30 november 2007

Ute bland folk

Nu har jag gjort det. Rört mig ute bland Människorna igen. Det gick bra, jag kallade ingen för fittröv fast jag ville och stampade inte på någon annans saker. Det var faktiskt precis som jag mindes det – mörkt, kallt och vått (klimatet) samt trevande och stapplande uppblandat med frust-artighets-skratt (social interaktion med turken i tidningskiosken som förser mig det Det Allra Nödvändigaste just nu – tidskrifter och vänlighet).

Fullkomligt upprymd över att ha inhandlat ytterligare några magasin som ska ge mig ny kunskap och få mig att känna mig sådär smart, samhällsengagerad och upplyst som jag ibland gjorde under studietiden, beslöt jag mig för att stanna på stan. Äta ute, själv. Tjejen i kassan på salladsstället log oavbrutet, hon hade en fin gravidmage och långt utsläppt hår. Hon var trevlig, jag var trevlig. Jag kan vara väldigt, väldigt trevlig.

Efteråt: lite spontanshopping. Jag älskar spontanshopping. Sen tunnelbanestation Östermalmstorg. Och där står han. Den slitna, deppiga mannen med uländskt utseende (typ sydamerikan) som säljer Situation Stockholm. Förstår ni? Både etnisk outsider, eventuellt uteliggare och säkert alkoholist också. För så brukar det ju vara. Jag är en av alla de som vid sådana här tillfällen brukar ta den lilla omvägen för att slippa ögonkontakt och därmed Den Stora Skammen när jag skyndar förbi, men idag såg jag honom försent. Jag går nästan in i honom och han säger (med något som jag i efterhand svär på var gråtsprucken röst): ”köp Situation Stockholm”. Jag stannar upp, rotar i handväskan, ser 140 kronor. Säger ”Tyvärr, jag har bara en tjuga”. Han: Jaha... ja, den kostar 40, jag köper själv in tidningarna för 20 kronor... Jag: Ja, jag är ledsen. Går sedan snabbt vidare. Det är då han liksom rycker till och tar ett par långa kliv efter mig och ropar: Men du får den för en tjuga, det är viktigt att du får läsa det här, hallå stanna, du får den för en tjuga! Stanna!

Jag skyndar vidare, utan att se mig om. På plats i tunnelbanevagnen känner jag mig smutsig. Och ifrågasatt. Jag är ju idealist, politiskt korrekt, samhällsengagerad och allt det där! Jag har ju köpt Arena och Bang! Jag känner hur självbilden sakta börjar upplösas och skyndar mig att snabbt sticka ner handen i kassen med mitt nyaste shoppingfynd. Stryker med handen över det mjuka tyget, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ler lite mot den utländske mannen på sätet mittemot. Tänker att han säkert är ingenjör men tvingats jobba som städare på nån högstadieskola i Husby sen han kom till Sverige. Blir klädsamt upprörd vid tanken. Sådärja. Allt är bra. Allt är bra.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Eller dragspelsmannen utanför Luthangens livs; jag brukar köra Stanislawskymetoden och försöka agera dödligt sjuk så att han ska tycka synd om mig. Om du vill ha ett tips på en kvinnlig loser så kan jag rekommendera "House of sand and fog" (både bok och film). De sweetlooking rockers hon brukade dejta är numera antingen regelrätta junkies eller lönnfeta farbröder med små liv. Karriärståget mot innerstadslivet i chica, upprustade stadsdelar (där alla udda existenser såklart är undanskuffade)har sen länge avgått. Bättre då att sova bort sin tid i det ärvda strandhuset. All well and dandy till utmätningsmannen knackar på...
God natt!

Jessica sa...

Tack för tipset! Fram med fler kvinnliga losers!