Örrrrkar inte

Jag hänger inte med längre. Inte i nyhetsflödet, inte i nya händelser på min arbetsplats (lite bekymmersamt med tanke på att det är jag som ansvarar för att uppdatera vår hemsida) inte i vad som är "ny musik". Kanske för att allt känns som måsten. Jag "måste" ha "koll". På så mycket. Och det orkar jag inte. Så fast jag älskar exempelvis musik så går jag miste om en massa för att jag inte ids göra något som jag upplever att jag förväntas göra. I samma anda undviker jag in i det sista att gå upp ur sängen, klä på mig, äta frukost, prata trevligt, jobba, komma i tid, socialt umgänge och kollektivtrafik. Jag orkar bara inte inrätta mig i några slags strukturer som ska bestämma hur mitt liv ska se ut.

vårfest 2008

Vårfesten, i korta urdrag:

17.01 : Står vid glasdörren som leder till innergården. Ser ett bord med något som liknar saftkaraffer och chips. I ett hörn på en bänk sitter en mycket ensam man och "programmerar" någon teknisk pryl. Lägger handen på dörrhandtaget, tar bort den, lägger dit den, öppnar och går ut. Mellanstadiedisco-ångesten vilar tungt över scenen.

17.48: Sveper mitt femte "saftglas" - vodka med sprite och vitt vin. Den ensamma mannen är nu min bästa vän. Han frågar: Vad har du för drömmar i livet? Jag viker mig dubbel.

18.02: Häller ut ett glas vin över ägaren till kontorshotellet när vi ska hälsa. Ropar: Jag är inte full, jag har bara så svårt för att besämma mig! Ägaren går därifrån., jag vänder mig till min bästis och kvider: Vilken hand jag skulle sträcka fram alltså, jag kunde inte bestämma mig! Bästisen ser förstående på mig och tillägger: eftersom vi människor bara bryr oss om vad vi själva gör och aldrig noterar vad andra gör, så har han redan glömt vad som hände.

18.17: Letar efter buffén som ska finnas någonstans i huset. Min nya bästa vän frågar om jag jobbar för min pappa. Jag stirrar aggressivt på honom, utbrister: Är du en spion eller?! Han ser först förvirrad, sedan skrämd ut. Situationen känns under några sekunder tryckt. Jag säger att jag bara skojade, han svarar tyst att han nog inte ska dricka mer nu.

18.28: Jag går hem, skriker upprymt i telefonen att "jag är på vägen, någon av Stockholms alla jävla vägar, now you do the math!

18.45: Utekvällen är över. Ser film och äter melon.

Idag upptäckte jag att någon "kladdat" på P-automaten utanför dörren. Istället för Kontokort står "Köntokort". Så sjukt roligt att säga högt för sig själv hela vägen till jobbet.

all along the watchtower II

Får ni också ibland känslan av att ert jobb inte är ett jobb – det är bara ett sätt för ”staten”, ”kungen” eller ”vem det nu är som styr” att hålla ordning? Övervaka, förnedra, kontrollera och allt annat det skrevs om i 1984. Varje dag tycker jag mig se tecken på att så är fallet. Folks beteenden, kläder, sätt att interagera, det är sjukt helt SJUKT! Som en installation av mänskligheten, ett arrangerat konstverk som kommer att få recensioner i stil med: ”intetsägande och tråkigt som helt missar det som är mänsklighetens kärna”

Ett färskt exempel: på kontorshotellet där min organisation finns inhyst har man sedan flera veckor tillbaka tjatat om en ”vårfest”. Det finns två alternativ för hur detta kommer att gå till: 1) Prydligt artighetsdrickande och konverserande med hjärndött innehåll – sk ”mingel”. Sen går alla hem och tittar på teve.
2) Minglet övergår i skeppsbrott a la Finlandsfärja i muckartider och dagen efter har "ingenting hänt".

Nummer 2 hade väl iofs varit närmare någon slags sanning om allting, men jag har inge tvivel på att det är nummer 1 som gäller här. Nyss, när jag gick på toa, kunde jag se en av de där mingeltrevliga kvinnorna stå och rada upp champagneglas i fikarummet. Prydligt. I varje glas: en liten jordgubbe. Förstår ni hur sjukt detta är?!! Nej jag blir galen. Dags att gå ner på stan och köpa något, vadsomhelst.

I saluhallen på östermalmstorg idag: en man stannar vid köttdisken, säger bestämt och högt: Jag vill ha DÖD GRIS!

Fick mig att tänka på igårkväll då jag kände mig ungefär så - en hög dött fläsk, ensam i soffan. Inget på teve (förutom filmen om Tina Turner - den tragisk historien om ett hår) och alldeles för mycket tax free-choklad i skåpen. Sen blev allting svart.

Så idag ser jag detta sms som skickades till Juan någon gång under kvällen: "Jag har többleröne fulla dejanFEJAN!! Herregud vilket liv!

Ikväll slänger jag chokladen. Eller gömmer. Ja, gömmer blir det nog.

den mellanmänskliga interaktionen

mailkonversation med vår nya medarbetare i Norge (som jag aldrig träffat):

Jag: Jag hör av mig om texterna när de är klara

Hon: Du er en knupp!!!

Här sitter jag nu med en känsla av förvirring, obehag och lite, liiiiite för torra händer.

Alla utom jag vet hur det ska gå

Hemma igen! Valhallavägens monster drar förbi som otympliga rymdskepp utanför fönstret. Det skira morgonljuset, som i mitt fall alltid är lunchsolen, värmer parketten i sovrummet. Schlagern hjärntvättar hårdare än någonsin nu när vi närmar oss crescendot i Serbien. Det är denna tid på året som jag undrar mer än någonsin över mina eventuella genetiska kopplingar till en av våra schlagerkungar. För tänk om det är så? Tänk om det plötsligt ringer på dörren, jag öppnar och där står Björn med sin fantastiska näsa och säger nåt i stil med: Jessica, I'm your father! Join me, and together we'll rula this palejttbeströdda evenemang like father and daughter!" Konstigare saker har nog hänt. Påtalade möjligheten om mitt ursprung för min faster som tröstade med att "nej, du har ju sådana där små ögon, som din kusin"? 

 Tack? 

På jobbet igår: en av våra mest bakåtsträvande medarbetare använde en väldigt uppenbar "lilla gumman"-ton mot mig inför tre andra medarbetare (alla män) när jag försökte föra en seriös diskussion om matkrisen. Vad är problemet? Att jag är tjej? Att jag är ung? Att jag är så skrämmande mycket smartare än honom? Eller det är inte ens det det handlar om, skillnaden mellan oss var bara att jag satt mig in i ämnet medan han utgick från att all kunskap han behöver intogs på 70-talet och nu är det bara att softa och yra fram lite ogenomtänkta åsikter när andan faller på, enbart uppbackade av en växande fetmage och slapp surkuk. Jag tog min tallrik och gick. Gerd, som känner igen en växande bitterhet när hon ser den, log ett av sina sällsynta leenden mot mig.         

...och all obesvarad längtan som är som ett sår i dig II

Är i den lilla byn utanför Örnsköldsvik. På huvudkontoret. Här finns även en matsal där personalen förr i tiden serverades lunch. Numera micrar man den medtagna matlådan i personalrummet.

Här finns även en husmor, vi kan kalla henne Gerd.

När Gerd var ung och relativt vacker hade hon ett mål i livet: att bli missionär. Hon drömde om exotiska länder på andra sidan jordklotet, nya språk som sjöng i huvudet när man gick och lade sig för natten och mat som man kunde berätta om när man kom hem och bjöds på potatis och fläsk. Barn med chokladbrun hy, svarta varma nätter, en livsuppgift given från Gud själv.

Även Gerds syster drömde om detta. Tillsammans samlade de tidningsurklipp om andra kvinnor som fått åka, de unga och drömmande. Längtande. De hade lämnat sina små hembyar, lämnat det liv som känts utstakat och färdigt innan det ens börjat och sökt upp något annat. Kanske något bättre. Garanterat något eget.

När organisationen jag arbetar för bildades eftersöktes människor som ville arbeta som barnhemspersonal i Brasilien. På det första barnhemmet. Gerds syster sökte genast upp grundaren till verksamheten och intygade att hon var rätt kvinna för jobbet. Att Gud sagt till henne att detta var hennes kall. I bakgrunden fanns Gerd. Hon förstod att detta var hennes chans, att genom den nya organisationen skulle även hon få möjligheten att resa, att lämna hembygden och skapa en ny framtid. Tillslut närmade hon sig mannen, grundaren, chefen, och bad om att få åka även hon. Till Kenya kanske? Hon hoppades och längtade. Det var ju ändå hennes kall.

1970 åkte Gerds syster till Brasilien. Hon bilade 100 mil genom det enorma landet, lärda sig portugisiska, tog hand om barn, blev kär, slutade vara kär, upplevde de varma nätterna och det nya livet. Gerd blev kvar hemma. "Vi behöver någon som kan vara husmor", förklarade grundaren. "Någon som lagar mat och sköter markservicen".

Och så blev det. Idag träffade jag Gerd och hennes syster på kontoret. Gerd uppträdde som vanligt hätskt och öppet agressivt mot personalen. Muttrade över att någon lånat ett vattenglas till sitt kontor utan att ställa tillbaka det. Blängde på någon som skämtade om den nazistiska ordningen i hennes kök. Mumlade och fnös. Gerds syster var som vanligt väldigt glad och trevlig, skrattade och nynnade.

Dagarna som var

Sjukdomshistorian fortsätter. I veckan hade jag det stora nöjet att återigen få besöka den lilla ön med det stora hjärtat - Åland (egen slogan!) Resan var betydligt trevligare än förra gången tack vare sällskap av Juan och "det andra paret", samt 500 70-åringar. Lovely! Istället för att gå in på särskilt många detaljer bifogar jag här det mail jag nyss skickade till den läkare som fixat in mig i det Åländska sjukvårdssystemet:

Hej Dag!

Alla prover tagna, ingen huvudvärk eller ryggvärk den här gången! Så det gick ju jättebra. Läkaren Mats-Ola var mycket sympatisk och duktig. Mindre duktig var min pojkvän som plötsligt antog en grönaktig färg i ansiktet och svimmade när situationen blev alltför otäck (ungefär när nålen blev synlig) och stal sköterkskans och Mats-Olas uppmärksamhet i några minuter. Det blev framstupa sidoläge osv medan jag låg på britsen och kontemplerade livets tragikomiska gång. Om du talar med Mats-Ola kan du hälsa att jag inte menade att förlolämpa er nationalskatt "mumintrollet". Det är inte alls en skrämmande karaktär trots dess bisarrt stora huvud/nos och har inte givit mig några barndomstrauman.

Tack igen och igen för hjälpen
Jessica

Den där näsan...

...den där näsan!!!