicka in en liten hund med bibel en fastbunden på ryggen – jessica blir bästis med hunden och religiös! (den andra parten i konspirationen är givetvis ett hem för övergivna djur)

Lyckligtvis har jag förberett mig, dvs shoppat kläder till resan. Problematiskt i sammanhanget är att jag inte har någon aning om hur man klär sig inför en vistelse i en tysk kurort. Vad är ”funktionellt” under en vardag som innefattar ett dagligt intag av intravenös antibiotika? Kortärmat – check! Vad mer? En slags hatt kanske? Eller nej - hatt är bara humor. Sjuk humor.

Efter att ha kommit hem med shoppingkassen kan jag konstatera att den optimala klädseln som sjukvårdsturist enligt mig verkar vara en svart overall med smala axelband och resår i midjan. Typ luftigt bekväm, samtidigt helt okej att använda "på stan". Hur ett par "sjuk-skor" ser ut har ännu inte fastslagits, men jag tror att mitt låga tillstånd måste kompenseras av klackar. Tofflor av alla varianter är bannlysta.

Näe vad är det här? Dagens outfit möter borreliabloggen? AH! Det här är inte mitt liv! Jag är ju rolig ju! Och bra i sängen! Och urban! Och snygg i vissa belysningar! Och.. och… VIT!

magiskt

Man flyttar ihop. Man umgås, äter och tittar på teve, allt lite för mycket för att det ska kännas hälsosamt. Ibland kommunicerar man, men efter ett tag nöjer man sig med att nicka och le. Som i morse:


Jag (hoppar och ropar) : det känns som att jag har ett litet magiskt väsen i huvudet!
Juan: Mm vad trevligt.

religion, anyone?

Okej det här med väckelsemötet:

I begynnelsen av mitt liv var naturen. Det var skogarna, sjöarna, bergen och den stora vita dimman. Det var huset på höjden, åkrarna med högt vajande gräs och vintrar med tyst gnistrande snö. Det var ljumma sommarkvällar med påträngande flygfän och den vita parasollen utfälld på balkongen. Det var den blekrosa himlen som spände sig som en luftig duk över oss och speglade sig i sjön. Det var sötvattenslukt, den murkna gnekande träbryggan och skräddarna på vattenytan. Det var simturer i skymningen och ljummet mjukt vatten som skvalpade mot benen när solen gått ner bakom ön.

Det var farfar som under en vecka varje sommar slog upp det blå väckelsetältet mitt i byn på den norrländska landsbygden. Ropen som överröstade koskällor och silon på andra sidan sjön, ångestdrypande syndanöd och männens historier från scenen, farfars högljudda svettiga förkunnelser. Själv hade han stött på religionen många år tidigare i form av en väckelsepredikant som rest runt i bygden. Vid mötet hade han nyss upplevt en klassisk bondfylla på ladgårdslogen och kände bakfyllan, syndanöden och viljan att bli något större än det liv som tycktes ligga framför honom. Han blev omvänd och började förkunna Ordet.

Under sin storhetstid ska han ha fyllt blå hallen i Stockholm där han predikade, skrek, svettades och bad inför en hänförd folkskara. Efter att väckelsen i Sverige svalnat av levde minnet av dess glory days vidare i det blå cirkustältet i den lilla byn i norrland. Hit har människor från olika delar av Sverige rest varje år för att höra den store predikanten riva av ännu en av sina inlevelsefulla förkunnelser med skogen, bergen och sjön i bakgrunden.

Farfar är nu död sen ett par år, men tältet reses fortfarande. Platsen är densamma, på åkern hundra meter från mitt barndomshem. Själv har jag blivit äldre och lämnat byn och religionen, men en gång om året återvänder jag för att lyssna lite på den där speciella retoriken, känna doften av sågspån, tältdukar och nedtrampat varmt gräs. På något vis är det fortfarande sanningen om vem jag är, samtidigt som ingenting känns mer främmande. Gud har dött och vägarna ligger osynliga framför mina fötter, samtidigt som jag alltid kan känna tyngden från hans hand vila på mina axlar.

summer of 2008

Äntligen!

I år ska jag:

- jobba jobba jobba
- gå på logdans, dricka hembränt (sigge i berget gör den bästa) och "stuffa"
- åka på väckelsemötekonferens i norrland (i ett gammalt cirkustält)
- förnedra mig själv (och andra)
- åka till tyskland och bli pumpad full med antibiotika in i venerna

Om något av detta låter som något för dig så är du välkommen att höra av dig

på jobbet

.

krukväxt

kukväxt

kukenväxer

den VÄXANDE KUKEN!

...


Nej uppdatera organisationens hemsida var det ja. "Ny skola står färdig i Brasilien". Kul för dem. Hejhej.

Glömde berätta-

-sist jag och Juan åt trevlig helgfrukost här hemma stördes plötsligt idyllen av ett luddigt skrik från gatan. Det lät både organiserat och primalt. Gick fram till fönstret med min trevliga rostade macka i ena handen, ett glas juice i andra (tänk kärnfamiljs-reklamstämning) och stirrade ut på Sveriges alla samlade nazister som heilade, nästan precis under mina rosa pelargoner. Var kom de ifrån liksom? I morse var de inte här, nu var ALLA här. Just här. Gick ut i blommig kjol med Juan för att beskåda spektaklet och prata lite med "folket på gatan" när 10 kravallpoliser, fem meter till höger vrålar "VISIR NER" och stampar mot oss med höjda batonger. Alltså... Excuzes moi?

det här förtjänar inte någon rubrik

Det har stått en långtradare utanför sovrumsfönstret (OBS jag bor i stockholm men har alltså mer än ETT rum! I´ve made it!) och puttrat i mer än två och en halv timme nu! Växthuseffekt? Buller? Här skiter vi i allt. Dessutom så har den en sån där "sirenlampa" på taket som blinkar hela tiden, ljusspektaklet lyser upp sovrummet OCH vardagsrummet. En gammal gubbe har setts stryka runt förarhytten på darrande ben med höjd näve, bara för att finna att den är obemannad.

Inom mig växer hatet. Snart gör jag något "galet" (tänk själv).

Långhelg dåra!

Jag skötte mig exemplariskt. jag var så trevlig. Så mjuk. Så full. Så vän och så god.

Torsdagskvällen först: nya tighta jeans med hööög midja vid kaknästornet. Hinkade (bokstavligen) vin ur en stor soptunna och erhöll därmed en gratisfylla som luktade gamla ruttna löv. Kände mig ung på nytt, dvs förvirrad och bitvis omotiverat lycklig. Taxi till fest med folk med koll, däribland Björn Gustafsson. Han stod med ryggen emot, men hans hållning signalerade"utbränd", eller kanske "nykter", jag vet inte.

Delar av festen hölls utomhus, det kissades och busk-rasslades. Bäst: inga köer. Sämst: torkat gräs som skavde mot stjärten efter att byxorna dragits upp. Fick mig att minnas en hel del obehagliga saker.

Kvällen fortlöpte. Vid ett buskage: Jag står bredvid Juan och tre vänner och skriker efter en okänd man:.. men jag ÄR bra i sängen, jag lovar! Han (obekväm) : Jag tror dig! Jag TROR DIG! Jag: Men jag är bra! Alltså BRA!

Inne på festen: skrattar så jag måste ta stöd mot en relativt okänd kille. Slår med nävarna i hans bröstkorg för att ändå förtydliga hur road jag är. Han skrattar inte.

På McDonalds: Försöker beställa en hamburgare. Juan dyker upp från ingenstans och griper kloaktigt fast i mina axlar, skriker: EN MILKSHAKE! Herregud en milkshake! Kassörskan: Vi har ingen milkshake. Juan: En MUFFINS! Jag vill ha muffins! kassörskan: Vi har ingen muffins. Vill du ha en munk? Juan: Hårt stängda ögon, flämtar med darr på rösten: En munk!? Men det var ju det jag ville ha hela tiden! (skrik)

På Valhallavägen: Nästan hemma. Fötterna värker efter promenaden. När vårt fönster syns från vägen sätter Juan sig med kraft på en parkbänk, ropar: Sitt! Ner! Nu! Jag: men vi är ju snart hemma... Juan: Men vinden! Det blåser så skönt! Jag vill bara få känna mig som Carola litegrann, kan du inte unna mig det!?

Jag sätter mig omedelbart ner.

Dagen efter äter vi middag hos Juans föräldrar. Allt känns bra.

Idag: Jobbet igen. Snart ska jag uppdatera organisationens hemsida, men inte än. Inte riktigt än...

du måste va sjuk - sjuksjuksjuk

Nej nu får det vara bra. Pratade nyss med faster från hembyn som berättade att den där hästtjejen, som bott i puppsala (IIUH jag menar Uppsala – GUD!) massa år men nu flyttat hem igen för att föda upp/sitta på djur, haft mystisk glömsk sjukdom i typ fem år. Lät precis som mina symptom. Ingen läkare hjälper henne utan yrar om att hon är psyksikt sjuk eller… kvinna. Alltså vad är det här, en tyst epidemi? Massa unga snygga tjejer som går omkring och är jättetrötta, glömska, deppiga och yra? Tänk om valfri 1800-tals läkare levt nu, vilket jävla smörgåsbord! Bara att kavla upp gubbärmarna, harkla sig, klia skrevet och skriva en avhandling med slutsatsen att kvinnor är emotionellt instabila och olämpliga för någon form av viktigt uppdrag. Nu som då. Förutom barnafödande då, för det är ju inte alls viktigt och kräver inte starka nerver energi osv. (längtar efter att få vara bitter över hur föräldraskapet inte värderas tillräckligt högt, det verkar så tacksamt? Säg ”barn” och alla föräldrar bara ”PRECIS!”) På tal om sjukdom så gav Ålandsproverna inget nytt. Ingen tycker jag ska åka till Tyskland och bli helbregdad i någon mystisk kurort, men hur kan jag låta bli? Jag kan ju bli frisk! Kan jag inte?

Örrrrkar inte

Jag hänger inte med längre. Inte i nyhetsflödet, inte i nya händelser på min arbetsplats (lite bekymmersamt med tanke på att det är jag som ansvarar för att uppdatera vår hemsida) inte i vad som är "ny musik". Kanske för att allt känns som måsten. Jag "måste" ha "koll". På så mycket. Och det orkar jag inte. Så fast jag älskar exempelvis musik så går jag miste om en massa för att jag inte ids göra något som jag upplever att jag förväntas göra. I samma anda undviker jag in i det sista att gå upp ur sängen, klä på mig, äta frukost, prata trevligt, jobba, komma i tid, socialt umgänge och kollektivtrafik. Jag orkar bara inte inrätta mig i några slags strukturer som ska bestämma hur mitt liv ska se ut.

vårfest 2008

Vårfesten, i korta urdrag:

17.01 : Står vid glasdörren som leder till innergården. Ser ett bord med något som liknar saftkaraffer och chips. I ett hörn på en bänk sitter en mycket ensam man och "programmerar" någon teknisk pryl. Lägger handen på dörrhandtaget, tar bort den, lägger dit den, öppnar och går ut. Mellanstadiedisco-ångesten vilar tungt över scenen.

17.48: Sveper mitt femte "saftglas" - vodka med sprite och vitt vin. Den ensamma mannen är nu min bästa vän. Han frågar: Vad har du för drömmar i livet? Jag viker mig dubbel.

18.02: Häller ut ett glas vin över ägaren till kontorshotellet när vi ska hälsa. Ropar: Jag är inte full, jag har bara så svårt för att besämma mig! Ägaren går därifrån., jag vänder mig till min bästis och kvider: Vilken hand jag skulle sträcka fram alltså, jag kunde inte bestämma mig! Bästisen ser förstående på mig och tillägger: eftersom vi människor bara bryr oss om vad vi själva gör och aldrig noterar vad andra gör, så har han redan glömt vad som hände.

18.17: Letar efter buffén som ska finnas någonstans i huset. Min nya bästa vän frågar om jag jobbar för min pappa. Jag stirrar aggressivt på honom, utbrister: Är du en spion eller?! Han ser först förvirrad, sedan skrämd ut. Situationen känns under några sekunder tryckt. Jag säger att jag bara skojade, han svarar tyst att han nog inte ska dricka mer nu.

18.28: Jag går hem, skriker upprymt i telefonen att "jag är på vägen, någon av Stockholms alla jävla vägar, now you do the math!

18.45: Utekvällen är över. Ser film och äter melon.

Idag upptäckte jag att någon "kladdat" på P-automaten utanför dörren. Istället för Kontokort står "Köntokort". Så sjukt roligt att säga högt för sig själv hela vägen till jobbet.

all along the watchtower II

Får ni också ibland känslan av att ert jobb inte är ett jobb – det är bara ett sätt för ”staten”, ”kungen” eller ”vem det nu är som styr” att hålla ordning? Övervaka, förnedra, kontrollera och allt annat det skrevs om i 1984. Varje dag tycker jag mig se tecken på att så är fallet. Folks beteenden, kläder, sätt att interagera, det är sjukt helt SJUKT! Som en installation av mänskligheten, ett arrangerat konstverk som kommer att få recensioner i stil med: ”intetsägande och tråkigt som helt missar det som är mänsklighetens kärna”

Ett färskt exempel: på kontorshotellet där min organisation finns inhyst har man sedan flera veckor tillbaka tjatat om en ”vårfest”. Det finns två alternativ för hur detta kommer att gå till: 1) Prydligt artighetsdrickande och konverserande med hjärndött innehåll – sk ”mingel”. Sen går alla hem och tittar på teve.
2) Minglet övergår i skeppsbrott a la Finlandsfärja i muckartider och dagen efter har "ingenting hänt".

Nummer 2 hade väl iofs varit närmare någon slags sanning om allting, men jag har inge tvivel på att det är nummer 1 som gäller här. Nyss, när jag gick på toa, kunde jag se en av de där mingeltrevliga kvinnorna stå och rada upp champagneglas i fikarummet. Prydligt. I varje glas: en liten jordgubbe. Förstår ni hur sjukt detta är?!! Nej jag blir galen. Dags att gå ner på stan och köpa något, vadsomhelst.

I saluhallen på östermalmstorg idag: en man stannar vid köttdisken, säger bestämt och högt: Jag vill ha DÖD GRIS!

Fick mig att tänka på igårkväll då jag kände mig ungefär så - en hög dött fläsk, ensam i soffan. Inget på teve (förutom filmen om Tina Turner - den tragisk historien om ett hår) och alldeles för mycket tax free-choklad i skåpen. Sen blev allting svart.

Så idag ser jag detta sms som skickades till Juan någon gång under kvällen: "Jag har többleröne fulla dejanFEJAN!! Herregud vilket liv!

Ikväll slänger jag chokladen. Eller gömmer. Ja, gömmer blir det nog.

den mellanmänskliga interaktionen

mailkonversation med vår nya medarbetare i Norge (som jag aldrig träffat):

Jag: Jag hör av mig om texterna när de är klara

Hon: Du er en knupp!!!

Här sitter jag nu med en känsla av förvirring, obehag och lite, liiiiite för torra händer.

Alla utom jag vet hur det ska gå

Hemma igen! Valhallavägens monster drar förbi som otympliga rymdskepp utanför fönstret. Det skira morgonljuset, som i mitt fall alltid är lunchsolen, värmer parketten i sovrummet. Schlagern hjärntvättar hårdare än någonsin nu när vi närmar oss crescendot i Serbien. Det är denna tid på året som jag undrar mer än någonsin över mina eventuella genetiska kopplingar till en av våra schlagerkungar. För tänk om det är så? Tänk om det plötsligt ringer på dörren, jag öppnar och där står Björn med sin fantastiska näsa och säger nåt i stil med: Jessica, I'm your father! Join me, and together we'll rula this palejttbeströdda evenemang like father and daughter!" Konstigare saker har nog hänt. Påtalade möjligheten om mitt ursprung för min faster som tröstade med att "nej, du har ju sådana där små ögon, som din kusin"? 

 Tack? 

På jobbet igår: en av våra mest bakåtsträvande medarbetare använde en väldigt uppenbar "lilla gumman"-ton mot mig inför tre andra medarbetare (alla män) när jag försökte föra en seriös diskussion om matkrisen. Vad är problemet? Att jag är tjej? Att jag är ung? Att jag är så skrämmande mycket smartare än honom? Eller det är inte ens det det handlar om, skillnaden mellan oss var bara att jag satt mig in i ämnet medan han utgick från att all kunskap han behöver intogs på 70-talet och nu är det bara att softa och yra fram lite ogenomtänkta åsikter när andan faller på, enbart uppbackade av en växande fetmage och slapp surkuk. Jag tog min tallrik och gick. Gerd, som känner igen en växande bitterhet när hon ser den, log ett av sina sällsynta leenden mot mig.         

...och all obesvarad längtan som är som ett sår i dig II

Är i den lilla byn utanför Örnsköldsvik. På huvudkontoret. Här finns även en matsal där personalen förr i tiden serverades lunch. Numera micrar man den medtagna matlådan i personalrummet.

Här finns även en husmor, vi kan kalla henne Gerd.

När Gerd var ung och relativt vacker hade hon ett mål i livet: att bli missionär. Hon drömde om exotiska länder på andra sidan jordklotet, nya språk som sjöng i huvudet när man gick och lade sig för natten och mat som man kunde berätta om när man kom hem och bjöds på potatis och fläsk. Barn med chokladbrun hy, svarta varma nätter, en livsuppgift given från Gud själv.

Även Gerds syster drömde om detta. Tillsammans samlade de tidningsurklipp om andra kvinnor som fått åka, de unga och drömmande. Längtande. De hade lämnat sina små hembyar, lämnat det liv som känts utstakat och färdigt innan det ens börjat och sökt upp något annat. Kanske något bättre. Garanterat något eget.

När organisationen jag arbetar för bildades eftersöktes människor som ville arbeta som barnhemspersonal i Brasilien. På det första barnhemmet. Gerds syster sökte genast upp grundaren till verksamheten och intygade att hon var rätt kvinna för jobbet. Att Gud sagt till henne att detta var hennes kall. I bakgrunden fanns Gerd. Hon förstod att detta var hennes chans, att genom den nya organisationen skulle även hon få möjligheten att resa, att lämna hembygden och skapa en ny framtid. Tillslut närmade hon sig mannen, grundaren, chefen, och bad om att få åka även hon. Till Kenya kanske? Hon hoppades och längtade. Det var ju ändå hennes kall.

1970 åkte Gerds syster till Brasilien. Hon bilade 100 mil genom det enorma landet, lärda sig portugisiska, tog hand om barn, blev kär, slutade vara kär, upplevde de varma nätterna och det nya livet. Gerd blev kvar hemma. "Vi behöver någon som kan vara husmor", förklarade grundaren. "Någon som lagar mat och sköter markservicen".

Och så blev det. Idag träffade jag Gerd och hennes syster på kontoret. Gerd uppträdde som vanligt hätskt och öppet agressivt mot personalen. Muttrade över att någon lånat ett vattenglas till sitt kontor utan att ställa tillbaka det. Blängde på någon som skämtade om den nazistiska ordningen i hennes kök. Mumlade och fnös. Gerds syster var som vanligt väldigt glad och trevlig, skrattade och nynnade.

Dagarna som var

Sjukdomshistorian fortsätter. I veckan hade jag det stora nöjet att återigen få besöka den lilla ön med det stora hjärtat - Åland (egen slogan!) Resan var betydligt trevligare än förra gången tack vare sällskap av Juan och "det andra paret", samt 500 70-åringar. Lovely! Istället för att gå in på särskilt många detaljer bifogar jag här det mail jag nyss skickade till den läkare som fixat in mig i det Åländska sjukvårdssystemet:

Hej Dag!

Alla prover tagna, ingen huvudvärk eller ryggvärk den här gången! Så det gick ju jättebra. Läkaren Mats-Ola var mycket sympatisk och duktig. Mindre duktig var min pojkvän som plötsligt antog en grönaktig färg i ansiktet och svimmade när situationen blev alltför otäck (ungefär när nålen blev synlig) och stal sköterkskans och Mats-Olas uppmärksamhet i några minuter. Det blev framstupa sidoläge osv medan jag låg på britsen och kontemplerade livets tragikomiska gång. Om du talar med Mats-Ola kan du hälsa att jag inte menade att förlolämpa er nationalskatt "mumintrollet". Det är inte alls en skrämmande karaktär trots dess bisarrt stora huvud/nos och har inte givit mig några barndomstrauman.

Tack igen och igen för hjälpen
Jessica

Den där näsan...

...den där näsan!!!

livet är inte en schlager

Onsdag. Regndag. Tråkdag. Inget på teve och Juan ska på ”kth-spex” (usch!) i kväll. Jag kommer inte fråga vad som hände för att slippa lyssna på historier i stil med ”…och så kom kårordföranden upp på scen utklädd till krabba med kockmössa och sjöng en låt om tidelag” osv.

Nej, jag kommer nog att sova ikväll. Det är en sån dag, dvs fysiskt dålig dag. Är så trött och gammal kärring i kroppen att jag undrar vad poängen med att finnas egentligen är. Inte på ett ungdomligt "vad är mening med allt"-sätt utan på ett gammalt, bittert "det finns ingen mening med allt"-sätt.

Det var enklare när man kunde identifiera allt dåligt i ens liv som ett resultat av sin olyckliga barndom, vråla: ”Björn Skifs är kanske min pappa men jag får aldrig veta sanningen” och så var det bra så. Utagerat. Nu skiter jag i vilket och tänker bara att mamma måste ha varit osedvanligt uttråkad av sitt religiösa förortsliv när hon hintade att så kunde vara fallet:. ”jo vi var ju ihop, Björn och jag, och sen träffade jag din pappa precis efter… väldigt nära därefter… ja nä jag vet faktiskt inte? Och du gillar ju också musik?”

MEN INTE SCHLAGER!

Ungefär som att schlager är något biologiskt. Nedärvt från amöborna som även de uppskattade att svassa runt i glitterfodral och jucka mot mickstativ. Vad vet jag.

Förresten så lessnar man väldigt snabbt på att som urban 27-åring googla på ”björn Skifs” och jämföra näsor.

...och att referera till bröst som "tuttar"! Iuuh!

obehaget

Försökte ringa min faster Ulrika nyss. Medan signalerna gick fram (detta sorgsamt ensamma, monotona ljud!) kom jag att tänka på att hennes första man brukade kalla henne för "pullan". Jag rös av obehag, på samma sätt som jag ryser vid tanken på ord som "pulla" "pilla" och "killa". Det föder liksom otydliga associationer till perversioner och allehanda förbjudna buskisföreteelser, allting höljt bakom mystiska drömslöjor jag varken kan eller vill nå bakom. Som när man var liten och såg något barnprogram som bara kändes så fel så fel, men man kunde inte beskriva varför. Kanske var det något i färgsättningen (rosa-rött upplevde jag som ytterst skrämmande) eller tonfallet som exempelvis Staffan Westerberg använde när han konverserade med de där två yllesockorna. USCH! Tänk dig att stå ute en synnerligen het, kvalmig sommardag som får svetten att rinna över ryggen, och så väser någon bakom dig: ”tjena pullan”. Ah!

Odenplan, klockan 09.34

Idag har vi varit med om en magnetröntgen. Kanske det närmaste jag kommer komma science fiction IRL. Välkomnas in i undersökningsrummet av läkaren som ser ut som någon från Gudfadern. Kanske på grund av hans buskiga armar. Ser en brits som ska skjutas in i ett rör. Anordningar som ska spännas runt mitt huvud. Får ett par hörlurar (skogsarbetarmodell)samtidigt som läkaren tar fram en nål som snart kommer hamna i min arm. Sköterskan ropar från något som jag här tänker kalla kontrollrummet:

Sköterskan: - Vad vill du lyssna på?
Jag: Ingenting med reklam! Eller schlager! Eller så kallade radiohits!
Sköterskan: P1?
Jag: P1 blir utmärkt.

Stirrar på nålen. Som närmar sig armen. Känner bröstmusklerna spänna sig som små hamstrar innan flykt. Andningen känns väsande och vulgär.

Läkaren hejdar sig, ser förvånat på mig, säger:

- P1? Du som är så ung?

Jag: (högt och aggressivt:) ...OCH LYCKLIG!

Så var vi här igen. Otillräckligheten. Jag är oftast nöjd, men ibland så kommer det en käftsmäll och så ligger man där och vrider sig i jag-skulle-kunna-vara-så-mycket-mer-plågorna. Tecken just nu på att jag kunde vara bättre om jag bara jobbade på det:

1. Min mage. Det låter så jävla aftonbladet-bilaga, men faktum är att bikinisäsongen är på gång. Hur ska jag kunna värja mig mot det?

2. Katrine Kielos. En 24-årig tjej, just nu vikarierande chefredaktör för Dagens Arena. Frilansar åt tex Expressens kultursida. Nyss släppt boken "Våldtäkt och romantik" som fick ett uppslag i DN i helgen. Alltså man vill ju bara kräkas upp frukosten och dö!

3. Martina Lowden. Fortfarande. Läskigare än så blir det nog inte.

4. Den här bloggen.


Det är förövrigt väldigt o-unikt att som ung tjej sitta och gnälla över magformen och avundas de som lyckats bättre. Vad som faktiskt är unikt med mig är att

Läkare ett: Du är helt frisk, det ser jag ju på provsvaren. Om du fortfarande mår dåligt så råder jag dig att gå ut och jogga!

Jag: Men... jag orkar ju knappt gå i trappor? Jag är ju inte dålig-kondition-trött, jag är sjuk-trött!
Läkaren: Jaha, ja, men spring ändå. Eller så är du väl bara en sån som är trött och yr, ungefär som att vissa har hemorrojder!

Jag: Jag skulle hellre ha hemorrojder. Snälla, kan jag få byta det här mot hemorrojder!?

Läkare: Eh nej

Läkare två: Du behöver hjälp, men eftersom dina symptom är diffusa är det svårt att ställa en säker diagnos. Jag kan boka en tid för ryggmärgsprov på Åland om en vecka, så går vi vidare därifrån. Det kommer kosta 500 kronor.

Läkare tre: Du behöver hjälp, men dina symptom är diffusa men jag tror ändå det är borrelia. Jag kan boka en tid för konsultation och antibiotikabehandling här i Tyskland i Juni. Du måste bo här i en-tre veckor och få intrevenös antibiotika varje morgon, 30 euro per tillfälle. Konsultationen kostar 150-200 euro. Vad boendet kostar vet jag inte.

Hur skulle ni ha gjort?!?

Och om jag åker till Tyskland - någon som vill henka? Jag kommer nog inte kunna dricka öl men det finns säkert något litet museum med dokument över Pforzheims tillblivelse, schnitzlar och någon lokalt tillverkad ost. Hakuna matata!

Vi har en Jack Russel på jobbet. Han gillar mig, jag gillar honom. Om han var en människa skulle vi nog festa jävligt trevligt tillsammans. Så tänker jag ibland när jag kliar honom på magen. Du och jag, lilla vovven, vi skulle dansadansadansa tills det värker i fötterna och dricka öl.

Lyckligtvis så känner jag människor jag kan göra detta med också. Men ändå. Jag och terriern, alltså jag vet att det skulle funka.

jag vill bara säga igen att jag tycker det är BRA att positiva saker från Afrika lyfts fram. Jag bli bara så schizofren av att klockan fyra läsa om länder i (främst södra) Afrika som svältdrabbade, och klockan fem se Afrika som modetrend

Hello Africa

Jag känner mig lite kluven till det här som kallas för "african chic" - alltså den där trenden där vi ska klä oss i afrikanska färger och mönster. Givetvis är det jättekul att Afrika äntligen får förknippas med något positivt, men samtidigt... Att se Afrika användas som ett fashion statement, samtidigt som en majoritet av länderna här befinner sig i den största matkrisen på 30 år... ja, det känns märkligt.

Det kan ju såklart bero på mitt jobb. Just nu består detta av att varje dag läsa om och skriva artiklar om matkrisen i världen. Detta är, kortfattat, vad som pågår:

Under de senaste åren har priserna på baslivsmedel som ris, majs och vete fördubblats, eller till och med mångdubblats. Antalet fattiga i världen har som följd av detta ökat kraftigt, då alltfler plötsligt inte har råd med mat. De som redan var fattiga är såklart chanslösa. I ex Haiti äter man lera för att dämpa hungersmärtorna. Förutom att folk svälter (FN beräknar att 100 MILJONER fler människor nu kommer sättas i hungersnöd) tvingas de även ta sina barn ur skolan och skita i sånt som hälsovård om det skulle behövas. Allt för att spara resurser till mat. De som försörjde sig på att sälja mat sätts i konkurs då ingen har råd att köpa. Och så vidare. Det hela kallas för en "tyst tsunami" och vår tids stora utmaning. Bovarna som nämns är biobränsle, Kinas och Indiens växande medelklass som vill äta oftare och mer samt KÖTT nu när de har råd. Samtidigt är dollarn svag så man får inte mycket för pengarna längre, oljan dyr så det kostar mer att producera och frakta livsmedel. På toppen av detta har vi extrema väder som slagit ut eller försämrat skördar världen över. Upplopp har brutit ut i bland annat Haiti, Mozanbique, Egypten, Mexico, Senegal, Kamerun och Indonesien. Demokratier och fred kan komma att hotas.

Så, ja. Efter att ha suttit och skrivit om detta en dag och sett bilder på kvinnor i som knäfaller inför matutdelare, så kändes det helt rätt att traska in på Lindex och kolla in deras "african chic"-kollektion. På planschen i entrén uppmanas jag av en smal, blond tjej att "sätta ihop min egen afrikanska look". (Den enda kopplingen hon hade med Afrika var väl förmodligen att hon borde få i sig mer mat.) Det är lätt att känna sig trasig som människa.

Men som sagt. Kul att Afrika sammankopplas med något fint. Men vad jävla bisarrt det är att när kontinenten väl uppmärksammas i denna utsträckning så är det för att det är fashion. Som rika västerländska företag tjänar på. Samtidigt som Kunta Kinte & c:o äter gräs. Nej det är bara för mycket.

Ps. men jag kommer absolut att köpa kläderna Ds.

also true

mamma är galen också. Vem av dem undrar någon kanske nu. Den biologiska, svarar jag. Kanske dumt att säga för mycket, men det är svårt att låta bli. Kanske tar bort detta inlägg lite senare när jag fått dåligt samvete. Men hursomhelst: hon ringde och väckte mig, alldeles uppspelt, och frågade om jag ser på desperate housewives. Ja, gör du? svarar jag, du är ju med i Livets ord? (det sista tänkte jag bara). Sen följde en konversation som gick ungefär såhär:

- Har du sett den där lilla mörkhåriga homosexuella killen? Som hjälper Gabby med skönhetstävlingar för barn?

- Ja? (var ska detta sluta?)

- AH! Han var en av mina bästa bögkompisar (hennes uttryck!) när jag bodde i Californien! Jag mailade honom igår, han blev skitglad! Sen mailade jag igen och berättade att jag var gravid när jag kom hem. Det var hans barn.

- (förvirrad, känner en huvudvärk smyga fram) Men.. han är... du är.... Jag menar... sa du att det var hans barn?

- Ja, och han svarade: Really? Was it mine? Men, nu tror jag faktiskt inte att jag mailar honom mer. Våra livsstilar är alldeles för olika. Men tänk, vi hade kunnat få åka på spa i Hollywood annars, han äger ett par. Skitstora, bara för kändisar, typ hon... ja jag vet inte, nån som varit gift med Brad Pitt.

- (förvirrad, nyvaken, huvudvärk) ...men nu blir det inget med det?

- Nej, det blir det inte. Men vill ni komma hit på middag i helgen?

It's funny because it's true!

Tisdagkväll. Ligger i sängen och försöker psyka Juan som pluggar genom att imitera en mupp: gapande mun och vickande ansikte. Det är då han säger det:

- Du är miss Piggy! (kort paus, sedan tillägger han:) ... och jag är Kermit!

Omedelbar insikt: Herregud det är ju så sant! Jag är grisen och han är den lilla grodan! Ni som sett oss tillsammans, visst är det sant!?

Fräscht alltså!

Man vill ju vara så trevlig. Snygg, professionell och lagom. Nystruken skjorta, "trevligt att träffas"-prat vid kaffemaskinen i personalrummet och så vidare.

Man vill inte, inte, frustskratta åt något av sina egna skämt så en en liten, men ack så synlig och vidrig liten snorkråka som bara väntat på rätt tillfälle att göra entré, hoppar fram och landar på pappersbunten man håller i. Framför den nya medarbetaren.

Det vill man inte.

Ett av mina första hatobjekt (jag minns det som igår)

"Strike first. Strike hard. No mercy."

Såg de verkligen så här trevliga ut?

"

äcklet

Långhelg var det också. Synd att jag var tröttare än begagnat tuggummi 58 % av tiden och bara ville ligga ner och hata alla friska människor.

Men det hände bra saker också, som lördagskyssarna med Juan i soffan efter frukost:

Jag: Är jag äcklig nu?
Juan: Nej, varför då?
Jag: För att jag har munnen full med ost!
Juan: Nej nej. Är jag äcklig?
Jag: Nej, varför då?
Juan: För att... för att jag är jag

Sökes:

var finns du, trevliga samt smått griniga tant med förkärlek till lättskötta krukväxter och nybakt toscakaka, vars barnbarn aldrig hälsar på? Jag är en ung tjej som saknar en farmor och som gärna lyssnar på dina osammanhängande samt förvirrade och rasistiska utläggningar om vår dekadenta samtid. Jag tycker om långsamma rullatorpromenader, fikastunder med för hett kaffe och politiskt inkorrekta kommentarer. Tillsammans kan vi mixtra med innehållet i dosetten, gnälla över utdragna sjukdomstillstånd samt deltagarna i valfri dokusåpa. Ju bisarrare klädsmak du har desto bättre.

Hör av dig till "farmor sökes".

Utbilda mig!

...för det är en sak jag inte förstår. En, enligt många, väldigt grundläggande och självklar sak dessutom. Det handlar om att demonstrera på första maj.

Varför gör vi det? Är det bra? Vad har det för funktion?

Missförstå mig rätt. Jag älskar, älskar folkrörelser. Gräsrötter. Engagemang och "nu jävlar". Jag blir tårögd när jag ser haitier vandra och sjunga i grupp mot presidentpalatset för att de vill ha mat, eller när jag läser om hur Barack Obama lyckats mobilisera marginaliserade samhällsgrupper som aldrig röstat tidigare. Kvinnor i Colombia som slutligen fått nog av att utsättas för våld från militär och gerilla och ger sig ut på gatorna, skrikande: "kvinnokroppen är inget krigsbyte". Människor som tror på något, som vill något, som organiserar sig och kämpar för något.

För mig är demonstrationstågen på första maj inget av nyss nämnda saker. För mig är detta inget mer än en ritual, en tradition, ungefär som att fira jul eller äta rutten fisk. Det är trevligt, särskilt om det är fint väder, och det skapar en känsla (om än flyktig) av samhörighet. Det känns fint på något sätt. Och just därför förstår jag det inte. När något är "fint", "trevligt" och "tradition" - kan detta något verkligen vara det som jag förknippar med demonstrationer? Om jag ska demonstrera ska det ju vara för att jag vill ändra på något, inte för att dagens datum säger att jag ska det! Typ såhär: person 1. - Ska vi gå ut och demonstrera mot våldet mot kvinnor? person 2. - Va, nej, men det är ju bara augusti! Vänta tills maj, det är DÅ vi gör det här i Sverige!

Självklart är det bättre att vi demonstrerar första maj än inte alls. Och visst är det fint att vi fått en egen dag att göra detta på. Men ändå... jag måste ju ha missat något. Och det finns säkert många där ute som kan förklara exakt vad det är. (Ps. jag har nu ändrat inställningarna på den här bloggen så vem som helst kan kommentera inläggen, även anonymt. Det var kanske det jag ville ha sagt egentligen)

Promenaden till jobbet i morse

Talgoxe 1: skviik skviik skviik
Talgoxe 2: skviik skviik skviik
Talgoxe 1: skviik skviik skviik
Talgoxe 2: skviik skviik skviik

Ja och så höll det på.

Bilarna på Karlavägen: bruum brum bruuummm
Byggarbetarna: dunk dunk dunk dunk

Jag, inombords: .... kom, så länge solen ler, kom så länge lusten ger och taaaar så fort humhumhum försvinner, i morgon eeee en annan daaaaag...

I eftermiddag: picknic i tanto. Då vet man att det är sommar på gång. Till skillnad från alla äcklon utan socialt ansvar som fortfarande bor hemma fast de är 26 och låter sin mamma göra allt tänker jag PLOCKA UPP efter mig

hatar när menscykeln liksom "teasar" en (på ett väldigt ospännande sätt) med lite klassiska menssymptom så man släpper allt och rusar till närmaste sleven för att ha lite OB o c:o redo, bara för att sen ligga och bida sin tid som något litet träskmonster i flera dagar till innan den sätter igång. Ska det va så ska det väl va!

Herremingud vad varmt det är! Jag som skulle vara sobert snygg i strumpbyxor, svartsvartsvart och allt det där idag. Så äckligt att svettas i tight nylon! Känns som att man kissat på sig. ("Men guuud så fräscht" skulle en av mina gamla högstadiekompisar säga om hon läste det här. Återträff nej tack).

Men nej, jag klagar inte, det är underbart med värme. Och Stockholm är ju en sån fin stad. Och fåglarna sjunger och barnen är ljuvliga. Ja herregud vad ljuvligt allting är.

Men på tal om djävulen - här följer fem orsaker till varför jag tycker att du omedelbart ska köpa en mops:

1. det är en hund
2. den är tjock
3. den väser som en liten demon som precis fått vigvatten på sig när den andas
4. den låter som systeryster när den skäller
5. den har en liten mjuk bullmage

Att de dessutom ser ut som en dvärgversion av Leif Loket Ohlsson i ansiktet är en trevlig bonus, samt att de får plats i en cykelkorg! Igår såg jag en "liten vän " (som jag kallar dem) svischa förbi i just en sådan någonstans vid stureplan. Tungan ute, ögonen vilt stirrande och så något slags obehagligt skrik som kunde tolkas som både överförtjust eller panikslaget. Jag skrattade inombords hela vägen in i Lagerhaus och ut igen.

Ps. Lämnade inte tillbaka något av det jag köpte under gårdagens blackout på lunchen. Kanske i morgon. Ds.

"nu kan du dra kortet"

Det blev en sen lunch. Den tillfälliga sociala fobin hindrade mig från att lämna kontoret till typ klockan två. Men, istället för att äta gick jag ner på stan och råkade bränna 1500 kronor runt Biblioteksgatan. Vid första inköpet kände jag mig friskare än någonsin (konsumtion - det enda som får mig att glömma att det är synd om mig). Vid sista inköpet mådde jag illa över mig själv (samt lågt blodsocker) och började fundera ut vilka saker jag skulle lämna tillbaka under morgondagens lunch. Kan det bli horigare än såhär utan en gurka uppe i röva?!

AH!

Jag måste sluta ringa och prata med olika riksorganisationer-för-mystisk-sjukdom hitodit! Alla är ju sjuka, jag vill inte vara en av dem! Allvarligt, jag är ju vit, bosatt i ett rikt västland, LJUSHÅRIG (så ljushårig att fjunen på mina ben inte syns!) och utbildad. Sånt här händer typ Kunta Kinte, inte MIG!

Tillbaka i Stockholm! Sitter på kontoret och hör hur staden utvidgas. Det låter väldigt bökigt. Borde äta lunch nu, har med mig klassikern ärtsoppa på tub men vågar inte gå ut i lunchrummet för juristerna häckar där just nu ("häckar" som i svassar runt med rumporna, inte som i inlett sin reproduktionsperiod med parningsspel och parning). Om jag gick ut så skulle de ba... jag vet inte. "Ärtsoppa, är inte det väldigt 1992?" Och jag ba "prata inte med mig jag har ångest!"

Min far och jag II

Ibland får man en insikt. För ett ögonblick lättar okunskapens slöja och man ser plötsligt världen för vad den egentligen är. Lite så kändes det i alla fall idag när pappa visade var all min inkonsekvens och förvirring mycket väl kan komma ifrån:

Pappa sitter i soffan och ser filosofiskt ut i rummet. Skrattar plötsligt till och utbrister:

− Åh Jessica, livet är väl ändå fantastiskt! Jag menar titta på barnen, de bara lever utan att tänka så mycket mer på det. Det är bara liv liv liv.

(här uppstår en kort paus då hans mobil plötsligt piper till. Han plockar upp den och öppnar sms-inboxen).

Pappa: − Men va..?! Näe, vet du vad! TITTA PÅ DET HÄR!! (stampar upprört fram till mig som tar emot mobilen och läser högt:

− Hej! Tack för samtalet häromdagen! Ser fram emot att diskutera eventuellt samarbete med dig i morgon.. (Jag gör en paus och ser frågande på pappa. Han suckar otåligt)

Pappa: – Men läs klart då! LÄS!
Jag: − …ha en fantastisk dag. Kristina.

(Pappa ser uppfordrande på mig. Jag sväljer hårt)

Pappa: − Ha en fantastisk dag! Ha en FANTASTISK dag! Fördömda säljare! För det första så menar hon det ju inte, för det andra... jag menar, ha en fantastisk dag! Ha! Vet du vad en fantastisk dag för mig är? Jo, det är att komma på förstasidan på DN, eller dra in 100 000... nej, 500 000 till organisationen! DET är en fantastisk dag för mig! Det här, idag, det är långt ifrån fantastiskt!

Jag: – Men… livet, var inte det fantastiskt?

(Pappa fnyser till)

−Jojo, livet ja, men inte MITT liv!

Hemma bäst?

Pappa är hemma från Haiti igen. Eftersom jag är i norrland denna vecka för att jobba på "huvudkontoret" kunde jag välkomna honom in i huset med pasta och kramar. Sedan följde allt ett ganska välbekant mönster:

1. Pappa håller med from och insiktsfull stämma en utläggning i stil med "tänk vad bra vi har det ändå. Att vi får äta oss mätta. Att vi har fred. Att vi bara kan gå till kylen och hämta mat när vi känner för det. Dumma svenskar som gnäller över skitgrejer hela tiden, det är som en ankdamm där alla bara kvackar över ingenting. Kvack kvack kvack.

2. (fem minuter senare) Pappa: - MenVA...?!??!!! Funkar inte min (tekniska mojäng)! Har du rört den?! Har någon annan rört den?! Nu har jag ju inget ljud till fotbollen! Men ÅÅÅÅÅHH!!!!

3. Pappa surar länge i soffan. Svarar på tilltal med låga, väsande ljud. Exempel: Jag, med försiktig, trevande röst: -Men... de i Haiti då..? Pappa: - muttermuttervääääääsfotbollenvääääs

Lyckligtvis fungerade espressonmaskinen. Efter en kopp var vi nästan tillbaka på steg ett igen. Men bara nästan.

15 minuter av livet

Lita axplock från dagens fikapus, någonstans i norrland. Tänk medelålders kvinnor med foppatofflor.

Grannbyn
1. - Fem björnar sågs häromdagen vid Grönsjön! I rad!
2. - Fem?!
1. - Jaaa, fem. Om man kontaktar kommunen kan man få stängsel att sätta runt sin hage
2. - kan jag få stängsel att sätta runt mig själv?

(tystnad)

2. - Igår såg jag en rådjursunge

Städtips och teve
1. - Såg ni rent hus igår?
2. - Jaaa, vad söt han var!
1. - Ja, fast jag kollade inte när de städade hans badrum. Men Gud vad söt han var.
2. - Såg du deras trick mot svettfläckar?
1. - Vinäger och bikarbonat!
2. - Ja! Fantastisk, eller hur?
1. - Helt fantastiskt.

Livet hemma
1. - Jag kan inte sova i samma sängkläder mer än tre veckor, då mår jag illa.
2. (enda mannen) - usch jag gillar inte rena sängkläder
3. - Typiskt karlar!
1,2,4,5,6,7,8,9. - Jaaaaaa, verkligen! Typiskt karlar!

Tystnad

2. (mannen) - vart såg du det där rådjurskidet då?

om det finns någon därute som undrar hur vitrysk choklad smakar så kan jag nu informera om att den smakar gammal, unken öststatsdiktatur. Sen får ni väl avgöra själva om det låter gott eller inte.

Norrland igen! En vecka i månaden är jag här. Ibland känns det som en vecka för mycket, ibland helt lagom. Som igår, när jag stod på pappas balkong i vackert eftermiddagsljus i typ tjugo minuter utan att göra någonting. Jag formulerade inte ens några sammanhängande tankar. Nedanför balkongen låg åkrarna utsträckta, ända ned till sjön som fortfarande är täckt av is. Där bortom: tysta berg, täta granar, höga tallar, mera berg. Ovanför allt: den utspända ljusblå himmelsduken. Allt var nästan märkligt stilla. Det enda (och jag menar verkligen enda) som hördes var fågelkvitter. Bland dessa kunde jag urskilja storspoven – ett ljud som rörde om i något djupt inne i kroppen. Men fortfarande inga tankar.

Nu tänker jag att det är märkligt att samma plats kan få mig att känna mig så hemma och så främmande på samma gång. Som att träffa ett gammalt ex eller titta på gamla foton. Ja ni förstår.

egentligen är jag så jävla ful i munnen. Typ könsord, svordomar politiska inkorrektheter (gärna i kombo). Helst skulle jag vilja ha ett forum där jag bara får prata fult hela tiden, utan att behöva skämmas. Som när jag hängde med "esteter" i gymnasiet.

sakta vi går genom stan

För ovanlighetens skull gick jag ut i lördags. Som vanligt slutade en sådan kväll med att jag hittar ett oljevått crostinikex med tapenade framåt småtimmarna som slukas med oförtäckt lust och begär.

Några timmar tidigare: det dansas vilt på Berns. Eller ja, de som dansar är en skara på fem personer. Övriga... jag vet inte, 500 personer, står mer eller mindre blickstilla och stirrar på livebandet som om de vore bittra recensenter. Allvarligt Stockholm - varför betalar ni 170 kronor för att se en vibrerande technospelning bara för att bete er som om ni sitter hemma och kontemplerar alltings meningslöshet? Jag hyser visserligen oftast all respekt för denna typ av introverta skärskådningar, men INTE runt midnatt efter 22 öl på Berns. Då får ni låtsas att livet är roligt i alla fall! Eller vänta... är alla nykterister nu? Vad är det som pågår egentligen? VAD HAR NI BESTÄMT MEDAN JAG VAR BORTA?! Herregud!

Just ja, de där fem personerna som dansade. Genom en underbar dimsyn orsakad av champagne och mystisk sjukdom (fantastisk kombination!) kunde jag urskilja hur en tjej föll till golvet, för att sedan resa sig med glasbitar i låret och blod över jeansen. Ja det var hon jag hade på middag hos mig tidigare ikväll, inser jag. Fyllot som nu fällt henne var INTE min pojkvän.

Två timmar senare på akuten: min vän ligger halvnaken på en brits med köttsår i benet. Försöker spela nykter, trots röda ögon och hicka. Jag befinner mig i undersökningsrummet intill där jag torkar upp spyor (som INTE kommer från min pojkvän). Får panik när jag, i skenet från de obarmhärtiga lysrören, får en glimt av mig själv i spegeln och tycker jag ser ut som Stefan och Christer (samtidigt!) i ansiktet. Urskiljer ruccola och svamp i spyorna. Konstaterar att jag i alla fall lagade en god middag.

En taxifärd och några kräkningar senare: hemma igen. Ett ensamt, oljigt crostinikex kvarlämnat på soffbordet. En känsla av att vara levande. Tack för det Stockholm, vi ses snart igen!

Efter att ha hatat läkare så passionerat och öppet känner jag att det måste uppmärksammas när någon av dem faktiskt gör något trevligt. Som idag, när jag öppnade ett kuvert från Cityakuten och fann mina nyaste provresultat. Överst i högra hörnet, ovanför alla serum hit och dit, stod det med snirkligt bläck: "Heja Jessica! Snart skall du möta våren! Hälsningar Sven."

Jag gillar särskilt mycket att det står "heja" och inte "hej".

Melodram! Storhet!

Det har blivit dags att ta sig ur det verklighetsfrånvända skalet och möta världen. Alltså - det har blivit dags att sluta ladda ner raspiga operainspelningar och se en live! På scen i Stockholm just nu: Puccinis "Tosca". Den kan mycket väl innehålla allt det jag suktar efter just nu, åtminstone om man ska tro Operans egen beskrivning av uppsättningen:

"Det är melodram och det är storartat. Med musik som är lika dramatiskt brutal som skimrande vacker skildras sångerskan Toscas och hennes älskare Cavaradossis grymma öden. Handlingen äger rum under ett enda dygn, den 17 juni 1800 i Rom. Här finns allt; passion, lusta, förräderi och ond bråd död i alla former."

Dags att känna sig lite levande igen alltså!

Something is happening but you don't know what it is

Någon retas med mig. Kanske försöker de göra mig galen. Kanske har de redan lyckats. Från början handlade det om sveriges samlade läkarkår, men nu har även furniturebox involverats. Det var väl egentligen bara en tidsfråga.

Detta börjar med att jag beställer en soffa som ska komma senast idag. Vad som hänt (eller snarare INTE hänt) med min beställning har jag kunnat kolla på min "personliga sida". Där finns datum för när beställningen mottagits och registrerats, något som hänt mars 2008. Men så idag: ordern skickad! Hurra! ...tänker jag. Ända tills jag ser att detta skedde den första januari, 1970, klockan 01.00.

Genast börjar jag, som vilken normal människa som helst, fundera över "tillbaka till framtiden". George McFly. Flygande skateboards. Doc. "Don't call me chicken". Stulna sportresultat. Och så idag, 2008: Skumma läkare. Hitlers badkar. Golden bridge. Bajsprov. Furniturebox.

Det finns samband, så långt är vi alla med, men hur HUR??!!

Du levande

Ännu svårare att nöja sig med sin futtiga tillvaro blir det ju när man får sådana här sms från sin pappa:

"Nu har vi landat i Port Au Prince. Det är upplopp. Vår väg till hotellet kantades av brinnande bildäck, skrikande folkmassor och krossade fönster. Har ingen el, men vatten. "

Jag: "My God. Men DN, vi borde kunna spinna på det här? Du uttalade dig om höjda matpriser i utvecklingsländerna förra veckan, nu är du mitt i ett sånt upplopp. I´ll alert media. Men du tar det väl lugnt, inga risker?"

Pappa: "Du anar inte! Jag var 10 meter från explosionerna. Fick tårgas i ansiktet. Har allt inspelat. Wow!"

Jag: "Men herregud. Ta inga risker din tjockis"

Pappa: "Nu börjar det igen. Jag hör människor som marscherar, ropar. Otäckt. Alla mataffärer har plundrats. Men sanningen är att jag trivs, det här är livet på något vis för mig! Reser härifrån i morgon om det går att ta sig till flyget"

Ja och här sitter jag och... har skitigt hår. Som vanligt.

Plötsligt händer det

Idag fick jag för första gången vara med om att det börjar regna - och jag har ett paraply i handväskan.

I flera minuter förnimmade jag en känsla av seger

Tre personer med gränslöst dödsförakt klättrade igår upp i vajrarna på Golden Bridge i San Fransisco och hängde upp stora banners med texterna "free tibet" och "one world one dream". Varför gör aldrig jag nåt sånt?

Äh jag ids inte. Förresten så jobbar jag hemma idag. Det går mycket bättre nu när jag sitter vid datorn iklädd kjol och väst. Särskilt det sistnämnda plagget får mig att känna mig rak och duktig, en känsla som växer ytterligare när jag sätter upp håret med klämma och tar på mig mina nya, stora glasögon. Ingen naken stjärt här inte!

Men visst vore det trevligt att känna så starkt för något att ingen levande eller död kan stå i vägen. För hur trevligt och rätt det än är med lägenhet i centrala stan, en nyöppnad klädbutik eller gratis sprit så vet vi väl alla att inget av det där spelar någon större roll egentligen. Eller är jag för hård nu? Det känns inte som att det är okej att säga sådana här saker längre. Som att alla vet att kejsaren är naken men det är personen som påpekar faktum som är korkad - inte de som spelar med.

Äh jag vet inte. Kanske hade det varit mer okej om John Lennon fortfarande levde. Förmodligen inte, för vad är väl en person mot en ytlighetsfixerad samtid. Well well. Jag inbillar mig att det iallafall hade känts mindre ensamt på något vis.

Dags att modeblogga!

Vår i Stockholm, o la la! Som upplagt för att svassa runt i nya klädinköp, nya lätta dofter och nya färger på sminket. jag må vara sjuk, men lyckligtvis så finns det ju produkter som skapats enbart för ändamålet att maskera min köttiga, svettiga, bleka och (särskilt just nu) väldigt biologiska gestalt.

Just denna dag inleddes med en lång skön dusch där det löddrades friskt med aloe vera-dusch creme. Efter detta hade det blivit dags att först gröpa i min egen avföring med en liten vit plastsked för att sedan försöka trycka ner denna i ett väldigt, väldigt smalt rör. Snabbt efteråt blev det mer tvagande varefter jag sprayade ner huden med min nya parfym: Armani Code. Efter detta kändes det helt rätt med en snyggt sminkad Stockholmpromenad längs med Valhallavägen där min nya, chica handväska slängde lojt mot höften. I denna bar jag, tillsammans med ett rosa lipgloss från make up store (hot borrelia ass), en liten behållare med väldigt mörkbrunt bajs (magic poop, no 9).

Väl framme på Sophiahemmet rullade jag upp ärmen på min Lyle and Scott-kofta för att tömmas på exakt 12 ml blod, som snabbt koagulerade och tog an samma färg som bajset (magic poop no 9). Blodrören lades bredvid avföringsröret i handväskan, och den välklädda promenaden genom ett mulet men friskt vårstockholm fortsatte.

Väl framme på min ljusa, centralt belägna arbetsplats som populeras av synnerligen fräscha välparfymerade människor packade jag in blodrören i trevligt glansig bubbelplast (silver mania, no 5) och placerade detta i ett vadderat kuvert som märktes med adressen till det fashionabla labbet i Köln. Kommer kosta endast 1600 kronor, vilket är typ gratis med tanke på att Köln är varumärket som anses vara the shit just nu. Fråga vilken fashionista som helst! Bajset lades i likadan förpackning, men adresserades till det underbart våriga Karolinska Sjukhuset.

I'm living the life, I'm telling you!

Det tråkiga

okej, jag känner att jag måste säga det här, även om det är tråkigt att förmodligen ointressant för de flesta. Men ändå, det skulle kännas som en lögn om jag sa något annat just nu:

Om du en dag plötsligt upptäcker ett litet sår på något dolt ställe som sedan får en röd ring runt sig, uppsök genast läkare. (INTE Gunnar Klint, hötorgsläkarna)

Se till att få rätt sort, samt rätt styrka på antibiotikan under en längre period direkt. Här vet jag inte exakt vad som egentligen funkar, men om jag skulle bli frisk och sedan hamna i samma sits igen, så skulle de bli tvungna att ge mig doxyferm 400mg/dag i sex veckor eller bända loss mig från britsen med kofot och eldkastare. Inse att de läkare som försöker vifta bort det du säger kan ha, och ofta har, fel. Träffa någon annan.

Om du får höra att din ring inte är "den klassiska borreliaringen" - gå inte på det. Som jag gjorde. Särskilt om du är kvinna bör du veta att din ring ofta inte ser ut som den som män får - den som läkare refererar till som "klassisk" (röd i kanten, ljus i mitten. Kvinnors är ofta röd rakt igenom.)

Om du inte fått någon ring (det har beräknats, fråga mig inte av vem, att ca 50 % av alla smittade inte ens får någon ring) men en dag plötsligt drabbas av trötthet, yrsel, en känsla av att vara omtöcknad och trött utan uppenbar orsak så kan detta vara borrelia och bör kollas upp. Får du även huvudvärk, ont i nacke, axlar, armar och rygg så skulle jag inte nöja mig förrän någon jävla kvackare skrivit ut rätt antibiotika.

Lita aldrig på ett blodprov - de visar ofta fel. En LP (ryggmärgsprov) är pålitligare men kan också ge fel besked - särskilt om den tagits nära inpå en antibiotikakur.

Köp mycket kläder. Klappa roliga djur. Läs inga skräckartiklar. Se INTE en film på Youtube där ett gäng kvinnor sitter och gråter över att de fört över smittan till sina barn

Hade någon sagt allt detta till mig för ett halvår sedan hade jag kanske varit frisk idag. Jag hade iallafall sluppit en jävla massa krångel och förnedring.

The others

Några av de där unga juristerna som hyr kontoret bredvid oss står ute i fikarummet och ropar "oa-oa", sådär som folk utan självrespekt kunde ses göra på uteställen för några år sedan till någon vidrig sommarplåga.

Ja så fick man sina fördomar bekräftade även idag alltså.

Relationsdrama x 2

Jag är en galen romantiker. Jag förbrukar romcoms i samma mängd som jag använder toapapper under en utlandsvistelse med, för min mage, mystisk matkultur. Jag får aldrig nog. Det började med Anne på Grönkulla. 12 år gammal satt jag där, med tårar rinnande över kinderna då Anne och Gilbert äntligen fick varandra (efter ett romantiskt replikskifte i stil med: "jag kommer aldrig kunna ge dig smycken eller vackra marmorsalar" Anne: "Jag vill inte ha smycken eller vackra marmorsalar, jag vill bara ha dig".) på den där vackra bron. Det var som att uppleva sin första shot heroin. Sen dess har det fortsatt. Det blev tårar när Mr Darcy såg sådär kärleksfullt på Elizabeth Bennet när hon spelar piano, tårar när Satine och Christian sjunger deras hemliga kärleksförklaring till varandra, tårar när... när... ja, jämt. Men så samtidigt är jag ju en cyniker, en pessimist (realist!) eller bara en normalt avtrubbad person som försöker få något slags grepp om hur den mellanmänskliga interaktionen egentligen förväntas gå till i min ytliga samtid.

Det absolut vackraste är väl därför de historier där romantiken blandas med hård realism, där det ljuva blir bitterljuvt och ingen får gå hem i solnedgången som en del av någon lycklig parkonstellation trots en lovande början.

På teater visas just nu både "Den allvarsamma leken" och "Closer", två historier som landat rakt i mig som ett paket nougat en ensam söndagskväll. Jag älskar de bittra dialogerna, de grusade framtidsutsikterna, hopplösheten, känslan av att allt är över och bortom räddning. Att se en relation komma till den punkt där de inblandade inser att oavsett vad de känner för varandra så finns det liksom ingenstans kvar att gå, varken framåt eller bakåt, på grund av allt som sagts och gjorts. Allt som finns kvar är de brustna illusionerna och en obesvarad längtan som inte längre orkar göra uppror, utan tyst lägger sig tillrätta bland de övriga ärren. Fint på rad.

Ett bett i det underbart sura äpplet:
http://www.youtube.com/watch?v=9RECn39jxNM&feature=related

Den sista minuten ger mig gåshud.

Nu har jag uträttat saker igen

Ledighet ledighet ledighet.

Under dessa dagar hade jag kunnat packa upp lådor, städa lägenheten, planera nästa matinköp. Men, som vanligt kommer livet imellan. Ni vet, alla de där andra, inte lika uppenbara sakerna som också måste göras. Som att sitta still i sängen med skitigt spretigt hår, stirra in i väggen och tänka: men varför skulle John Lennon dö?

Varför?

Livet just nu

Detta har hänt:

Jag har åkt ålandsfärja. Det var sorligt, minst två gånger ville jag gråta. Ena gången var när den medelålders trubadurkvinnan bekände inför kortspelande pensionärer samt leopardtights-alkoholister att hennes dröm, DRÖM i livet alltid hade varit att blir musiker. Så hon hade sagt upp sig från sitt heltidsjobb för att fullfölja den. Leva mer storslaget. Bli helare. Känna att hennes universums konstellationer stod på rätt platser, vad vet jag.

Och nu satt hon där, på den äckliga pallen på den fläckiga heltäckningsmattan framför en halvtom lokal som luktade olja, piss och räkmackor och försökte få folk som satt och räknade efter hur mycket sprit de kunde få med sig hem att sjunga med i något av Taube. På hemvägen var det mer ”hallabaloo”. Trevligare båt, renare heltäckningsmattor. En gubbe rev av ett slags melodikryss framför spända åhörare som till vardags kan ses sälja bingolotter på T-centralen eller sitta i en park och vråla: ”ingen tycker om mig”. En tjock kvinna vann hela skiten och verkade omåttligt glad över detta.

Sen har jag flyttat till Östermalm. Det var lite av en olycka och tur på samma gång. Det är en fantastisk lägenhet där vi kommer få plats med både Hitlerbadkaret, sällskapsdvärgen och husnegern! (Ni som inte läst ”mig äger ingen” bör göra det omedelbart. ÄKTA tårar och skratt utlovas)

På jobbet då? Jag kan avslöja att jag här närmar mig makten och gör mitt bästa för att knyta så mycket kontroll till mig själv som möjligt. Häromsistens fick min nemesis, Erik på tryckeri´t, sparken. Nästa uppgift blir att cementera i min chef att jag är ovärderlig, utan att låta mina maktambitioner lysa igenom för mycket. Jag jobbar med att le mycket, varvat med lite förvirrade och skrämmande utfall. ”Jag är en konstnärligt geni, ifrågasätt mig inte!!!”

Det har tagits beslut också. Mitt senaste är att kunna verka som att jag kan något om opera. Såhär långt har jag kommit hittills: ”men Maria Callas, alltså La Divina, måste ju ändå vara tidernas mest lysande sopran, och: mamma morta är nog min favoritaria”

Sen har det gråtits. Mest över att jag, trots ungdom och fördelaktigt utseende i vissa belysningar, aldrig blir frisk. Men även över andra saker. Slutet i animerade filmen ”Bilar” är en sådan. Jag minns inte varför. Eller vad den handlade om överhuvudtaget. Filmen stod på i bakgrunden, utan ljud, på en fika hemma hos en av mina fastrar. Helt plötsligt när faster 1 håller en utläggning om någon slags tarmsjukdom så snyftar jag till. Blickarna vänds mot mig. Faster 1: är något fel? Jag: Nej, alltså.. det är den där lilla bilen… (nickar mot teveskärmen) Faster 2: Bilen? Jag: (Torkar en tår) Nej, alltså, det var bara så fint…

Och på golvet sitter min fyraåriga kusin och tittar skrämt ömsom på mig, ömsom på filmen - filmen som alltid fått honom att skratta, men nu plötsligt får en vuxen kvinna att gråta. Kan jag ha förstört hans grundtrygghet i livet där och då?

Så, för att sammanfatta: Livsdrömmar dör på Vikingline. Jag är ett konstnärsgeni med fördelaktigt utseende i vissa belysningar. Min nemesis är besegrad. Maria Callas heter även "La divina". Min kusin har upptäckt livets mörker tack vare min tårar.

Ja det var nog allt!