Den tråkigare delen av mitt liv

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Åh, den mellanmänskliga interaktonen! Varför är det enkla ibland så svårt?

Extra komplicerat blir det när man ska kommunicera med läkare, något jag gjort ett antal gånger sen borreliakarusellen drog igång i höstas (får här en snabb visual av hur denna åktur skulle se ut om den fanns på Gröna Lund. IIuuh!). Vi talar liksom inte samma språk! De bara: hum hum arrogans arrogans hum hum och jag bara: mensblod mensblod. Eller nåt. Hursomhelst.

En effekt av mina återkommande besök är att meningen "ta av dig kläderna och lägg dig på britsen" numera känns fullkomligt normal. Jag är redo att blotta mitt bleka lekamen närsomhelst och varsomhelst, bara någon uttalar De Magiska Orden och pekar mot en tunn skumgummidyna på hjul. Mycket obehagligt.

En annan grej är den känsla av fullkomlig utsatthet och frustration som infinner sig under dessa möten, vilket inte sällan leder till att jag någon gång under besöket får en liten tår i ögat. Och här är det ju då liksom redan kört. En gråtande kvinna kan aldrig tas på allvar, i alla fall inte av en medelålders man med läkarexamen. Det enda som återstår är att anta den klassiska drama queen-posen (bakåtböjt huvud, handryggen mot pannan, utspända fingrar) och utbrista: Oh! Jag är hysterisk! Lobotomera mig fort innan jag hotar rasera ert imperium!"

De förstår mig givetvis aldrig.



(Lite historia: I mitten av oktober misstänkte jag att jag fått borrelia på grund av ett bett i kombination med borreliaring, plötslig yrsel och trötthet. Eftersom sjukdomen är väldigt svår att fånga med olika provmetoder har ingen läkare kunnat fastslå att detta verkligen är fallet. När jag inte blivit bra av antibiotikakuren som ges i sverige vill de gärna säga att jag är deprimerad eller typ har pms. Faktumet att läkare i åland, tyskland och usa ger starkare samt längre behandlingar lyssnar de inte på.)