Det är kväll. Mörkret har lagt sig och vägen ligger förrädiskt isblank framför oss. På radion ska snart sändningen från matchen mellan MoDo-Färjestad börja. Vi passerar upplysta gårdar, gamla skolan och älven som lanthandlarn Börje försvarade in i det sista mot en utbyggnad av vattenkraftverket. Jag stirrar på vägen som lyses upp av strålkastarna från bilen. På sidorna är det svart. Allt känns stort, mörkt och oändligt och samtidigt så litet och förgängligt. Det är som upplagt för Norrländskt Svårmod.
Jag (ungefär): Tänk att den här vägen och de här husen har jag passerat nästan dagligen under hela min uppväxt. Jag känner till vilka familjer som bor vart, deras historier. Titta där tillexempel. Nu har Sjödins satt upp den där blå ljusslingan igen, som de alltid gör innan jul. I deras ladugård hoppade jag i höet när jag var liten. Jag har sett en del av husen häromkring byggas, målas om, gått i skolan med barnen och varit rädd för någons hund. Det känns som om de alla funnits i en evighet. Fast det är ju bara under min livstid och lite längre. En sekund av historien, eller inte ens det. Och snart kommer alla vara borta. Människorna som bor här. Familjerna. Husen. Allt kommer att försvinna, och så kommer det vara som om ingen av oss någonsin funnits.
(Några sekunders tystnad.)
Pappa: Förutom farfars garage.
Jag: Va?
Pappa: Farfars garage. Det är byggt i timmerstommar. Timmerstommar, ska du veta, det står alltid kvar.
3 kommentarer:
En gång byggde jag en uggleholk. Den finns inte längre trots att det är det händigaste jag gjort i hela mitt liv. Händig ska man ju va(det kanske till och med förväntas om man har en dingaling mellan benen).
dingaling?
Norrlänsk svårmodhet är vackert men dödligt.
Din insikt var ett slag i magen. Imorrn ska jag ta en runda runt kvarteret och gråta lite vemodigt över hur flyktigt allting är, och hur små vi egentligen är. ;)
Skicka en kommentar