Hemma igen! Valhallavägens monster drar förbi som otympliga rymdskepp utanför fönstret. Det skira morgonljuset, som i mitt fall alltid är lunchsolen, värmer parketten i sovrummet. Schlagern hjärntvättar hårdare än någonsin nu när vi närmar oss crescendot i Serbien. Det är denna tid på året som jag undrar mer än någonsin över mina eventuella genetiska kopplingar till en av våra schlagerkungar. För tänk om det är så? Tänk om det plötsligt ringer på dörren, jag öppnar och där står Björn med sin fantastiska näsa och säger nåt i stil med: Jessica, I'm your father! Join me, and together we'll rula this palejttbeströdda evenemang like father and daughter!" Konstigare saker har nog hänt. Påtalade möjligheten om mitt ursprung för min faster som tröstade med att "nej, du har ju sådana där små ögon, som din kusin"?
Tack?
På jobbet igår: en av våra mest bakåtsträvande medarbetare använde en väldigt uppenbar "lilla gumman"-ton mot mig inför tre andra medarbetare (alla män) när jag försökte föra en seriös diskussion om matkrisen. Vad är problemet? Att jag är tjej? Att jag är ung? Att jag är så skrämmande mycket smartare än honom? Eller det är inte ens det det handlar om, skillnaden mellan oss var bara att jag satt mig in i ämnet medan han utgick från att all kunskap han behöver intogs på 70-talet och nu är det bara att softa och yra fram lite ogenomtänkta åsikter när andan faller på, enbart uppbackade av en växande fetmage och slapp surkuk. Jag tog min tallrik och gick. Gerd, som känner igen en växande bitterhet när hon ser den, log ett av sina sällsynta leenden mot mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar