I´m not there

Ryktet spred sig som en löpeld bland predikanterna i väckelsetältet: vi har en sjukling här. En ung, kvinnlig sjukling. Det gnistrade till i deras ögon. Skulle de få en show trots allt? Alla dessa gamlingar som suttit och hostat om sina ålderdomliga krämpor framme vid estraden för att få förbön var ju alltid något, men inte som detta. Inte som en ungdom, en ungdom med långvarig sjukdom som plötsligt drabbat henne, beslagtagit hennes kropp som en ond demon. En ond kraft som skulle bekämpas... inför alla mirakeltörstiga ögon. 

De behövde det. Mötet behövde det. Publiken behövde det.  

De såg sig runt i folkmassan, var hon här? Hur skulle de få henne att träda fram? De försökte lite svävande med några vaga kallelser: "jag känner... att det finns någon här i kväll... som behöver förbön. jag känner... att du finns här, du sjuka, du som lever med smärtan som ständig följeslagare... Gud finns här för dig kväll... Han vill hela dig... Han KAN hela dig... 

Den unga sjuklingen smög ut genom en dolt entré på sidan av tältet. Häcklade dem alla inombords, bestämde sig för att mer gå dit, nostalgi eller inte. Vissa delar av ens förflutna var det kanske dags att kapa alla linor till, även de som endast handlade om att minnas sin historia. Nästa år skulle hon inte gå dit, undvika hembyn under denna del av sommaren. Det var ändå inte samma sak efter att farfar dött. 

Det var dags att åka till det andra hemmet, till staden. Kvällsljummen asfalt, uteserveringar och öl. En jävla massa öl skulle det bli. Naturromantik kunde hon uppleva i juli stället. Hon packade snabbt sin väska och lämnade huset för att söka upp sin bror som skulle skjutsa henne till flygplatsen. Såg honom sitta i pappas bil och vänta på henne tio meter bort. Det var nära nu.  

Plötsligt hör hon ett rop, det är någon som säger hennes namn. Hon ser sig snabbt omkring, ser ingen, men så: plötsligt framför henne dyker en man och kvinna upp, hon känner genast igen dem som två av tältveckans predikanter. Mannen har blivit gammal, sist hon såg honom måste vara 15 år sedan nu. När farfar levde var han här en sommar och uppträdde på tältveckan. Tog upp hennes 10-åriga lillebror på scenen, sa att Gud bestämt vad han skulle göra med sitt liv. La ut texten om hur hennes bror skulle jobba för deras pappa, tjäna Gud, allt det där. Släkten hakade på, trodde på vad predikanten sagt. Såg inte oket de la på pojkens axlar, såg inte hur det tärde på honom under åren som följde innan han slutligen lämnade skiten och började göra upp sina egna planer. 

Ingen av syskonen hade förlåtit predikanten för vad han gjort. 

Nu sluter samme predikant upp runt henne tillsammans med kvinnan, de lägger sina händer på henne och ropar: vi trodde vi missat dig! Den manliga predikanten lägger huvudet på sned: Visst är det du som är sjuk? Som behöver helas från borrelian? 

"Sjuklingen" blickar bort mot bilen och mumlar: ja alltså, jag ska precis åka till flyget... 

- Jojo, men vi ber snabbt! 

Runt om dem passerar folkmassan som lämnat tältet och är på väg till den tillfälliga restaurangen för att fika. Upproret ligger på sjuklingens tunga men kommer aldrig ut. 

Predikanterna börjar att be. 

Vid två tillfällen blåser den mannen i hennes öra, befaller sjukdomen att lämna sjuklingens kropp.  Det kittlas och hon blir tvungen att bita hårt i kinden för att inte skratta till. Deras händer bränner över ryggen, på axlarna. Hon spänner dem, överväger att rusa ifrån dem men står som fastfrusen.  

Så slutar de. Hon fortsätter gå mot bilen, det känns som en evighet sen hon började. Hennes lillebror blänger mot predikanten och gasar så fort bildörren stängts. Jag är så avundsjuk på dig som får åka, muttrar han. 

Det skulle jag också vara. Men nu jävlar blir det öl! ... en kväll. I morgon drar "sjuklingen" till tyskland för att bli helad av antibiotika. I packningen: Hela tv-serien om Anna på Grönkulla, röda klackskor,  Lapidus "snabba cash" och en svart sparkdräkt.

wish me luck