Good bye, äldrevården

Nu är det klart. Om tio dagar upphör jag att identifiera mig med 52-åriga, utarbetade, bittra, ouppskattade kvinnor med nikotingula fingrar och mjukisbyxor fasttatuerade på kroppen. Alltså: om tio dagar upphör jag vara en deltidsarbetande och sjukskriven kvinna anställd i offentliga sektorn, en identitet som jag aldrig riktigt lyckats känna mig hemma i. Kanske för att jag är 26, inte röker och fortfarande ser vissa poänger med att leva.

Det finns ju ändå saker jag kommer att sakna. Bara att umgås med gamla är en sån sak. Det kan exempelvis vara mycket befriande att vara med människor som släppt taget om ganska mycket som vi anser vara ”socialt accepterat beteende” och kör på i blazing fury in i det sista. Klä på mig? Bah! Vem behöver kläder när man kan hasa omkring i morgonrocken i rosa noppig fleece och morra åt grannbarnen? Seså! Gå nu och vattna mina pelargoner, den vid porslinskatts-samlingen har börjat sloka!

Jag kommer sakna råden jag fick. Som:

”Bli aldrig, ALDRIG ihop med en sån där... sån där... neger! De finns ju överallt nu! Första gången jag såg en neger var på cirkus i Haparanda. Det var på 20-talet. Tror jag. Ja, det ska du veta att såg man en sån där svarting komma gående på gatan på den tiden så sprang man ju åt andra hållet!”

Eller visdomsorden, som :

”Mat utan salt är som kyssar utan skägg”.

Och samtalen med den 93-åriga tanten som var dement och hade virkat in hela sin lägenhet i blommiga bonader, dukar, löpare, gardiner och grytlappar (det är mycket möjligt att ex. dukar och löpare är samma sak. Jag vet ingenting om sånt här. Borde jag det? Jag har ju ändå fitta. Det kanske förväntas?). En gång köpte jag garn åt henne för att hon skulle virka en barnkofta åt en släkting. För sånt är ju fint. Nästa gång jag kom dit hade hon virkat en ny löpare. Hon hade glömt vad hon skulle ha garnet till, eller bestämt sig för att skita i det och tyckte att "ja, löpare får man ju aldrig för många av!" Fråga: hur många löpare kan en tant med ett bord behöva? Svar: Oändligt många!

Jag kommer även sakna den 95-åriga tanten som pratade så där skorrande och darrigt som bara riktigt gamla kan. Och muränorna i lilla sjöjungfrun, om någon minns. Och så liksom kutter-skrattade hon ibland mellan orden, utan någon uppenbar orsak, mer som någon slags utfyllnad. Hennes kök luktade så gott, hennes röst var så mysig, bullarna goda och hennes kutter var som små kramar. Det kunde lyfta vilken regnig onsdag som helst.