cunnilingus-trollet - en snabb analys

Jag tror för övrigt att drömmen om sex-trollet (eller cunnilingus-trollet, som jag kommer kalla det för i fortsättningen) egentligen inte handlar om sex, utan om mina tudelade känslor inför konsumtionen.

I drömmen kunde alltså fantastisk, överjordisk tillfredsställelse nås ifall man lyckats köpa rätt skor. Cunnilingus-trollet (som jag själv aldrig hann prova innan jag vaknade) var bara ett medel, som pengar i konsumtionen. När man använde trollet, alltså pengarna, fick man njutning.

Mina känslor av skam och äckel som uppstod när jag såg Sara Lidman använda sig av trollet symboliserar den skam och det äckel jag känner inför mina medmänniskor och mig själv i vår konstanta jakt efter tillfredsställelse, genom materiella ting. Som vi alla vet är denna tillfredsställelse, liksom den som uppkommer med hjälp av ett cunnilingus-troll, bara tillfällig och flyktig, utan djup eller hållbarhet. Istället skapas ett beroende efter att gång på gång få uppleva njutningen, kanske i hopp om att den ska vara längre nästa gång, kanske utan några förhoppningar alls mer än att få uppleva ett ögonblick av lycka och fullkomlighet, även om det bara är tillfälligt.

Alternativt så är jag bara kåt på troll.

äcklet

Vaknade med en känsla av att jag var smutsig, kanske var det drömmens fel. Eller så är det dags att duscha igen. Tar hygienen aldrig slut?? Jag menar varför ska jag känna mig äcklig varje morgon fram tills dess att jag tagit en dusch? Vad har egentligen hänt sedan min senaste utdragna, dyra renlighetsritual igår som gjort mig så vedervärdig att jag genast måste skrubba huden som ett jävla våldtäktsoffer för att kunna möta världen utan skamkänslor?

Visserligen lever ju jag ett liv i ständig rörelse, en tillvaror i flärd där olika spännande situationer avlöser varandra, men ändå? Jag har ju sällan rullat i lera, bara i en ikeasäng av modellen sultan?

Detta att jämföra med duschbehovet på Haiti, där kroppen under varje dag upplevde en smuts och hygienisk dekadens som skapade känslor av äckel och skräckblandad förtjusning (kolla, jag har grönt avloppsvatten på fötterna som luktar EXAKT som gamla räkskal och bajs!) En vanlig dag inleddes med att kroppen täcktes av ett lager svett, raskt följt av tre lager damm och lite äkta smuts från exempelvis förruttnade sopor som dekorerade vägkanten och bidrog till en underbart genuin atmosfär av fattigt u-land. Håret luktade konstant en härlig cocktail av trögsvart diesel och brända sopor. (detta var i alla fall situationen i stadsmiljö, på landsbygden tampas man bara med “ren” smuts som jord och svett.).

Att efter en av dessa dagar få kliva in i en dusch, även om denna bestod av en hink vatten och ett öskar i stearinljussken, var inget annat än en försmak av himmelriket på jorden.

Men drömmen då: Sara Lidman (författaren) hade genom magi kommit på ett sätt att framkalla små troll som utförde fantastisk, mind blowing “cunnilingus” på sina ägare. Det som krävdes var: 1. Att du uttalat rätt trollformel 2. Att du köpt rätt skor till trollet - ett par mc-boots med öppning framme på vaden.


Några frågor på det?

önskar jag kunde vara roligare

Bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar. Hoppas jag. Tror jag. Vill jag tro.

Sen vill jag aldrig mer åka till Huddinge. Jag ska aldrig mer sätta min fot i Tyskland, förutom vid mellanlandningar i Frankfurt på väg till dans- och ölnätter i Brasilien.

Jag ska aldrig mer ligga på en brits vid en droppställning. Aldrig mer ha fler än två hål i armvecken samtidigt. Aldrig mer känna den metallsmak i munnen som beror på den tyngsta av antibiotikasorterna de pumpar in i mig, aldrig mer åka till Huddinge aldrig mer vara i Huddinge aldrig mer passera Huddinge.

Aldrig mer gråta framför en läkare i nervositet över att han snart kommer dumförklara mig med miner, uttalanden, gester.

Aldrig mer spendera mer pengar på mediciner än på mat och skor.

Aldrig mer tillbringa fem eftermiddagar i veckan med att ligga i fosterställning och mumla att jag nog inte orkar diska idag heller.

Aldrig mer drömma mardrömmar om att jag sakta drunknar men ingen förbipasserande drar upp mig. Att jag fallit på rygg ner i djup snö och sjunker sjunker utan att kunna röra mig, men ingen förbipasserande hjälper mig. Att jag jagas av ett galet psycho men ingen av dem som ser på stoppar honom (man behöver inte ha psyk-studieskulder på 300 000 för att förstå problemet här).

Tänk om allt bara kunde få ett slut nu. Tänk om.

Klockan tre idag inleds behandling 15903750??78 i Huddinge och jag känner redan doften av den sprit som kommer strykas över kärlet sex sekunder innan det penetreras av nålen. Redan nu känner jag kväljningarna.

Det enda roliga som finna att berätta om besöken i Huddinge är den kvinna jag mötte på vägen därifrån en dag. Med livströttheten i ögonen, barnvagnen slött tryckt framför sig, ciggen i mungipan, soff-fetman runt magen och T-shirttexten ”Frukost ingår ej” på bröstet visade hon att livet inte behöver vara perfekt bara för att man är frisk. Men det vore så jävla mycket trevligare. Även om man måste betala sin egen måltid.