Livet just nu

Detta har hänt:

Jag har åkt ålandsfärja. Det var sorligt, minst två gånger ville jag gråta. Ena gången var när den medelålders trubadurkvinnan bekände inför kortspelande pensionärer samt leopardtights-alkoholister att hennes dröm, DRÖM i livet alltid hade varit att blir musiker. Så hon hade sagt upp sig från sitt heltidsjobb för att fullfölja den. Leva mer storslaget. Bli helare. Känna att hennes universums konstellationer stod på rätt platser, vad vet jag.

Och nu satt hon där, på den äckliga pallen på den fläckiga heltäckningsmattan framför en halvtom lokal som luktade olja, piss och räkmackor och försökte få folk som satt och räknade efter hur mycket sprit de kunde få med sig hem att sjunga med i något av Taube. På hemvägen var det mer ”hallabaloo”. Trevligare båt, renare heltäckningsmattor. En gubbe rev av ett slags melodikryss framför spända åhörare som till vardags kan ses sälja bingolotter på T-centralen eller sitta i en park och vråla: ”ingen tycker om mig”. En tjock kvinna vann hela skiten och verkade omåttligt glad över detta.

Sen har jag flyttat till Östermalm. Det var lite av en olycka och tur på samma gång. Det är en fantastisk lägenhet där vi kommer få plats med både Hitlerbadkaret, sällskapsdvärgen och husnegern! (Ni som inte läst ”mig äger ingen” bör göra det omedelbart. ÄKTA tårar och skratt utlovas)

På jobbet då? Jag kan avslöja att jag här närmar mig makten och gör mitt bästa för att knyta så mycket kontroll till mig själv som möjligt. Häromsistens fick min nemesis, Erik på tryckeri´t, sparken. Nästa uppgift blir att cementera i min chef att jag är ovärderlig, utan att låta mina maktambitioner lysa igenom för mycket. Jag jobbar med att le mycket, varvat med lite förvirrade och skrämmande utfall. ”Jag är en konstnärligt geni, ifrågasätt mig inte!!!”

Det har tagits beslut också. Mitt senaste är att kunna verka som att jag kan något om opera. Såhär långt har jag kommit hittills: ”men Maria Callas, alltså La Divina, måste ju ändå vara tidernas mest lysande sopran, och: mamma morta är nog min favoritaria”

Sen har det gråtits. Mest över att jag, trots ungdom och fördelaktigt utseende i vissa belysningar, aldrig blir frisk. Men även över andra saker. Slutet i animerade filmen ”Bilar” är en sådan. Jag minns inte varför. Eller vad den handlade om överhuvudtaget. Filmen stod på i bakgrunden, utan ljud, på en fika hemma hos en av mina fastrar. Helt plötsligt när faster 1 håller en utläggning om någon slags tarmsjukdom så snyftar jag till. Blickarna vänds mot mig. Faster 1: är något fel? Jag: Nej, alltså.. det är den där lilla bilen… (nickar mot teveskärmen) Faster 2: Bilen? Jag: (Torkar en tår) Nej, alltså, det var bara så fint…

Och på golvet sitter min fyraåriga kusin och tittar skrämt ömsom på mig, ömsom på filmen - filmen som alltid fått honom att skratta, men nu plötsligt får en vuxen kvinna att gråta. Kan jag ha förstört hans grundtrygghet i livet där och då?

Så, för att sammanfatta: Livsdrömmar dör på Vikingline. Jag är ett konstnärsgeni med fördelaktigt utseende i vissa belysningar. Min nemesis är besegrad. Maria Callas heter även "La divina". Min kusin har upptäckt livets mörker tack vare min tårar.

Ja det var nog allt!