Du levande

Ännu svårare att nöja sig med sin futtiga tillvaro blir det ju när man får sådana här sms från sin pappa:

"Nu har vi landat i Port Au Prince. Det är upplopp. Vår väg till hotellet kantades av brinnande bildäck, skrikande folkmassor och krossade fönster. Har ingen el, men vatten. "

Jag: "My God. Men DN, vi borde kunna spinna på det här? Du uttalade dig om höjda matpriser i utvecklingsländerna förra veckan, nu är du mitt i ett sånt upplopp. I´ll alert media. Men du tar det väl lugnt, inga risker?"

Pappa: "Du anar inte! Jag var 10 meter från explosionerna. Fick tårgas i ansiktet. Har allt inspelat. Wow!"

Jag: "Men herregud. Ta inga risker din tjockis"

Pappa: "Nu börjar det igen. Jag hör människor som marscherar, ropar. Otäckt. Alla mataffärer har plundrats. Men sanningen är att jag trivs, det här är livet på något vis för mig! Reser härifrån i morgon om det går att ta sig till flyget"

Ja och här sitter jag och... har skitigt hår. Som vanligt.

Plötsligt händer det

Idag fick jag för första gången vara med om att det börjar regna - och jag har ett paraply i handväskan.

I flera minuter förnimmade jag en känsla av seger

Tre personer med gränslöst dödsförakt klättrade igår upp i vajrarna på Golden Bridge i San Fransisco och hängde upp stora banners med texterna "free tibet" och "one world one dream". Varför gör aldrig jag nåt sånt?

Äh jag ids inte. Förresten så jobbar jag hemma idag. Det går mycket bättre nu när jag sitter vid datorn iklädd kjol och väst. Särskilt det sistnämnda plagget får mig att känna mig rak och duktig, en känsla som växer ytterligare när jag sätter upp håret med klämma och tar på mig mina nya, stora glasögon. Ingen naken stjärt här inte!

Men visst vore det trevligt att känna så starkt för något att ingen levande eller död kan stå i vägen. För hur trevligt och rätt det än är med lägenhet i centrala stan, en nyöppnad klädbutik eller gratis sprit så vet vi väl alla att inget av det där spelar någon större roll egentligen. Eller är jag för hård nu? Det känns inte som att det är okej att säga sådana här saker längre. Som att alla vet att kejsaren är naken men det är personen som påpekar faktum som är korkad - inte de som spelar med.

Äh jag vet inte. Kanske hade det varit mer okej om John Lennon fortfarande levde. Förmodligen inte, för vad är väl en person mot en ytlighetsfixerad samtid. Well well. Jag inbillar mig att det iallafall hade känts mindre ensamt på något vis.

Dags att modeblogga!

Vår i Stockholm, o la la! Som upplagt för att svassa runt i nya klädinköp, nya lätta dofter och nya färger på sminket. jag må vara sjuk, men lyckligtvis så finns det ju produkter som skapats enbart för ändamålet att maskera min köttiga, svettiga, bleka och (särskilt just nu) väldigt biologiska gestalt.

Just denna dag inleddes med en lång skön dusch där det löddrades friskt med aloe vera-dusch creme. Efter detta hade det blivit dags att först gröpa i min egen avföring med en liten vit plastsked för att sedan försöka trycka ner denna i ett väldigt, väldigt smalt rör. Snabbt efteråt blev det mer tvagande varefter jag sprayade ner huden med min nya parfym: Armani Code. Efter detta kändes det helt rätt med en snyggt sminkad Stockholmpromenad längs med Valhallavägen där min nya, chica handväska slängde lojt mot höften. I denna bar jag, tillsammans med ett rosa lipgloss från make up store (hot borrelia ass), en liten behållare med väldigt mörkbrunt bajs (magic poop, no 9).

Väl framme på Sophiahemmet rullade jag upp ärmen på min Lyle and Scott-kofta för att tömmas på exakt 12 ml blod, som snabbt koagulerade och tog an samma färg som bajset (magic poop no 9). Blodrören lades bredvid avföringsröret i handväskan, och den välklädda promenaden genom ett mulet men friskt vårstockholm fortsatte.

Väl framme på min ljusa, centralt belägna arbetsplats som populeras av synnerligen fräscha välparfymerade människor packade jag in blodrören i trevligt glansig bubbelplast (silver mania, no 5) och placerade detta i ett vadderat kuvert som märktes med adressen till det fashionabla labbet i Köln. Kommer kosta endast 1600 kronor, vilket är typ gratis med tanke på att Köln är varumärket som anses vara the shit just nu. Fråga vilken fashionista som helst! Bajset lades i likadan förpackning, men adresserades till det underbart våriga Karolinska Sjukhuset.

I'm living the life, I'm telling you!

Det tråkiga

okej, jag känner att jag måste säga det här, även om det är tråkigt att förmodligen ointressant för de flesta. Men ändå, det skulle kännas som en lögn om jag sa något annat just nu:

Om du en dag plötsligt upptäcker ett litet sår på något dolt ställe som sedan får en röd ring runt sig, uppsök genast läkare. (INTE Gunnar Klint, hötorgsläkarna)

Se till att få rätt sort, samt rätt styrka på antibiotikan under en längre period direkt. Här vet jag inte exakt vad som egentligen funkar, men om jag skulle bli frisk och sedan hamna i samma sits igen, så skulle de bli tvungna att ge mig doxyferm 400mg/dag i sex veckor eller bända loss mig från britsen med kofot och eldkastare. Inse att de läkare som försöker vifta bort det du säger kan ha, och ofta har, fel. Träffa någon annan.

Om du får höra att din ring inte är "den klassiska borreliaringen" - gå inte på det. Som jag gjorde. Särskilt om du är kvinna bör du veta att din ring ofta inte ser ut som den som män får - den som läkare refererar till som "klassisk" (röd i kanten, ljus i mitten. Kvinnors är ofta röd rakt igenom.)

Om du inte fått någon ring (det har beräknats, fråga mig inte av vem, att ca 50 % av alla smittade inte ens får någon ring) men en dag plötsligt drabbas av trötthet, yrsel, en känsla av att vara omtöcknad och trött utan uppenbar orsak så kan detta vara borrelia och bör kollas upp. Får du även huvudvärk, ont i nacke, axlar, armar och rygg så skulle jag inte nöja mig förrän någon jävla kvackare skrivit ut rätt antibiotika.

Lita aldrig på ett blodprov - de visar ofta fel. En LP (ryggmärgsprov) är pålitligare men kan också ge fel besked - särskilt om den tagits nära inpå en antibiotikakur.

Köp mycket kläder. Klappa roliga djur. Läs inga skräckartiklar. Se INTE en film på Youtube där ett gäng kvinnor sitter och gråter över att de fört över smittan till sina barn

Hade någon sagt allt detta till mig för ett halvår sedan hade jag kanske varit frisk idag. Jag hade iallafall sluppit en jävla massa krångel och förnedring.

The others

Några av de där unga juristerna som hyr kontoret bredvid oss står ute i fikarummet och ropar "oa-oa", sådär som folk utan självrespekt kunde ses göra på uteställen för några år sedan till någon vidrig sommarplåga.

Ja så fick man sina fördomar bekräftade även idag alltså.

Relationsdrama x 2

Jag är en galen romantiker. Jag förbrukar romcoms i samma mängd som jag använder toapapper under en utlandsvistelse med, för min mage, mystisk matkultur. Jag får aldrig nog. Det började med Anne på Grönkulla. 12 år gammal satt jag där, med tårar rinnande över kinderna då Anne och Gilbert äntligen fick varandra (efter ett romantiskt replikskifte i stil med: "jag kommer aldrig kunna ge dig smycken eller vackra marmorsalar" Anne: "Jag vill inte ha smycken eller vackra marmorsalar, jag vill bara ha dig".) på den där vackra bron. Det var som att uppleva sin första shot heroin. Sen dess har det fortsatt. Det blev tårar när Mr Darcy såg sådär kärleksfullt på Elizabeth Bennet när hon spelar piano, tårar när Satine och Christian sjunger deras hemliga kärleksförklaring till varandra, tårar när... när... ja, jämt. Men så samtidigt är jag ju en cyniker, en pessimist (realist!) eller bara en normalt avtrubbad person som försöker få något slags grepp om hur den mellanmänskliga interaktionen egentligen förväntas gå till i min ytliga samtid.

Det absolut vackraste är väl därför de historier där romantiken blandas med hård realism, där det ljuva blir bitterljuvt och ingen får gå hem i solnedgången som en del av någon lycklig parkonstellation trots en lovande början.

På teater visas just nu både "Den allvarsamma leken" och "Closer", två historier som landat rakt i mig som ett paket nougat en ensam söndagskväll. Jag älskar de bittra dialogerna, de grusade framtidsutsikterna, hopplösheten, känslan av att allt är över och bortom räddning. Att se en relation komma till den punkt där de inblandade inser att oavsett vad de känner för varandra så finns det liksom ingenstans kvar att gå, varken framåt eller bakåt, på grund av allt som sagts och gjorts. Allt som finns kvar är de brustna illusionerna och en obesvarad längtan som inte längre orkar göra uppror, utan tyst lägger sig tillrätta bland de övriga ärren. Fint på rad.

Ett bett i det underbart sura äpplet:
http://www.youtube.com/watch?v=9RECn39jxNM&feature=related

Den sista minuten ger mig gåshud.

Nu har jag uträttat saker igen

Ledighet ledighet ledighet.

Under dessa dagar hade jag kunnat packa upp lådor, städa lägenheten, planera nästa matinköp. Men, som vanligt kommer livet imellan. Ni vet, alla de där andra, inte lika uppenbara sakerna som också måste göras. Som att sitta still i sängen med skitigt spretigt hår, stirra in i väggen och tänka: men varför skulle John Lennon dö?

Varför?

Livet just nu

Detta har hänt:

Jag har åkt ålandsfärja. Det var sorligt, minst två gånger ville jag gråta. Ena gången var när den medelålders trubadurkvinnan bekände inför kortspelande pensionärer samt leopardtights-alkoholister att hennes dröm, DRÖM i livet alltid hade varit att blir musiker. Så hon hade sagt upp sig från sitt heltidsjobb för att fullfölja den. Leva mer storslaget. Bli helare. Känna att hennes universums konstellationer stod på rätt platser, vad vet jag.

Och nu satt hon där, på den äckliga pallen på den fläckiga heltäckningsmattan framför en halvtom lokal som luktade olja, piss och räkmackor och försökte få folk som satt och räknade efter hur mycket sprit de kunde få med sig hem att sjunga med i något av Taube. På hemvägen var det mer ”hallabaloo”. Trevligare båt, renare heltäckningsmattor. En gubbe rev av ett slags melodikryss framför spända åhörare som till vardags kan ses sälja bingolotter på T-centralen eller sitta i en park och vråla: ”ingen tycker om mig”. En tjock kvinna vann hela skiten och verkade omåttligt glad över detta.

Sen har jag flyttat till Östermalm. Det var lite av en olycka och tur på samma gång. Det är en fantastisk lägenhet där vi kommer få plats med både Hitlerbadkaret, sällskapsdvärgen och husnegern! (Ni som inte läst ”mig äger ingen” bör göra det omedelbart. ÄKTA tårar och skratt utlovas)

På jobbet då? Jag kan avslöja att jag här närmar mig makten och gör mitt bästa för att knyta så mycket kontroll till mig själv som möjligt. Häromsistens fick min nemesis, Erik på tryckeri´t, sparken. Nästa uppgift blir att cementera i min chef att jag är ovärderlig, utan att låta mina maktambitioner lysa igenom för mycket. Jag jobbar med att le mycket, varvat med lite förvirrade och skrämmande utfall. ”Jag är en konstnärligt geni, ifrågasätt mig inte!!!”

Det har tagits beslut också. Mitt senaste är att kunna verka som att jag kan något om opera. Såhär långt har jag kommit hittills: ”men Maria Callas, alltså La Divina, måste ju ändå vara tidernas mest lysande sopran, och: mamma morta är nog min favoritaria”

Sen har det gråtits. Mest över att jag, trots ungdom och fördelaktigt utseende i vissa belysningar, aldrig blir frisk. Men även över andra saker. Slutet i animerade filmen ”Bilar” är en sådan. Jag minns inte varför. Eller vad den handlade om överhuvudtaget. Filmen stod på i bakgrunden, utan ljud, på en fika hemma hos en av mina fastrar. Helt plötsligt när faster 1 håller en utläggning om någon slags tarmsjukdom så snyftar jag till. Blickarna vänds mot mig. Faster 1: är något fel? Jag: Nej, alltså.. det är den där lilla bilen… (nickar mot teveskärmen) Faster 2: Bilen? Jag: (Torkar en tår) Nej, alltså, det var bara så fint…

Och på golvet sitter min fyraåriga kusin och tittar skrämt ömsom på mig, ömsom på filmen - filmen som alltid fått honom att skratta, men nu plötsligt får en vuxen kvinna att gråta. Kan jag ha förstört hans grundtrygghet i livet där och då?

Så, för att sammanfatta: Livsdrömmar dör på Vikingline. Jag är ett konstnärsgeni med fördelaktigt utseende i vissa belysningar. Min nemesis är besegrad. Maria Callas heter även "La divina". Min kusin har upptäckt livets mörker tack vare min tårar.

Ja det var nog allt!

Lev lev lev förihelvette lev

Nu känner jag mig bra. Kontoret är nedsläckt, alla har gått hem men i mitt lilla kyffe brinner ännu flitets lampa. Det signalerar: jag är lite bättre än alla er andra. Jag jobbar lite hårdare, är lite mer hängiven och seriös.

Det låter väl löjligt, men det här är typ första gången jag får uppleva detta. Så då måste det ju uppmärksammas. Kanske rentav firas? Jag sätter på winamp och spelar högt, högt för mina lediga arbetskamraters tomma mörka bås: …Nulla, ur operan ”La Traviata”. Spolar fram 1.30 minuter i låten.

Sådärja.

Glad påsk på er alla

(se http://www.youtube.com/watch?v=Gm8OQhOAv4I för att fira med mig. Glöm inte att skruva upp volymen)