Egentligen hade jag inte tänkt att skriva något mer här. Jag ser liksom inte poängen. Det ger knappast andra människor särskilt mycket, och inte heller mig själv. (OBS ej försök till få bekräftelse jag är inte 22 längre OBS) Men så plötligt kände jag för det igen, och jag försöker att vara en sån som inte förnekar sina känslor. Så nu är vi här igen!
Det måste dock bli ett väldigt kort inlägg för min rygg har gått sönder efter att jag i morse, full av naiv och ogenomtänkt förväntan inför den nya dagen, plötsligt beslöt mig för att göra lite "gymnastiska övningar". Det sägs att det är bra för kroppen. Jag har nu bevisat motsatsen. Min rygg kan härmed ses på som en installation av mänsklig smärta, utsprungen från hopp och välmening. Som det så ofta blir i livet. Eller, som min farmor skulle ha sagt om det inte vore för magcancer: somliga straffar Gud direkt.
Och hör sen!
Jag ska skriva om min fortsatta behandling, sjukdomen, könshår, den nakna stjärten osv också.
Men inte just nu.
Inte just nu.
31 juli 2008
19 juli 2008
04 juli 2008
03 juli 2008
These pretzels are making me thirsty!
AH det är ju choklad, croissanter och korv överallt! Och ost. Herregud vad mycket ost. Och jag maste äta alltihop. Maste. Äta. Allt.
Har försökt införa lite rutiner. Sa här ser det ut:
08.30: Väckarklockan ringer. Sängfjädrarna skaver in i revbenen. Jag gar upp och öppnar balkongdörren för att släppa ut nattens demoner (eller bara vädra, jag är ju inte Ingemar Bergman), dricker ett glas juice.
09.15: Befinner mig pa lakarmottagningen. Pratar med de andra svenskarna som far samma behandling som jag. Vi ar just nu fem stycken med typ exakt samma symptom och sjukdomshistorier. Alla unga, alla en gang väldigt aktiva, allt gränslöst bittra mot svensk sjukvard. Vi sitter i en liten ring med nal i armen och jamför historier. Nar medicinen tagit slut ringer vi i en liten guldklocka. Det känns som att jag är en dvärg som kallar pa min björn, eller överklass som kallar pa min dvärg, eller kungen som kallar på sin överklass eller... ja. Ni vet vad jag menar. Eller inte.
10.30: Gar ner till bageriet pa hörnet, köper en nybakt croissant som smälter i munnen. Eller en saltkringla som gör mig törstig.
Fortsätter ut pa gagatan, strosar, svettas, shoppar spännande saker som medicin och slangar för 1500 kronor. Häromdagen beordrade en sköterska mig att skaffa en hatt mot solen: " you should get a sombrero!". Jag: "Nice, I've always wanted a city sombrero!" Hon log förvirrat men vänligt och knackade lite pa min pase med antibiotika.
Ja sen gar jag "hem" till rummet pa vandrarhemmet, äter lite ost, lite choklad, grisar runt naken i värmen och kladdar ner mina pockets med smält Lindt Lindor. Vid fyra har det blivit dags för nästa omgang. Det har bara gatt fyra dagar av typ 20 och jag ser redan ut som en jävla horse-pundare, särskilt efter att de stack fel och jag fick medicinen ut i armen istället för in i en ven och det gjorde ont och sen fick jag ett förband indränkt i sprit sa jag luktar alkoholist och armarna är fulla av hal. Mötte en drogmissbrukare/alkoholist pa gatan efterat och inbillade mig att han glodde med en blick som sa "du är som jag". Men sa är jag ju väldigt paranoid och egocentrisk ocksa.
Annars är allt asjobbigt (ensamt hopplöst trakigt) och jag vill bara aka hem. De kan inte ens garantera att jag blir frisk. Kanske om jag fortsätter behandla mig i typ tva ar. Mitt hjärta brister flera ganger om dagen men det är inget att göra at. Det är bara att fortsätta plocka upp bitarna, använda läppstift och äta smuliga bakverk.
Ps. Det har inte blivit nagon sombrero. Det skulle inte matcha mina skor.
Har försökt införa lite rutiner. Sa här ser det ut:
08.30: Väckarklockan ringer. Sängfjädrarna skaver in i revbenen. Jag gar upp och öppnar balkongdörren för att släppa ut nattens demoner (eller bara vädra, jag är ju inte Ingemar Bergman), dricker ett glas juice.
09.15: Befinner mig pa lakarmottagningen. Pratar med de andra svenskarna som far samma behandling som jag. Vi ar just nu fem stycken med typ exakt samma symptom och sjukdomshistorier. Alla unga, alla en gang väldigt aktiva, allt gränslöst bittra mot svensk sjukvard. Vi sitter i en liten ring med nal i armen och jamför historier. Nar medicinen tagit slut ringer vi i en liten guldklocka. Det känns som att jag är en dvärg som kallar pa min björn, eller överklass som kallar pa min dvärg, eller kungen som kallar på sin överklass eller... ja. Ni vet vad jag menar. Eller inte.
10.30: Gar ner till bageriet pa hörnet, köper en nybakt croissant som smälter i munnen. Eller en saltkringla som gör mig törstig.
Fortsätter ut pa gagatan, strosar, svettas, shoppar spännande saker som medicin och slangar för 1500 kronor. Häromdagen beordrade en sköterska mig att skaffa en hatt mot solen: " you should get a sombrero!". Jag: "Nice, I've always wanted a city sombrero!" Hon log förvirrat men vänligt och knackade lite pa min pase med antibiotika.
Ja sen gar jag "hem" till rummet pa vandrarhemmet, äter lite ost, lite choklad, grisar runt naken i värmen och kladdar ner mina pockets med smält Lindt Lindor. Vid fyra har det blivit dags för nästa omgang. Det har bara gatt fyra dagar av typ 20 och jag ser redan ut som en jävla horse-pundare, särskilt efter att de stack fel och jag fick medicinen ut i armen istället för in i en ven och det gjorde ont och sen fick jag ett förband indränkt i sprit sa jag luktar alkoholist och armarna är fulla av hal. Mötte en drogmissbrukare/alkoholist pa gatan efterat och inbillade mig att han glodde med en blick som sa "du är som jag". Men sa är jag ju väldigt paranoid och egocentrisk ocksa.
Annars är allt asjobbigt (ensamt hopplöst trakigt) och jag vill bara aka hem. De kan inte ens garantera att jag blir frisk. Kanske om jag fortsätter behandla mig i typ tva ar. Mitt hjärta brister flera ganger om dagen men det är inget att göra at. Det är bara att fortsätta plocka upp bitarna, använda läppstift och äta smuliga bakverk.
Ps. Det har inte blivit nagon sombrero. Det skulle inte matcha mina skor.
30 juni 2008
taken these broken wings and learn to fly
Nu är jag här och redan svämmer jag över av nyfunnen livsvisdom. Eller sa kanske jag misstar "visdom" för "kraftigt svettande", vad vet jag. Varmt ar det iallafall, varmt och soligt. Wonderbar! ...om det inte vore för den lilla petitessen att antibiotikan de började skjuta in i mina blodomlopp i morse har blott en trevlig biverkning: man bränns-till-döds-som-en-albino-i-afrika-och-far-stora-apokalyptiska-eksem-om-man-vistas-i-solen-mer-än-typ-5-minuter-i-taget.
Men det är lugnt! Jag haller mig lugn, sa lugn. Jag är buddhist, eller en ihoprullad trasmatta, en sovande katt, en vimpel i lä.
Inget bekommer mig längre.
Det är jag och Pforzheim nu, jag, Pforzheim och tre skivor med svensk fagelsang. Uppgift: att lara sig en fagel om dagen. Dagens fagel: Storlom. Rekommenderas starkt.
Jag bor pa vandrarhem (utanför fönstret: koltrast, svalor, björktrast), spatserar i stan (duvor, svalor) och har hittat till den stora samt meditativa stadsparken (bofinkar, koltrastar, björktrastar, svalor, en mängd oidentifierade).
I morse fick jag min första injektion med intravenös antibiotika. Lag pa en brits i en timme och tankte pa en fagelunge jag hittat i skogen nar jag var liten, en slags sparv som ramlat ur sitt bo. Jag visste att dessa historier sällan slutar väl, men kunde inte lämna den där i buskarna och snaren under den mörknande himlen. Under en vecka försökte jag fa den att överleva, gjorde en liten lada med bomull och gras i botten, gav den vatten, grävde upp mask som jag försiktigt försökte fa den att svalja. Flera ganger var jag nara att kvava den nar masken var för stor, fagelungen för liten. Det gjorde ont att se den, onte att ta hand om den, ont att kanna sig sa maktlös. Tillslut dog den.
Nej jag kommer inte att dö (DRAMA!). Men det är möjligt att det kommer kännas som att jag haller pa att kvavas ett par ganger innan jag far flyga hem igen.
Men det är lugnt! Jag haller mig lugn, sa lugn. Jag är buddhist, eller en ihoprullad trasmatta, en sovande katt, en vimpel i lä.
Inget bekommer mig längre.
Det är jag och Pforzheim nu, jag, Pforzheim och tre skivor med svensk fagelsang. Uppgift: att lara sig en fagel om dagen. Dagens fagel: Storlom. Rekommenderas starkt.
Jag bor pa vandrarhem (utanför fönstret: koltrast, svalor, björktrast), spatserar i stan (duvor, svalor) och har hittat till den stora samt meditativa stadsparken (bofinkar, koltrastar, björktrastar, svalor, en mängd oidentifierade).
I morse fick jag min första injektion med intravenös antibiotika. Lag pa en brits i en timme och tankte pa en fagelunge jag hittat i skogen nar jag var liten, en slags sparv som ramlat ur sitt bo. Jag visste att dessa historier sällan slutar väl, men kunde inte lämna den där i buskarna och snaren under den mörknande himlen. Under en vecka försökte jag fa den att överleva, gjorde en liten lada med bomull och gras i botten, gav den vatten, grävde upp mask som jag försiktigt försökte fa den att svalja. Flera ganger var jag nara att kvava den nar masken var för stor, fagelungen för liten. Det gjorde ont att se den, onte att ta hand om den, ont att kanna sig sa maktlös. Tillslut dog den.
Nej jag kommer inte att dö (DRAMA!). Men det är möjligt att det kommer kännas som att jag haller pa att kvavas ett par ganger innan jag far flyga hem igen.
26 juni 2008
I´m not there
Ryktet spred sig som en löpeld bland predikanterna i väckelsetältet: vi har en sjukling här. En ung, kvinnlig sjukling. Det gnistrade till i deras ögon. Skulle de få en show trots allt? Alla dessa gamlingar som suttit och hostat om sina ålderdomliga krämpor framme vid estraden för att få förbön var ju alltid något, men inte som detta. Inte som en ungdom, en ungdom med långvarig sjukdom som plötsligt drabbat henne, beslagtagit hennes kropp som en ond demon. En ond kraft som skulle bekämpas... inför alla mirakeltörstiga ögon.
De behövde det. Mötet behövde det. Publiken behövde det.
De såg sig runt i folkmassan, var hon här? Hur skulle de få henne att träda fram? De försökte lite svävande med några vaga kallelser: "jag känner... att det finns någon här i kväll... som behöver förbön. jag känner... att du finns här, du sjuka, du som lever med smärtan som ständig följeslagare... Gud finns här för dig kväll... Han vill hela dig... Han KAN hela dig...
Den unga sjuklingen smög ut genom en dolt entré på sidan av tältet. Häcklade dem alla inombords, bestämde sig för att mer gå dit, nostalgi eller inte. Vissa delar av ens förflutna var det kanske dags att kapa alla linor till, även de som endast handlade om att minnas sin historia. Nästa år skulle hon inte gå dit, undvika hembyn under denna del av sommaren. Det var ändå inte samma sak efter att farfar dött.
Det var dags att åka till det andra hemmet, till staden. Kvällsljummen asfalt, uteserveringar och öl. En jävla massa öl skulle det bli. Naturromantik kunde hon uppleva i juli stället. Hon packade snabbt sin väska och lämnade huset för att söka upp sin bror som skulle skjutsa henne till flygplatsen. Såg honom sitta i pappas bil och vänta på henne tio meter bort. Det var nära nu.
Plötsligt hör hon ett rop, det är någon som säger hennes namn. Hon ser sig snabbt omkring, ser ingen, men så: plötsligt framför henne dyker en man och kvinna upp, hon känner genast igen dem som två av tältveckans predikanter. Mannen har blivit gammal, sist hon såg honom måste vara 15 år sedan nu. När farfar levde var han här en sommar och uppträdde på tältveckan. Tog upp hennes 10-åriga lillebror på scenen, sa att Gud bestämt vad han skulle göra med sitt liv. La ut texten om hur hennes bror skulle jobba för deras pappa, tjäna Gud, allt det där. Släkten hakade på, trodde på vad predikanten sagt. Såg inte oket de la på pojkens axlar, såg inte hur det tärde på honom under åren som följde innan han slutligen lämnade skiten och började göra upp sina egna planer.
Ingen av syskonen hade förlåtit predikanten för vad han gjort.
Nu sluter samme predikant upp runt henne tillsammans med kvinnan, de lägger sina händer på henne och ropar: vi trodde vi missat dig! Den manliga predikanten lägger huvudet på sned: Visst är det du som är sjuk? Som behöver helas från borrelian?
"Sjuklingen" blickar bort mot bilen och mumlar: ja alltså, jag ska precis åka till flyget...
- Jojo, men vi ber snabbt!
Runt om dem passerar folkmassan som lämnat tältet och är på väg till den tillfälliga restaurangen för att fika. Upproret ligger på sjuklingens tunga men kommer aldrig ut.
Predikanterna börjar att be.
Vid två tillfällen blåser den mannen i hennes öra, befaller sjukdomen att lämna sjuklingens kropp. Det kittlas och hon blir tvungen att bita hårt i kinden för att inte skratta till. Deras händer bränner över ryggen, på axlarna. Hon spänner dem, överväger att rusa ifrån dem men står som fastfrusen.
Så slutar de. Hon fortsätter gå mot bilen, det känns som en evighet sen hon började. Hennes lillebror blänger mot predikanten och gasar så fort bildörren stängts. Jag är så avundsjuk på dig som får åka, muttrar han.
Det skulle jag också vara. Men nu jävlar blir det öl! ... en kväll. I morgon drar "sjuklingen" till tyskland för att bli helad av antibiotika. I packningen: Hela tv-serien om Anna på Grönkulla, röda klackskor, Lapidus "snabba cash" och en svart sparkdräkt.
wish me luck
På Lördag åker jag till Tyskland och blir sjukvårdsturist men jag orkar inte tänka på det just nu
Jag har ett ängsligt hjärta. Eller, det där slog an en lite mer poetisk ton än avsett. Jag syftar nu till min oförmåga att hålla mig lugn när saker plötsligt låter, rör på sig osv. Min reaktion: handviftar, skriker, hoppar, hickar eller stampar.
Allt började, vill jag minnas, i samband med att jag som 16-åring flyttade hemifrån. Min ungdomliga osäkerhet+ensamhet+ny, gäll dörrklocka= hysteri. Varje gång någon ringde på skrek jag, i början för att skrämma grannar eller eventuella besökare, men efter ett tag för att detta ljud, detta onda onda ljud, skrämde mig djupt in i själen. Och sedan dess har det fortsatt. Ibland känner jag mig underhållande i dessa situationer, en slags freakshow med panik-tourettes, ibland är det bara fel. Så fel.
Som nyss på jobbet, då jag i samband med att jag råkade öppna fel mapp på datorn, utgjöt ett slags högt kattlikt vääääs, samtidigt som jag viftade med en kloformad vänsterhand framför skärmen. I ögonvrån ser jag en av mina äldre manliga medarbetare stampa förbi utanför mitt kontor. ”Eh, hej,” försöker jag, samtidigt som jag gömmer den skamliga näven i knät.
Inget svar.
Allt började, vill jag minnas, i samband med att jag som 16-åring flyttade hemifrån. Min ungdomliga osäkerhet+ensamhet+ny, gäll dörrklocka= hysteri. Varje gång någon ringde på skrek jag, i början för att skrämma grannar eller eventuella besökare, men efter ett tag för att detta ljud, detta onda onda ljud, skrämde mig djupt in i själen. Och sedan dess har det fortsatt. Ibland känner jag mig underhållande i dessa situationer, en slags freakshow med panik-tourettes, ibland är det bara fel. Så fel.
Som nyss på jobbet, då jag i samband med att jag råkade öppna fel mapp på datorn, utgjöt ett slags högt kattlikt vääääs, samtidigt som jag viftade med en kloformad vänsterhand framför skärmen. I ögonvrån ser jag en av mina äldre manliga medarbetare stampa förbi utanför mitt kontor. ”Eh, hej,” försöker jag, samtidigt som jag gömmer den skamliga näven i knät.
Inget svar.
25 juni 2008
Väckelsemöte 2008
Så nu har jag varit på tältmöte. Hundra meter från barndomshemmet. Tvekade länge, men kunde inte motstå löften om dragspelsslirande och ångestfyllda barndomsminnen. (Fantastisk kombo!) Och ja, det var som att titta på ett gammalt foto där allt som tidigare varit bekant kändes avlägset, lite fånigt och passerat. Konstaterade gamla sanningar på nytt, bland annat att jag INTE gillar predikanter som plötsligt skriker till för att uppnå någon slags dramatik och eventuellt locka fram ett halvkvävt halleluja från publiken, typ:”Och då KÄNDE JAG, att GUD TAAAALADE till mig. (gammal man i publiken, halvkvävt: halleluja!!) Osv. Ni vet vad jag menar.
Eller?
Det finns så mycket jag skulle kunna säga om detta. Kanske i den där boken jag aldrig kommer skriva.
Eller?
Det finns så mycket jag skulle kunna säga om detta. Kanske i den där boken jag aldrig kommer skriva.
22 juni 2008
.
Jag: Jag är ett samhälle delat av en tragedi.
Juan: Är jag tragedin?
Tv:n (trailer): En trädgård. En sjuk man. En massa pumpor.
Det där med midsommar tar vi någon annan dag.
Juan: Är jag tragedin?
Tv:n (trailer): En trädgård. En sjuk man. En massa pumpor.
Det där med midsommar tar vi någon annan dag.
19 juni 2008
hemma igen osv
nu är jag i norrland igen och det är helt omöjligt att inte vara naturromantiker. Som i förrgår, när planet gick ner för landning vid midnatt och jag kunde se skogarna breda ut sig i evigheter under vitrosa himmel. Mellan träden svepte dimmorna fram som jordens andedräkt och omfamnade myrmarker, kalhyggen, älvar och granskog. I horisonten glödde ännu solen och fast jag växt upp med ljusa sommarnätter så kändes det plötsligt nytt. Och det gäller allting här. Allt det jag en gång känt, tagit för givet och hunnit ledsna på nu känns nu, efter elva år på andra platser vackert igen och jag kan äntligen sluta hata platsen jag kommer ifrån.
…
Okej, var lite snabb med känslosvallet där – klappade nyss en hund som var ”busig” och levt runt i någon liten pöl i skogen och när jag drog tillbaka handen luktade den BAJS. Inte bajs som i ”illa”, ”vämjeligt” eller ”motbjudande”, utan AVFÖRING. Mina händer är nu sådär äcklande torra efter att jag de senaste 23 minuterna stått och skrubbat dem med tvål från nåt jävla östland (som vanligtvis används för att rengöra kärnkraftverk) att det nästa gör ont att skriva. Jag skulle knyta näven i vrede om det inte vore för att huden då skulle spricka upp och krulla sig av händerna som bränt näver. USCH! Den tanken var äckligare än bajset itself! Stockholm, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!
Oh så utmattande att vara sk "känslomänniska"
…
Okej, var lite snabb med känslosvallet där – klappade nyss en hund som var ”busig” och levt runt i någon liten pöl i skogen och när jag drog tillbaka handen luktade den BAJS. Inte bajs som i ”illa”, ”vämjeligt” eller ”motbjudande”, utan AVFÖRING. Mina händer är nu sådär äcklande torra efter att jag de senaste 23 minuterna stått och skrubbat dem med tvål från nåt jävla östland (som vanligtvis används för att rengöra kärnkraftverk) att det nästa gör ont att skriva. Jag skulle knyta näven i vrede om det inte vore för att huden då skulle spricka upp och krulla sig av händerna som bränt näver. USCH! Den tanken var äckligare än bajset itself! Stockholm, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!
Oh så utmattande att vara sk "känslomänniska"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)