Så nu har jag varit på tältmöte. Hundra meter från barndomshemmet. Tvekade länge, men kunde inte motstå löften om dragspelsslirande och ångestfyllda barndomsminnen. (Fantastisk kombo!) Och ja, det var som att titta på ett gammalt foto där allt som tidigare varit bekant kändes avlägset, lite fånigt och passerat. Konstaterade gamla sanningar på nytt, bland annat att jag INTE gillar predikanter som plötsligt skriker till för att uppnå någon slags dramatik och eventuellt locka fram ett halvkvävt halleluja från publiken, typ:”Och då KÄNDE JAG, att GUD TAAAALADE till mig. (gammal man i publiken, halvkvävt: halleluja!!) Osv. Ni vet vad jag menar.
Eller?
Det finns så mycket jag skulle kunna säga om detta. Kanske i den där boken jag aldrig kommer skriva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men jag vill ju läsa boken du aldrig kommer att skriva, så kan du inte skriva den i alla fall? Min pappa hittade en bok som var skriven av en kille som gick i samma skola som honom när de var små. Han hade skrivit om sitt liv, om samhället då, om skolan och allt som hörde den tiden till. Pappa tyckte det var roligt att läsa, mycket han kände igen. Jag tänkte att i min generation, ur min uppväxt, så skulle nog du vara den personen som skrev en sådan bok.
Skicka en kommentar