önskar jag kunde vara roligare

Bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar. Hoppas jag. Tror jag. Vill jag tro.

Sen vill jag aldrig mer åka till Huddinge. Jag ska aldrig mer sätta min fot i Tyskland, förutom vid mellanlandningar i Frankfurt på väg till dans- och ölnätter i Brasilien.

Jag ska aldrig mer ligga på en brits vid en droppställning. Aldrig mer ha fler än två hål i armvecken samtidigt. Aldrig mer känna den metallsmak i munnen som beror på den tyngsta av antibiotikasorterna de pumpar in i mig, aldrig mer åka till Huddinge aldrig mer vara i Huddinge aldrig mer passera Huddinge.

Aldrig mer gråta framför en läkare i nervositet över att han snart kommer dumförklara mig med miner, uttalanden, gester.

Aldrig mer spendera mer pengar på mediciner än på mat och skor.

Aldrig mer tillbringa fem eftermiddagar i veckan med att ligga i fosterställning och mumla att jag nog inte orkar diska idag heller.

Aldrig mer drömma mardrömmar om att jag sakta drunknar men ingen förbipasserande drar upp mig. Att jag fallit på rygg ner i djup snö och sjunker sjunker utan att kunna röra mig, men ingen förbipasserande hjälper mig. Att jag jagas av ett galet psycho men ingen av dem som ser på stoppar honom (man behöver inte ha psyk-studieskulder på 300 000 för att förstå problemet här).

Tänk om allt bara kunde få ett slut nu. Tänk om.

Klockan tre idag inleds behandling 15903750??78 i Huddinge och jag känner redan doften av den sprit som kommer strykas över kärlet sex sekunder innan det penetreras av nålen. Redan nu känner jag kväljningarna.

Det enda roliga som finna att berätta om besöken i Huddinge är den kvinna jag mötte på vägen därifrån en dag. Med livströttheten i ögonen, barnvagnen slött tryckt framför sig, ciggen i mungipan, soff-fetman runt magen och T-shirttexten ”Frukost ingår ej” på bröstet visade hon att livet inte behöver vara perfekt bara för att man är frisk. Men det vore så jävla mycket trevligare. Även om man måste betala sin egen måltid.