Jag är inte så bra på det här längre. Kanske var jag aldrig det. Men men, som Martina skulle ha sagt: Nåväl. Det är som det är.
Jag får fortsatt intravenös behandling i Sverige på en lite privatklinik i Huddinge. Det är precis lika sexigt som det låter. Lyckligtvis är en av sjuksyrrorna en ung bög som uppfyller många kriterier för att vara en sk ”stereotyp”, vilket jag intalar mig sprider en känsla av sex and the city-glam. Jag kan exempelvis låtsas att han är min Stanford och att när han säger ”jag ska blanda ihop det här åt dig” så menar han en flirtini eller cosmopolitan – inte 500 ml saltlösning med 200 mg doxyferm.
Nåväl. Det är som det är med det också.
The good news är att jag vissa dagar känner mig bisarrt pigg, typ på så vis att jag vill rulla runt i en matta på golvet och skrika ut ogenomtänkta livssanningar (pojkvän: kan du inte gå ut och gå istället älskling?), men sen när jag väl gör det så blir jag trött på tre sekunder. Då kryper jag ihop till en boll på sängen och kvider efter choklad. Som jag äter. Sen kvider jag att jag kommer att bli tjock och hatad för ingen gillar ett sjukt fetto med choklad fulla fejjan. Eller det läste jag i alla fall ”på Internet” (ni vet) häromdagen.
Nåväl. Det är som det är.
För övrigt så bär jag på synnerligen mycket samtidshat för tillfället. Allt som omger mig får mig att känna mig falsk. Som en felande pusselbit som försökt gnaga ner några av sina hörn för att passa in men det GÅR ju liksom inte. Det finns en sanning om allt tänker jag för att trösta, det finns det finns det finns under allt. Men att sträcka sig efter den är som att sträcka sig efter döda släktingar i drömmen.
Nåväl.
För övrigt så ska jag klippa av mig håret på tisdag. Skönt förresten att skriva det under nån slags introvert fjortistext som ovan - kvinnor som kapar håret luktar liksom så mycket galenskap. Typ slö morakniv och vansinnig blick framför spegeln tillsammans med nåt mässande i stil med: Ditt kön är död havsanemon! Nej DITT! Ditt kön! Död! Havsanemon!
Åh! Nu är det en film om att vara ”ung kär och kåt” på teve. Nån som minns hur DET kändes?
Nå?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Känns som jag stalkar dig när jag läser alla dina blogginlägg utan att känna dig, men är i borrelia-eller-vad-det-nu-är-som gör-mig-til-en-95-åring-helvetet själv, och det är en lättnad med dina alltid roliga, originella och ärliga inlägg!
Stalker! Hurra!
Nej allvarligt, kul att du läser. Men framför allt, kul om det kan lätta upp tillvaron som 95-åring i förtid. Får du nån hjälp förresten? Annars har jag grymma kontakter numera (suck).
Skicka en kommentar