Tre personer med gränslöst dödsförakt klättrade igår upp i vajrarna på Golden Bridge i San Fransisco och hängde upp stora banners med texterna "free tibet" och "one world one dream". Varför gör aldrig jag nåt sånt?

Äh jag ids inte. Förresten så jobbar jag hemma idag. Det går mycket bättre nu när jag sitter vid datorn iklädd kjol och väst. Särskilt det sistnämnda plagget får mig att känna mig rak och duktig, en känsla som växer ytterligare när jag sätter upp håret med klämma och tar på mig mina nya, stora glasögon. Ingen naken stjärt här inte!

Men visst vore det trevligt att känna så starkt för något att ingen levande eller död kan stå i vägen. För hur trevligt och rätt det än är med lägenhet i centrala stan, en nyöppnad klädbutik eller gratis sprit så vet vi väl alla att inget av det där spelar någon större roll egentligen. Eller är jag för hård nu? Det känns inte som att det är okej att säga sådana här saker längre. Som att alla vet att kejsaren är naken men det är personen som påpekar faktum som är korkad - inte de som spelar med.

Äh jag vet inte. Kanske hade det varit mer okej om John Lennon fortfarande levde. Förmodligen inte, för vad är väl en person mot en ytlighetsfixerad samtid. Well well. Jag inbillar mig att det iallafall hade känts mindre ensamt på något vis.