Jag kan inte stå för den här bloggen längre, den känns inte som jag.
Eller så har jag bara en kris, en liten en. Försiktig som en droppe på kronbladskanten.

Men det är inget att förskräckas över, en liten kris kan vara underbart! Eller vad man ska kalla det för. En stund fylld med lite extra bräcklighet då det känns skönt att krypa in under täcket och ta in musiken hela vägen, gnida in den lite försiktigt i kroppen som något mjukgörande balsam. Jussi Björling och alla andra som lägger sig mot huden som sanningar, besvarade böner eller tillfredsställd längtan får vara med. Sen kommer min porslinskatt hem och jag får en puss på pannan, säger att allt är bra och ”kan vi inte äta sushi idag?”.

I efterhand känns dessa dagar som väldigt bra dagar.