Plats: Odengatan
Händelse: På väg hem från Konsum med middagsinköpet
Jag: Åhhh jag känner mig så konstig, rädda mig rädda mig!
Pojkvän: (Kysser mig)
Jag: Men åh, ska du rädda mig med den monogama heterosexuella kärleken? Guuud så klyschigt!
Pojkvän: Ja... man kan ju alltid försöka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha, jag hade älskat den här scenen som en illustration i Jan Stenmark- stil. Helt bedårande!
Ja, serierutor! Ofta ser jag livet som en radda (?) med sådana. Det är liksom så sjukt och/eller tragikomiskt/tragiskt hela tiden. Så länge man kan se humorn så tänker jag att det borde gå bra. Fast det lät ju lite äckligt, lite som läkaren som sa det där med att packa ryggsäcken med.. ja just det, humor. Ah well hursomhelst...
Skicka en kommentar