Shut the fuck up and listen to opera!

...läste jag nyss på Youtube under en klipp från Tosca. Kändes som ett fint motto.

Vaknade häromdagen och trodde att jag var pigg, men så var det var bara ångest. GUD så tröttsamt!

Ärligt talat så trodde jag att jag hade växt ifrån det by now, det är ju så hårt förknippat med folkhögskoltiden 2001-2002 då en lärare (skägg, manchesterkavaj) pratade lite om Pär Lagerkvists ångest eller nåt och sedan befallde oss, sin klass, att skriva expressionistiska dikter. Vi var ca 20 elever, varav 98 % var i åldern 19-23 och 95 % hade ångestladdade issues med sin pappa/mamma/sin kropp/whatever som fick följande uppmaning: sitt uppe sent på natten, gärna efter en flaska vin och försök att inte tänka – bara KÄNN. Skriv det som finns inombords.

Såhär i efterhand så tänker jag på den här scenen ur mitt liv på samma sätt som jag tänker på en apa med en laddad pistol eller moderater med makt. Det kan inte sluta bra.

Så, efter att ha fyllt ex antal sidor med darrhänta, luddiga samt bitvis obehagliga meningar om den där barndomen osv var det klart: min förmåga att dra djupa sköna andetag var borta. Bröstmusklerna hade förvandlats till små knutna nävar som tryckte ner lungorna till små platta ark. Efter ett par dagar blev det bättre men då kom beskedet att livsviktiga farmor fått cancer och skulle dö om två veckor, ungefär på julafton. Eller om hon höll ut lite extra: på min födelsedag. Det var väl, vad man brukar kalla, spiken i kistan.

Sen har ju allt blivit bra, jag har utbildat mig, lyssnat på bra musik, sorterat sopor och köpt fina skor. Men så blev jag sjuk. Och nu fick jag ångest. Men det är inget att gnälla om, det går över. Jag vet ju vad det beror på. Dags att i stället hålla käften och lyssna på opera.


Ps Om ni vill känna lite på äkta ångest/ hård expressionism så kan jag tipsa om en ung tysk vid namn Trakl. Han var sjukvårdare under första världskriget där han bland annat tvingades utstå en natt i en lada (eller dylikt) tillsammans med ett par hundra eller så sårade/döende kamrater. Under vad som måste ha tett sig som universums svartaste och längsta natt slirade han omkring i sina vänners blod, lyssnade till deras skrik, baddade pannor, tog morfin och, ja, sen skrev han dikter om det. Brinnande svarta dikter. Kort därefter ansåg han sig ha fått nog av människors vansinne och tog en överdos, 27 år gammal. In i svärtan med er!