Relationsdrama x 2

Jag är en galen romantiker. Jag förbrukar romcoms i samma mängd som jag använder toapapper under en utlandsvistelse med, för min mage, mystisk matkultur. Jag får aldrig nog. Det började med Anne på Grönkulla. 12 år gammal satt jag där, med tårar rinnande över kinderna då Anne och Gilbert äntligen fick varandra (efter ett romantiskt replikskifte i stil med: "jag kommer aldrig kunna ge dig smycken eller vackra marmorsalar" Anne: "Jag vill inte ha smycken eller vackra marmorsalar, jag vill bara ha dig".) på den där vackra bron. Det var som att uppleva sin första shot heroin. Sen dess har det fortsatt. Det blev tårar när Mr Darcy såg sådär kärleksfullt på Elizabeth Bennet när hon spelar piano, tårar när Satine och Christian sjunger deras hemliga kärleksförklaring till varandra, tårar när... när... ja, jämt. Men så samtidigt är jag ju en cyniker, en pessimist (realist!) eller bara en normalt avtrubbad person som försöker få något slags grepp om hur den mellanmänskliga interaktionen egentligen förväntas gå till i min ytliga samtid.

Det absolut vackraste är väl därför de historier där romantiken blandas med hård realism, där det ljuva blir bitterljuvt och ingen får gå hem i solnedgången som en del av någon lycklig parkonstellation trots en lovande början.

På teater visas just nu både "Den allvarsamma leken" och "Closer", två historier som landat rakt i mig som ett paket nougat en ensam söndagskväll. Jag älskar de bittra dialogerna, de grusade framtidsutsikterna, hopplösheten, känslan av att allt är över och bortom räddning. Att se en relation komma till den punkt där de inblandade inser att oavsett vad de känner för varandra så finns det liksom ingenstans kvar att gå, varken framåt eller bakåt, på grund av allt som sagts och gjorts. Allt som finns kvar är de brustna illusionerna och en obesvarad längtan som inte längre orkar göra uppror, utan tyst lägger sig tillrätta bland de övriga ärren. Fint på rad.

Ett bett i det underbart sura äpplet:
http://www.youtube.com/watch?v=9RECn39jxNM&feature=related

Den sista minuten ger mig gåshud.