Säg "vinterkräksjukan", och spontant tänker jag på en dagisklass och några gamlingar på ett boende i typ... Borås. Själv har jag länge ansett mig vara alldeles för ung, fräsch och urban för att drabbas, men icke. Detta tillstånd kan enklast sammanfattas med följande ord: kallsvett, ångest, magtömning (valfri kroppsöppning) ångest. Börja telefonsamtal med att skrika (väldigt varglikt): "SKJUT MIG" eller "Skaffa hit blåbärssoppa ditt vidriga kräk, något ska du väl göra för att förtjäna min vänskap?!" och mer magtömning. Detta samtidigt som jag har deadline på 12 (tolv) artiklar som ska publiceras i nästa månadsbrev som "min" organisation ger ut.

Men givetvis finns det föredelar. Det jag främst tänker på är den där klädsamma samt sjukligt magra framtoningen som började infinna sig under min långa antibiotikakur, men som snabbt försvann i takt med att jag fick aptiten tillbaka. Hallelujah, nu är vi där igen! Jag som precis tänkt börja äta nyttigare men allvarligt - varför bry sig om sånt när man i stället kan ha ångest och gå genom livet som ett nervöst litet djur eller dra på sig diverse mystiska infektionssjukdomar? Dessutom tror jag att jag passar bättre som "heroin chic" än "fit", kanske på grund av den lätt glasartade blicken och nonchalant uppgivna hållningen.

Men i övrigt är det här något av det värsta jag varit med om