taken these broken wings and learn to fly

Nu är jag här och redan svämmer jag över av nyfunnen livsvisdom. Eller sa kanske jag misstar "visdom" för "kraftigt svettande", vad vet jag. Varmt ar det iallafall, varmt och soligt. Wonderbar! ...om det inte vore för den lilla petitessen att antibiotikan de började skjuta in i mina blodomlopp i morse har blott en trevlig biverkning: man bränns-till-döds-som-en-albino-i-afrika-och-far-stora-apokalyptiska-eksem-om-man-vistas-i-solen-mer-än-typ-5-minuter-i-taget.

Men det är lugnt! Jag haller mig lugn, sa lugn. Jag är buddhist, eller en ihoprullad trasmatta, en sovande katt, en vimpel i lä.

Inget bekommer mig längre.

Det är jag och Pforzheim nu, jag, Pforzheim och tre skivor med svensk fagelsang. Uppgift: att lara sig en fagel om dagen. Dagens fagel: Storlom. Rekommenderas starkt.

Jag bor pa vandrarhem (utanför fönstret: koltrast, svalor, björktrast), spatserar i stan (duvor, svalor) och har hittat till den stora samt meditativa stadsparken (bofinkar, koltrastar, björktrastar, svalor, en mängd oidentifierade).

I morse fick jag min första injektion med intravenös antibiotika. Lag pa en brits i en timme och tankte pa en fagelunge jag hittat i skogen nar jag var liten, en slags sparv som ramlat ur sitt bo. Jag visste att dessa historier sällan slutar väl, men kunde inte lämna den där i buskarna och snaren under den mörknande himlen. Under en vecka försökte jag fa den att överleva, gjorde en liten lada med bomull och gras i botten, gav den vatten, grävde upp mask som jag försiktigt försökte fa den att svalja. Flera ganger var jag nara att kvava den nar masken var för stor, fagelungen för liten. Det gjorde ont att se den, onte att ta hand om den, ont att kanna sig sa maktlös. Tillslut dog den.

Nej jag kommer inte att dö (DRAMA!). Men det är möjligt att det kommer kännas som att jag haller pa att kvavas ett par ganger innan jag far flyga hem igen.