religion, anyone?

Okej det här med väckelsemötet:

I begynnelsen av mitt liv var naturen. Det var skogarna, sjöarna, bergen och den stora vita dimman. Det var huset på höjden, åkrarna med högt vajande gräs och vintrar med tyst gnistrande snö. Det var ljumma sommarkvällar med påträngande flygfän och den vita parasollen utfälld på balkongen. Det var den blekrosa himlen som spände sig som en luftig duk över oss och speglade sig i sjön. Det var sötvattenslukt, den murkna gnekande träbryggan och skräddarna på vattenytan. Det var simturer i skymningen och ljummet mjukt vatten som skvalpade mot benen när solen gått ner bakom ön.

Det var farfar som under en vecka varje sommar slog upp det blå väckelsetältet mitt i byn på den norrländska landsbygden. Ropen som överröstade koskällor och silon på andra sidan sjön, ångestdrypande syndanöd och männens historier från scenen, farfars högljudda svettiga förkunnelser. Själv hade han stött på religionen många år tidigare i form av en väckelsepredikant som rest runt i bygden. Vid mötet hade han nyss upplevt en klassisk bondfylla på ladgårdslogen och kände bakfyllan, syndanöden och viljan att bli något större än det liv som tycktes ligga framför honom. Han blev omvänd och började förkunna Ordet.

Under sin storhetstid ska han ha fyllt blå hallen i Stockholm där han predikade, skrek, svettades och bad inför en hänförd folkskara. Efter att väckelsen i Sverige svalnat av levde minnet av dess glory days vidare i det blå cirkustältet i den lilla byn i norrland. Hit har människor från olika delar av Sverige rest varje år för att höra den store predikanten riva av ännu en av sina inlevelsefulla förkunnelser med skogen, bergen och sjön i bakgrunden.

Farfar är nu död sen ett par år, men tältet reses fortfarande. Platsen är densamma, på åkern hundra meter från mitt barndomshem. Själv har jag blivit äldre och lämnat byn och religionen, men en gång om året återvänder jag för att lyssna lite på den där speciella retoriken, känna doften av sågspån, tältdukar och nedtrampat varmt gräs. På något vis är det fortfarande sanningen om vem jag är, samtidigt som ingenting känns mer främmande. Gud har dött och vägarna ligger osynliga framför mina fötter, samtidigt som jag alltid kan känna tyngden från hans hand vila på mina axlar.