Tanterna II

Nu saknar jag tanterna igen! Jag saknar att bli anklagad för att ha stulit någons smutsiga trosor, gömt deras trosskydd, eller för att ha försökt förgifta dem med vanlig havregrynsgröt. Hur de ryckte till, verkligen vettskrämt så glasögonen tog ett skutt på näsryggen, om jag plötsligt skrek (en gång för att jag insåg att jag 7 minuter tidigare råkat slänga ner en dosett i sopnedkastet tillsammans med soporna, en annan gång för att jag var bitter), eller hur de kurrade av välbehag när jag rullade deras mjuka tunna hår.

Ibland ser jag tanter på stan. Jag hoppas alltid på något oväntat, som jag vet att de kan dra till med om de bara är på det humöret eller om någon inte gett dem rätt medicinering tidigare på dagen. Oftast händer ingenting, på sin höjd lite mutter över dyra priser eller stressade unga människor (barnrumpa! skrek en tant en gång när jag cyklade på ett övergångsställe. Det var allt.).

Men så idag, i en galleria vid lunch: ett gäng femtonåringar, med ett omisskännligt fjortisbehov av att sticka ut från mängden och fortfarande bara använder sig av röstresurser för att göra det, ställer sig och skriker ”ja må hon leva” för någon kompis. Det låter hemskt. En tant närmar sig, jag ser henne i ögonvrån när hon beslutsamt tar fart med rullatorn och liksom pressar sig fram till tjejerna och säger, med väldigt hög och klar stämma: Ursäkta, men vilken jävla tonart är det där egentligen?

Det kändes fint, så fint att jag var nära att ta henne i händerna och förtroligt säga: Det är jag som stjäl dina skitiga trosor.