Shut the fuck up and listen to opera!

...läste jag nyss på Youtube under en klipp från Tosca. Kändes som ett fint motto.

Vaknade häromdagen och trodde att jag var pigg, men så var det var bara ångest. GUD så tröttsamt!

Ärligt talat så trodde jag att jag hade växt ifrån det by now, det är ju så hårt förknippat med folkhögskoltiden 2001-2002 då en lärare (skägg, manchesterkavaj) pratade lite om Pär Lagerkvists ångest eller nåt och sedan befallde oss, sin klass, att skriva expressionistiska dikter. Vi var ca 20 elever, varav 98 % var i åldern 19-23 och 95 % hade ångestladdade issues med sin pappa/mamma/sin kropp/whatever som fick följande uppmaning: sitt uppe sent på natten, gärna efter en flaska vin och försök att inte tänka – bara KÄNN. Skriv det som finns inombords.

Såhär i efterhand så tänker jag på den här scenen ur mitt liv på samma sätt som jag tänker på en apa med en laddad pistol eller moderater med makt. Det kan inte sluta bra.

Så, efter att ha fyllt ex antal sidor med darrhänta, luddiga samt bitvis obehagliga meningar om den där barndomen osv var det klart: min förmåga att dra djupa sköna andetag var borta. Bröstmusklerna hade förvandlats till små knutna nävar som tryckte ner lungorna till små platta ark. Efter ett par dagar blev det bättre men då kom beskedet att livsviktiga farmor fått cancer och skulle dö om två veckor, ungefär på julafton. Eller om hon höll ut lite extra: på min födelsedag. Det var väl, vad man brukar kalla, spiken i kistan.

Sen har ju allt blivit bra, jag har utbildat mig, lyssnat på bra musik, sorterat sopor och köpt fina skor. Men så blev jag sjuk. Och nu fick jag ångest. Men det är inget att gnälla om, det går över. Jag vet ju vad det beror på. Dags att i stället hålla käften och lyssna på opera.


Ps Om ni vill känna lite på äkta ångest/ hård expressionism så kan jag tipsa om en ung tysk vid namn Trakl. Han var sjukvårdare under första världskriget där han bland annat tvingades utstå en natt i en lada (eller dylikt) tillsammans med ett par hundra eller så sårade/döende kamrater. Under vad som måste ha tett sig som universums svartaste och längsta natt slirade han omkring i sina vänners blod, lyssnade till deras skrik, baddade pannor, tog morfin och, ja, sen skrev han dikter om det. Brinnande svarta dikter. Kort därefter ansåg han sig ha fått nog av människors vansinne och tog en överdos, 27 år gammal. In i svärtan med er!

Huddinge Huddinge. Varför måste jag åka till Huddinge. Jo, för att min paus från den tunga medicineringen är över! Har vinkat adjö till min fina fasta avföring, mina hela vita armveck och pengarna på mitt konto. Jag är redo.

people you've been before that you don't want around anymore

Ah! Dolce vita!

Nej jag skojar bara. Tröttheten är här igen men vad gör man?

1) Dör

2) Härdar ut

Lyckligtvis är jag alldeles för sugen på att handla på IKEA nästa helg för att dö.

Kan för övrigt inte fatta att det är typ fem år sen jag lyssnade på den här killen. Kanske för att jag inte legat sömnlös med glasartad blick så mycket senaste åren. Allt blev liksom enklare efter ett tag.

Åh jo, med first aid kit menade jag de där syrrorna från enskede, inte det där.. andra bandet.

This is the first day of my life

Jahaja! Här sitter jag och känner mig extra mottaglig för omvärlden. Sådär känslig, ni vet. Då känns det ju rätt att sätta på Bright Eyes och bädda in sig lite i orden och melodierna. Vila en stund med tonerna lagda mot huden och så vidare.

Nej jag är bara trött. Inte så farligt sjuktrött för tillfället, har faktiskt mått mycket bättre senaste dagarna men det hela är väldigt mycket som mina känslor för leverpastej – fullkomligt oberäkneligt. Jag har väldigt lite kontroll över mitt liv just nu känns det som, särskilt sedan jag klippte mig och tog beslutet att sluta använda hårtork. Ingen hårdag är längre den andra lik! Efter att ha fönat nästan varje dag i typ 15 år känns det både tomt och spännande. Ett äventyr som bara jag kan förstå vidden av.

Så här i efterhand inser jag att det egentligen var dags att lägga ner för typ två år sedan då jag bodde sex veckor på Haiti, i en lägenhet som hade el ca 5 timmar utspritt över dygnet. Att storma upp sex på morgonen, skopa-duscha (nej rinnande vatten fanns ju inte heller) för att fläkten precis gått igång (vilket var min indikator på att det fanns el) och sedan föna håret två timmar innan jag behövde gå upp till vardagen i ett uland där en majoritet inte ens har tillgång till rent vatten kändes redan då… osunt?

Än mer uppenbart att jag har ett problem blev det när jag bodde en vecka i ett lerhus på landsbygden, men ändå envisades med att dra fram grooming-hjälpmedlet när byns enda generator drog igång på kvällen så vissa utvalda kunde få se på nyheterna. Att rusa naken ut till bakgården och duscha med hjälp av en liten plastmugg och en plåtbalja i månskenet, höra cikadornas brus, känna vinden stryka mot huden och tänka saker i stil med att ”såhär, såhär borde det alltid vara, så naturligt, så vackert. Jag är SÅ Meryl Streep i Mitt Afrika, jag är en naturkraft, den sanna människan (osv)”, bara för att ett par minuter senare plugga in hårtorken som, trots sin lilla storlek, var tillräckligt kraftfull för att strypa generatorn och avbryta en grupp människors nyhetsintag. För att mitt hår skulle föntorkas.

Men nu är det slut med det! Detta är den första dagen i mitt lockiga liv!

Hursomhelst. Nu ska jag stänga dörren till mitt kontor och sjunga First Aid Kit-låtar och låtsas att jag är countryartist. Det har jag fan förtjänat.

joy! joy! joy!

Det har flyttat in en människa med trumpet. Typ vägg i vägg. Just nu spelas Beethovens glädjesymfoni. Ode to joy. Falskt. 

Gud skrattar åt mig

dagens outfit:

Oh min bleka hud! Min fethudade näsa och mina glasögon modell 2006! Mina knakiga långa ben, mina obetalda räkningar och mitt fnösktorra hår. Ack ja, mina räfflade naglar, mina leverfläckar och min perfekta lilla stjärt. Rumpa. Stuss. Bak.

All morgondimma i mitt huvud och alla solnedgångar i min rygg. Alla mina sårs längtan och mina läppars uppdämda tveksamhet.

Det finns en sanning under allt det finns det finns det finns



Idag: behandling nummer 1634 i Huddinge! Vi möts på pendeltågsstationen 14.20. Du tar med gulliga hundar och starka axlar, jag byxor med omodern passform och förra säsongens skor (förlåt!).

See you!

Så jävla lycklig!

Jag är inte så bra på det här längre. Kanske var jag aldrig det. Men men, som Martina skulle ha sagt: Nåväl. Det är som det är.

Jag får fortsatt intravenös behandling i Sverige på en lite privatklinik i Huddinge. Det är precis lika sexigt som det låter. Lyckligtvis är en av sjuksyrrorna en ung bög som uppfyller många kriterier för att vara en sk ”stereotyp”, vilket jag intalar mig sprider en känsla av sex and the city-glam. Jag kan exempelvis låtsas att han är min Stanford och att när han säger ”jag ska blanda ihop det här åt dig” så menar han en flirtini eller cosmopolitan – inte 500 ml saltlösning med 200 mg doxyferm.

Nåväl. Det är som det är med det också.

The good news är att jag vissa dagar känner mig bisarrt pigg, typ på så vis att jag vill rulla runt i en matta på golvet och skrika ut ogenomtänkta livssanningar (pojkvän: kan du inte gå ut och gå istället älskling?), men sen när jag väl gör det så blir jag trött på tre sekunder. Då kryper jag ihop till en boll på sängen och kvider efter choklad. Som jag äter. Sen kvider jag att jag kommer att bli tjock och hatad för ingen gillar ett sjukt fetto med choklad fulla fejjan. Eller det läste jag i alla fall ”på Internet” (ni vet) häromdagen.

Nåväl. Det är som det är.

För övrigt så bär jag på synnerligen mycket samtidshat för tillfället. Allt som omger mig får mig att känna mig falsk. Som en felande pusselbit som försökt gnaga ner några av sina hörn för att passa in men det GÅR ju liksom inte. Det finns en sanning om allt tänker jag för att trösta, det finns det finns det finns under allt. Men att sträcka sig efter den är som att sträcka sig efter döda släktingar i drömmen.

Nåväl.

För övrigt så ska jag klippa av mig håret på tisdag. Skönt förresten att skriva det under nån slags introvert fjortistext som ovan - kvinnor som kapar håret luktar liksom så mycket galenskap. Typ slö morakniv och vansinnig blick framför spegeln tillsammans med nåt mässande i stil med: Ditt kön är död havsanemon! Nej DITT! Ditt kön! Död! Havsanemon!

Åh! Nu är det en film om att vara ”ung kär och kåt” på teve. Nån som minns hur DET kändes?

Nå?