Utbilda mig!

...för det är en sak jag inte förstår. En, enligt många, väldigt grundläggande och självklar sak dessutom. Det handlar om att demonstrera på första maj.

Varför gör vi det? Är det bra? Vad har det för funktion?

Missförstå mig rätt. Jag älskar, älskar folkrörelser. Gräsrötter. Engagemang och "nu jävlar". Jag blir tårögd när jag ser haitier vandra och sjunga i grupp mot presidentpalatset för att de vill ha mat, eller när jag läser om hur Barack Obama lyckats mobilisera marginaliserade samhällsgrupper som aldrig röstat tidigare. Kvinnor i Colombia som slutligen fått nog av att utsättas för våld från militär och gerilla och ger sig ut på gatorna, skrikande: "kvinnokroppen är inget krigsbyte". Människor som tror på något, som vill något, som organiserar sig och kämpar för något.

För mig är demonstrationstågen på första maj inget av nyss nämnda saker. För mig är detta inget mer än en ritual, en tradition, ungefär som att fira jul eller äta rutten fisk. Det är trevligt, särskilt om det är fint väder, och det skapar en känsla (om än flyktig) av samhörighet. Det känns fint på något sätt. Och just därför förstår jag det inte. När något är "fint", "trevligt" och "tradition" - kan detta något verkligen vara det som jag förknippar med demonstrationer? Om jag ska demonstrera ska det ju vara för att jag vill ändra på något, inte för att dagens datum säger att jag ska det! Typ såhär: person 1. - Ska vi gå ut och demonstrera mot våldet mot kvinnor? person 2. - Va, nej, men det är ju bara augusti! Vänta tills maj, det är DÅ vi gör det här i Sverige!

Självklart är det bättre att vi demonstrerar första maj än inte alls. Och visst är det fint att vi fått en egen dag att göra detta på. Men ändå... jag måste ju ha missat något. Och det finns säkert många där ute som kan förklara exakt vad det är. (Ps. jag har nu ändrat inställningarna på den här bloggen så vem som helst kan kommentera inläggen, även anonymt. Det var kanske det jag ville ha sagt egentligen)