Vi har en Jack Russel på jobbet. Han gillar mig, jag gillar honom. Om han var en människa skulle vi nog festa jävligt trevligt tillsammans. Så tänker jag ibland när jag kliar honom på magen. Du och jag, lilla vovven, vi skulle dansadansadansa tills det värker i fötterna och dricka öl.

Lyckligtvis så känner jag människor jag kan göra detta med också. Men ändå. Jag och terriern, alltså jag vet att det skulle funka.

jag vill bara säga igen att jag tycker det är BRA att positiva saker från Afrika lyfts fram. Jag bli bara så schizofren av att klockan fyra läsa om länder i (främst södra) Afrika som svältdrabbade, och klockan fem se Afrika som modetrend

Hello Africa

Jag känner mig lite kluven till det här som kallas för "african chic" - alltså den där trenden där vi ska klä oss i afrikanska färger och mönster. Givetvis är det jättekul att Afrika äntligen får förknippas med något positivt, men samtidigt... Att se Afrika användas som ett fashion statement, samtidigt som en majoritet av länderna här befinner sig i den största matkrisen på 30 år... ja, det känns märkligt.

Det kan ju såklart bero på mitt jobb. Just nu består detta av att varje dag läsa om och skriva artiklar om matkrisen i världen. Detta är, kortfattat, vad som pågår:

Under de senaste åren har priserna på baslivsmedel som ris, majs och vete fördubblats, eller till och med mångdubblats. Antalet fattiga i världen har som följd av detta ökat kraftigt, då alltfler plötsligt inte har råd med mat. De som redan var fattiga är såklart chanslösa. I ex Haiti äter man lera för att dämpa hungersmärtorna. Förutom att folk svälter (FN beräknar att 100 MILJONER fler människor nu kommer sättas i hungersnöd) tvingas de även ta sina barn ur skolan och skita i sånt som hälsovård om det skulle behövas. Allt för att spara resurser till mat. De som försörjde sig på att sälja mat sätts i konkurs då ingen har råd att köpa. Och så vidare. Det hela kallas för en "tyst tsunami" och vår tids stora utmaning. Bovarna som nämns är biobränsle, Kinas och Indiens växande medelklass som vill äta oftare och mer samt KÖTT nu när de har råd. Samtidigt är dollarn svag så man får inte mycket för pengarna längre, oljan dyr så det kostar mer att producera och frakta livsmedel. På toppen av detta har vi extrema väder som slagit ut eller försämrat skördar världen över. Upplopp har brutit ut i bland annat Haiti, Mozanbique, Egypten, Mexico, Senegal, Kamerun och Indonesien. Demokratier och fred kan komma att hotas.

Så, ja. Efter att ha suttit och skrivit om detta en dag och sett bilder på kvinnor i som knäfaller inför matutdelare, så kändes det helt rätt att traska in på Lindex och kolla in deras "african chic"-kollektion. På planschen i entrén uppmanas jag av en smal, blond tjej att "sätta ihop min egen afrikanska look". (Den enda kopplingen hon hade med Afrika var väl förmodligen att hon borde få i sig mer mat.) Det är lätt att känna sig trasig som människa.

Men som sagt. Kul att Afrika sammankopplas med något fint. Men vad jävla bisarrt det är att när kontinenten väl uppmärksammas i denna utsträckning så är det för att det är fashion. Som rika västerländska företag tjänar på. Samtidigt som Kunta Kinte & c:o äter gräs. Nej det är bara för mycket.

Ps. men jag kommer absolut att köpa kläderna Ds.

also true

mamma är galen också. Vem av dem undrar någon kanske nu. Den biologiska, svarar jag. Kanske dumt att säga för mycket, men det är svårt att låta bli. Kanske tar bort detta inlägg lite senare när jag fått dåligt samvete. Men hursomhelst: hon ringde och väckte mig, alldeles uppspelt, och frågade om jag ser på desperate housewives. Ja, gör du? svarar jag, du är ju med i Livets ord? (det sista tänkte jag bara). Sen följde en konversation som gick ungefär såhär:

- Har du sett den där lilla mörkhåriga homosexuella killen? Som hjälper Gabby med skönhetstävlingar för barn?

- Ja? (var ska detta sluta?)

- AH! Han var en av mina bästa bögkompisar (hennes uttryck!) när jag bodde i Californien! Jag mailade honom igår, han blev skitglad! Sen mailade jag igen och berättade att jag var gravid när jag kom hem. Det var hans barn.

- (förvirrad, känner en huvudvärk smyga fram) Men.. han är... du är.... Jag menar... sa du att det var hans barn?

- Ja, och han svarade: Really? Was it mine? Men, nu tror jag faktiskt inte att jag mailar honom mer. Våra livsstilar är alldeles för olika. Men tänk, vi hade kunnat få åka på spa i Hollywood annars, han äger ett par. Skitstora, bara för kändisar, typ hon... ja jag vet inte, nån som varit gift med Brad Pitt.

- (förvirrad, nyvaken, huvudvärk) ...men nu blir det inget med det?

- Nej, det blir det inte. Men vill ni komma hit på middag i helgen?

It's funny because it's true!

Tisdagkväll. Ligger i sängen och försöker psyka Juan som pluggar genom att imitera en mupp: gapande mun och vickande ansikte. Det är då han säger det:

- Du är miss Piggy! (kort paus, sedan tillägger han:) ... och jag är Kermit!

Omedelbar insikt: Herregud det är ju så sant! Jag är grisen och han är den lilla grodan! Ni som sett oss tillsammans, visst är det sant!?

Fräscht alltså!

Man vill ju vara så trevlig. Snygg, professionell och lagom. Nystruken skjorta, "trevligt att träffas"-prat vid kaffemaskinen i personalrummet och så vidare.

Man vill inte, inte, frustskratta åt något av sina egna skämt så en en liten, men ack så synlig och vidrig liten snorkråka som bara väntat på rätt tillfälle att göra entré, hoppar fram och landar på pappersbunten man håller i. Framför den nya medarbetaren.

Det vill man inte.

Ett av mina första hatobjekt (jag minns det som igår)

"Strike first. Strike hard. No mercy."

Såg de verkligen så här trevliga ut?

"

äcklet

Långhelg var det också. Synd att jag var tröttare än begagnat tuggummi 58 % av tiden och bara ville ligga ner och hata alla friska människor.

Men det hände bra saker också, som lördagskyssarna med Juan i soffan efter frukost:

Jag: Är jag äcklig nu?
Juan: Nej, varför då?
Jag: För att jag har munnen full med ost!
Juan: Nej nej. Är jag äcklig?
Jag: Nej, varför då?
Juan: För att... för att jag är jag

Sökes:

var finns du, trevliga samt smått griniga tant med förkärlek till lättskötta krukväxter och nybakt toscakaka, vars barnbarn aldrig hälsar på? Jag är en ung tjej som saknar en farmor och som gärna lyssnar på dina osammanhängande samt förvirrade och rasistiska utläggningar om vår dekadenta samtid. Jag tycker om långsamma rullatorpromenader, fikastunder med för hett kaffe och politiskt inkorrekta kommentarer. Tillsammans kan vi mixtra med innehållet i dosetten, gnälla över utdragna sjukdomstillstånd samt deltagarna i valfri dokusåpa. Ju bisarrare klädsmak du har desto bättre.

Hör av dig till "farmor sökes".

Utbilda mig!

...för det är en sak jag inte förstår. En, enligt många, väldigt grundläggande och självklar sak dessutom. Det handlar om att demonstrera på första maj.

Varför gör vi det? Är det bra? Vad har det för funktion?

Missförstå mig rätt. Jag älskar, älskar folkrörelser. Gräsrötter. Engagemang och "nu jävlar". Jag blir tårögd när jag ser haitier vandra och sjunga i grupp mot presidentpalatset för att de vill ha mat, eller när jag läser om hur Barack Obama lyckats mobilisera marginaliserade samhällsgrupper som aldrig röstat tidigare. Kvinnor i Colombia som slutligen fått nog av att utsättas för våld från militär och gerilla och ger sig ut på gatorna, skrikande: "kvinnokroppen är inget krigsbyte". Människor som tror på något, som vill något, som organiserar sig och kämpar för något.

För mig är demonstrationstågen på första maj inget av nyss nämnda saker. För mig är detta inget mer än en ritual, en tradition, ungefär som att fira jul eller äta rutten fisk. Det är trevligt, särskilt om det är fint väder, och det skapar en känsla (om än flyktig) av samhörighet. Det känns fint på något sätt. Och just därför förstår jag det inte. När något är "fint", "trevligt" och "tradition" - kan detta något verkligen vara det som jag förknippar med demonstrationer? Om jag ska demonstrera ska det ju vara för att jag vill ändra på något, inte för att dagens datum säger att jag ska det! Typ såhär: person 1. - Ska vi gå ut och demonstrera mot våldet mot kvinnor? person 2. - Va, nej, men det är ju bara augusti! Vänta tills maj, det är DÅ vi gör det här i Sverige!

Självklart är det bättre att vi demonstrerar första maj än inte alls. Och visst är det fint att vi fått en egen dag att göra detta på. Men ändå... jag måste ju ha missat något. Och det finns säkert många där ute som kan förklara exakt vad det är. (Ps. jag har nu ändrat inställningarna på den här bloggen så vem som helst kan kommentera inläggen, även anonymt. Det var kanske det jag ville ha sagt egentligen)