På Lördag åker jag till Tyskland och blir sjukvårdsturist men jag orkar inte tänka på det just nu

Jag har ett ängsligt hjärta. Eller, det där slog an en lite mer poetisk ton än avsett. Jag syftar nu till min oförmåga att hålla mig lugn när saker plötsligt låter, rör på sig osv. Min reaktion: handviftar, skriker, hoppar, hickar eller stampar.

Allt började, vill jag minnas, i samband med att jag som 16-åring flyttade hemifrån. Min ungdomliga osäkerhet+ensamhet+ny, gäll dörrklocka= hysteri. Varje gång någon ringde på skrek jag, i början för att skrämma grannar eller eventuella besökare, men efter ett tag för att detta ljud, detta onda onda ljud, skrämde mig djupt in i själen. Och sedan dess har det fortsatt. Ibland känner jag mig underhållande i dessa situationer, en slags freakshow med panik-tourettes, ibland är det bara fel. Så fel.

Som nyss på jobbet, då jag i samband med att jag råkade öppna fel mapp på datorn, utgjöt ett slags högt kattlikt vääääs, samtidigt som jag viftade med en kloformad vänsterhand framför skärmen. I ögonvrån ser jag en av mina äldre manliga medarbetare stampa förbi utanför mitt kontor. ”Eh, hej,” försöker jag, samtidigt som jag gömmer den skamliga näven i knät.

Inget svar.