Den lilla rosenbusken jag köpte för att liva upp/kitcha till min arbetsplats en aning dog igår. Den levde i två dagar, det vill säga över helgen. Även om jag förstår hur den måste ha känt då den insåg att mitt fönsterbräde, på min arbetsplats, nu var dess nya hem känner jag mig besviken. Och sorgsen. Den stora, utslagna rosen som lockade mig att köpa busken in the first place har uppgivet böjt ner nacken och slutit sig för världen, som om den kände en gränslös skuld och ånger. Det borde den.
Det känns inte rättvist. Allt jag ville var ju att ibland få bryta ögonkontakten med min epileptiskt flimrande dataskärm och snegla lite till vänster, mot den söta rena doften och då- mötas av mjuka kronblad, en hoppingivande strävan mot ljuset. Men icke.
För att rena mig från all uppdämd sorg och ångest sprang jag idag ner till den där överkäcka tjejen i blombutiken och skrek:
”Den här rosenbusken är död – DÖD! Död som dina ögon, fyllda av lögner." För att sedan kvida fram, genom tårar: Förstår de inte vad sånt här gör mot människor som lever med känslorna utanpå huden?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar