Säg "vinterkräksjukan", och spontant tänker jag på en dagisklass och några gamlingar på ett boende i typ... Borås. Själv har jag länge ansett mig vara alldeles för ung, fräsch och urban för att drabbas, men icke. Detta tillstånd kan enklast sammanfattas med följande ord: kallsvett, ångest, magtömning (valfri kroppsöppning) ångest. Börja telefonsamtal med att skrika (väldigt varglikt): "SKJUT MIG" eller "Skaffa hit blåbärssoppa ditt vidriga kräk, något ska du väl göra för att förtjäna min vänskap?!" och mer magtömning. Detta samtidigt som jag har deadline på 12 (tolv) artiklar som ska publiceras i nästa månadsbrev som "min" organisation ger ut.

Men givetvis finns det föredelar. Det jag främst tänker på är den där klädsamma samt sjukligt magra framtoningen som började infinna sig under min långa antibiotikakur, men som snabbt försvann i takt med att jag fick aptiten tillbaka. Hallelujah, nu är vi där igen! Jag som precis tänkt börja äta nyttigare men allvarligt - varför bry sig om sånt när man i stället kan ha ångest och gå genom livet som ett nervöst litet djur eller dra på sig diverse mystiska infektionssjukdomar? Dessutom tror jag att jag passar bättre som "heroin chic" än "fit", kanske på grund av den lätt glasartade blicken och nonchalant uppgivna hållningen.

Men i övrigt är det här något av det värsta jag varit med om

I kväll ska jag (a.k.a Borreliaflickan) ut och...

nej förresten glöm det

Mitt nya jag

Ringde förresten till min nya favoritläkare på Åland igår för att bekräfta en tid på måndag. Receptionisten svarar, jag presenterar mig, hon lägger ifrån sig luren och jag hör henne väsa:
”Det är borreliaflickan”

Smaka på det.

Borreliaflickan.

Jag vet inte ens om jag behöver säga något mer

..och all obesvarad längtan som är som ett sår i dig

"Är du galen" lyder temat i senaste Bang. Helt jävla underbart. Självklart är jag galen svarar jag, men inte fullt så skogstokig som den kvinna i Stockholmsförort som häromdagen spärrade in en granne i tvättstugan med uppmaningen "torka ur dammet från torktumlaren!"

Jag undrar hur hennes liv ser ut i övrigt. Om hon har barn, man, katt, ett jobb. Om hon kanske ligger vaken på nätterna och gråter inombords över alla oförätter, all bitterhet och all obesvarad längtan. Om alla dessa saker sammanlagt slutligen drev henne över gränsen och fick henne att under några svettiga sekunder slå tillbaka mot alltalltallt genom att frihetsberöva Birgitta från våning två under ett par korta men säker väldigt levande minuter.

Jag önskar henne allt gott och lycka till i fortsättningen. Kanske kommer jag att bjuda med henne på min inplanerade resa med Nina Hemmingsson och Sylvia Plath i vår? Vi ska dra till Ninas stuga i norrland, gå omkring nakna och håriga i ett hav av öppna konservburkar och dricka sprit, prata nätterna igenom och kissa stående. Håll i hatten säger jag bara.

(Kvinnan dömdes till dagsböter)

Jag kan inte stå för den här bloggen längre, den känns inte som jag.
Eller så har jag bara en kris, en liten en. Försiktig som en droppe på kronbladskanten.

Men det är inget att förskräckas över, en liten kris kan vara underbart! Eller vad man ska kalla det för. En stund fylld med lite extra bräcklighet då det känns skönt att krypa in under täcket och ta in musiken hela vägen, gnida in den lite försiktigt i kroppen som något mjukgörande balsam. Jussi Björling och alla andra som lägger sig mot huden som sanningar, besvarade böner eller tillfredsställd längtan får vara med. Sen kommer min porslinskatt hem och jag får en puss på pannan, säger att allt är bra och ”kan vi inte äta sushi idag?”.

I efterhand känns dessa dagar som väldigt bra dagar.

den onde den fule

Jag blir så förvirrad. All denna inkonsekvens. Oftast gillar jag den, känslan av att känna 10 känslor samtidigt, att vara flera olika personer i samma kropp. Att inte vara så jävla enkel, utan mer... ja, mänsklig?

Men så idag. Jag känner ett plötsligt behov av att utröna huruvida jag är en god människa eller ej, vilket gör att jag först måste ta mig an hela "vad är godhet, finns det överhuvudtaget" innan jag kan gå vidare till "vad är egentligen jag?" Här finns det ju liksom inga svar. Men det är ju alltid kul att analysera ner sig själv i små bitar som man damma av och blåsa lite på innan de slutligen läggs tillbaka i en lite prydligare röra. Hursomhelst.

Allt började den här gången med att en av de frikyrkokristna läste högt ur tidningen på fikat:

”Lärare föll ihop och sprattlade på golvet mitt under lektion, ingen visste att hon hade epilepsi. Barnen vettskrämda."

Ungefär här tycker jag det är en bra idé (efter att de senaste fikapauserna suttit knäpptyst) att med uppsträckta armar och spretiga fingrar vråla: "Eller så ungarna ba "Ah, hon är demonbesatt, bed ut djävulen, bed ut honom NU! Eller var det inte en friskola?" Följt av ett högt, synnerligen fult skratt som ingen stämde in i.

Nu frågar jag mig - gör "goda" människor såhär? Nu i efterhand känner jag mig väldigt obekväm vid tanken på att jag har sagt något som häcklade den här personens tro, det känns inte som något en god människa skulle göra. Eller känns det bara jobbigt att ha dragit ett dåligt skämt?

Nej men Gud jag har ju fått allt om bakfoten! Jag är ju jättegod – det är bara lite takt jag saknar! Herregud här sitter jag oroar mig i onödan. Ja ja hursomhelst, förövrigt så sprätter jag iväg snorkråkor över golvet ibland. Hur jävla äcklig får man bli!!?

Tanterna II

Nu saknar jag tanterna igen! Jag saknar att bli anklagad för att ha stulit någons smutsiga trosor, gömt deras trosskydd, eller för att ha försökt förgifta dem med vanlig havregrynsgröt. Hur de ryckte till, verkligen vettskrämt så glasögonen tog ett skutt på näsryggen, om jag plötsligt skrek (en gång för att jag insåg att jag 7 minuter tidigare råkat slänga ner en dosett i sopnedkastet tillsammans med soporna, en annan gång för att jag var bitter), eller hur de kurrade av välbehag när jag rullade deras mjuka tunna hår.

Ibland ser jag tanter på stan. Jag hoppas alltid på något oväntat, som jag vet att de kan dra till med om de bara är på det humöret eller om någon inte gett dem rätt medicinering tidigare på dagen. Oftast händer ingenting, på sin höjd lite mutter över dyra priser eller stressade unga människor (barnrumpa! skrek en tant en gång när jag cyklade på ett övergångsställe. Det var allt.).

Men så idag, i en galleria vid lunch: ett gäng femtonåringar, med ett omisskännligt fjortisbehov av att sticka ut från mängden och fortfarande bara använder sig av röstresurser för att göra det, ställer sig och skriker ”ja må hon leva” för någon kompis. Det låter hemskt. En tant närmar sig, jag ser henne i ögonvrån när hon beslutsamt tar fart med rullatorn och liksom pressar sig fram till tjejerna och säger, med väldigt hög och klar stämma: Ursäkta, men vilken jävla tonart är det där egentligen?

Det kändes fint, så fint att jag var nära att ta henne i händerna och förtroligt säga: Det är jag som stjäl dina skitiga trosor.

Ser jag tjock ut i den här?

På tunnelbanan igår

Två fjortisar försökte hångla trots att de båda var iklädda sådana där enorma fjällräventäckjackor. De studsade liksom mot varandra ett par gånger innan de smälte ihop som två små blåa barbapappor. Tänk er en film som föreställer celldelningar, och så sätter någon på "rewind". Jag skulle vilja säga att det lät "Schwupp", men det hela skedde under fullkomlig tystnad. Allt detta dun, ni vet.

Den tråkigare delen av mitt liv

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Åh, den mellanmänskliga interaktonen! Varför är det enkla ibland så svårt?

Extra komplicerat blir det när man ska kommunicera med läkare, något jag gjort ett antal gånger sen borreliakarusellen drog igång i höstas (får här en snabb visual av hur denna åktur skulle se ut om den fanns på Gröna Lund. IIuuh!). Vi talar liksom inte samma språk! De bara: hum hum arrogans arrogans hum hum och jag bara: mensblod mensblod. Eller nåt. Hursomhelst.

En effekt av mina återkommande besök är att meningen "ta av dig kläderna och lägg dig på britsen" numera känns fullkomligt normal. Jag är redo att blotta mitt bleka lekamen närsomhelst och varsomhelst, bara någon uttalar De Magiska Orden och pekar mot en tunn skumgummidyna på hjul. Mycket obehagligt.

En annan grej är den känsla av fullkomlig utsatthet och frustration som infinner sig under dessa möten, vilket inte sällan leder till att jag någon gång under besöket får en liten tår i ögat. Och här är det ju då liksom redan kört. En gråtande kvinna kan aldrig tas på allvar, i alla fall inte av en medelålders man med läkarexamen. Det enda som återstår är att anta den klassiska drama queen-posen (bakåtböjt huvud, handryggen mot pannan, utspända fingrar) och utbrista: Oh! Jag är hysterisk! Lobotomera mig fort innan jag hotar rasera ert imperium!"

De förstår mig givetvis aldrig.



(Lite historia: I mitten av oktober misstänkte jag att jag fått borrelia på grund av ett bett i kombination med borreliaring, plötslig yrsel och trötthet. Eftersom sjukdomen är väldigt svår att fånga med olika provmetoder har ingen läkare kunnat fastslå att detta verkligen är fallet. När jag inte blivit bra av antibiotikakuren som ges i sverige vill de gärna säga att jag är deprimerad eller typ har pms. Faktumet att läkare i åland, tyskland och usa ger starkare samt längre behandlingar lyssnar de inte på.)