den onde den fule

Jag blir så förvirrad. All denna inkonsekvens. Oftast gillar jag den, känslan av att känna 10 känslor samtidigt, att vara flera olika personer i samma kropp. Att inte vara så jävla enkel, utan mer... ja, mänsklig?

Men så idag. Jag känner ett plötsligt behov av att utröna huruvida jag är en god människa eller ej, vilket gör att jag först måste ta mig an hela "vad är godhet, finns det överhuvudtaget" innan jag kan gå vidare till "vad är egentligen jag?" Här finns det ju liksom inga svar. Men det är ju alltid kul att analysera ner sig själv i små bitar som man damma av och blåsa lite på innan de slutligen läggs tillbaka i en lite prydligare röra. Hursomhelst.

Allt började den här gången med att en av de frikyrkokristna läste högt ur tidningen på fikat:

”Lärare föll ihop och sprattlade på golvet mitt under lektion, ingen visste att hon hade epilepsi. Barnen vettskrämda."

Ungefär här tycker jag det är en bra idé (efter att de senaste fikapauserna suttit knäpptyst) att med uppsträckta armar och spretiga fingrar vråla: "Eller så ungarna ba "Ah, hon är demonbesatt, bed ut djävulen, bed ut honom NU! Eller var det inte en friskola?" Följt av ett högt, synnerligen fult skratt som ingen stämde in i.

Nu frågar jag mig - gör "goda" människor såhär? Nu i efterhand känner jag mig väldigt obekväm vid tanken på att jag har sagt något som häcklade den här personens tro, det känns inte som något en god människa skulle göra. Eller känns det bara jobbigt att ha dragit ett dåligt skämt?

Nej men Gud jag har ju fått allt om bakfoten! Jag är ju jättegod – det är bara lite takt jag saknar! Herregud här sitter jag oroar mig i onödan. Ja ja hursomhelst, förövrigt så sprätter jag iväg snorkråkor över golvet ibland. Hur jävla äcklig får man bli!!?