I'll be your baby tonight

Åh jag är så trött. Det beror på att jag inte sover. Det i sin tur beror på att jag inte kan sova. Och det beror på att jag är störd på det viset ibland. Har jag väl börjat ligga vaken på nätterna så är det svårt att sluta, det blir som en cirkel där stress föder sömnbrist och sömnbrist föder stress och natten är dagens mor och kaos är granne med Gud. Ja ni förstår.

Saker att tänka på när timmarna drar igenom rummet under tysta svarta vinternätter:

Att man borde sova. NU.

Att Owen Wilson nog är bättre än Luke ändå. Han är i alla fall pojkcharmigare. Men Luke hade en så bra sugande intensiv blick när han skar sig i armarna till Elliot Smiths ”needle in the hay” i Royal Tenenbaums.

Att i princip alla 50+ män i min närhet vägrar tro på global uppvärmning, med samma skrattfrustande nej du lilla stumpan-självklarhet som de inte tror på vättar eller troll. Det är som att försöka övertyga Darwin om att världen skapades på sju dagar.

Att en whisky är allt jag behöver. Jag måste ha mer in case of emergency-sprit.

Att jag är inne i en Bob Dylan-period igen. Jag blir lika förvånad varje gång det händer. Han blir plötsligt ett beroende för att sedan försvinna lika snabbt som han kom.

Att jag engagerade mig mer i saker förr innan jag blev så jävla lat. Eller är det en efterkonstruktion? Jag har nog alltid varit lat.

Att hat rimmar på lat, och är en ganska mysig känsla på nåt vis ibland.

Att jag verkligen, verkligen, (snälla snälla) måste få sova nu.

Sen när jag äntligen somnat drömmer jag att någon försöker tvinga mig ha sex med en anorektisk version av Christian Bale som förnedrar mig verbalt under tiden. Varför? Verkligen:

Varför?

Angående idag

Åh vad jag hatar en helt vanlig onsdag ibland. Och en annan gång älskar jag den. Det är ju så man går itu. Ska det vara såhär inkonsekvent, livet? Jag bara frågar. Och det är samma sak med allt annat. Ena dagen bestämmer jag mig för att Luke Wilson är snyggast. Nästa dag gillar jag hans brorsa Owen och Luke ser ut som en liten löjlig Care bear (eller vad de nu hette) med sina utspända kinder. ”Vilken skådis skulle du ligga med om du fick chansen?” Men åååh, inte vet jag! Mig själv, när jag spelade Mr Scrooges brorson i Charles Dickens ”A christmas carol" i högstadiet. Jag hade gubbhängselbyxor och svettades ymnigt under flanellkepsen. Ingen försökte hångla med mig på klassens julfest efteråt. Lika bra det, jag hade säkert skämtat bort det i ren panik. Dessutom var alla killar efterblivna i högstadiet. Faktiskt.

Don't think twice it's allright

På lördag fyller jag 27. I måndags fick jag mitt första ”riktiga” jobb. Det är mycket att vänja sig vid. Och visst är jag glad, jobbet känns ju roligt och det hade ju varit tragiskt ifall mitt liv stannat vid 21. Men ändå. Det är den där känslan av att alltfler dörrar håller på att stängas, sådana som alltid varit öppna. Jag flyttade till exempel från min sista lägenhet jag bott i som student under nyårshelgen och kastade då en hel pärm med broschyrer om utlandsstudier som stått där i typ fyra år. Det blev liksom inte så, och nu kommer det nog aldrig att bli så.

Det är känslan av att jag är påväg att lägga liv bakom mig, på riktigt. Att framtiden faktiskt krymper, samtidigt som det förflutna växer. När barndomen hade avverkats kände jag, om något alls, snarast någon slags lättnad. Aldrig mer skulle jag behöva sitta vid nåt rövbarnbord med yngre äckliga kusiner, inte tas på allvar i diskussioner, tvingas ha rosa spetsklänning på midsommar eller vägras lyssna på ”farlig rock” som scorpions (jag kommer ju trots allt från ett frikyrkohem). Och så vidare. Såhär i efterhand kan jag såklart komma på bra saker med att vara barn också som jag säkert hade känt hellraiser-panik, eller åtminstone ett svalt vemod inför att förlora om jag vetat att det skulle hända. Jag tänker kanske främst på förmågan att bli sådär genuint glad och uppspelt över att få sjunga ”huvud axlar knä och tå” till en tjock tightsklädd kvinnas gitarrackompanjemang, eller att känna sann lycka över att få äta bisarra mängder sockervadd. Eller givetvis, att uppleva julafton genom något slags euforiskt materialistiskt töcken där öppnandet av julklappar skapade ett ”high” som nu endast skulle kunna nås med hjälp av kemiska substanser intryckta i venerna. Om ens då. Fast, kanske bäst av allt ändå: att en lördagseftermiddag smita in till farmor och se samma inspelade Super Ted-avsnitt för 126:e gången och äta en Daffy pinnglass samtidigt som föräldrarna sitter hemma i tron att jag är ute och andas frisk luft och får motion. Där har du min definition av La Dolce Vita.

Då kändes detta nu som en evighet bort, som ett annat liv. Nu sitter jag här, förmodligen mer emotionellt avtrubbad än för ett par år sedan, vid ett skrivbord som ännu är tomt på personliga ägodelar och kan konstatera att dörren till mitt liv som musikalartist förmodligen är helt stängd nu. Och det känns ändå ganska okej. Det är väl kanske bara så att det är jobbigt när saker tar slut, även om de inte alltid var så bra. Att nytt kan vara läskigt och obehagligt. Varför skulle annars våren tveka så.

Det kallas att jobba

Dagen var ju tvungen att infinna sig någon gång. Var den inte? Och jag är ju snart 27. Man skulle kunna säga att jag klarat mig undan länge. Men inte längre än såhär.

Trots utdragen borrelia så sitter jag nu för första gången i mitt liv i ett kontor som någon sagt är ”mitt”, framför en dator för att göra något slags ”jobb”. Efter fem års akademiska studier (give or take en termin, jag vet ärligt talat inte längre. Allt har liksom flutit ihop i en sörja av fristående kurser, utdragna uppsatser, billig öl, sovmornar, press på att ha ”den bästa jävla tiden i sitt liv” och så vidare.) har jag slutligen nått mitt mål. Ett skrivbord, en stol och en anslagstavla med en bild på chefens kanintax. Håll i hatten, nu kör vi.

Jag har ju givetvis försörjt mig genom att arbeta förr, men jag kan ju erkänna att Konsum, äldrevården samt den korta men mycket intensiva samt bitvis förnedrande perioden som medeltidskvinna på marknad inte var vad jag planerat syssla med tills pensionen/ en framtida bussolycka. Inte för att det är något fel på nyss nämnda sysselsättningar, men det hade känts onödigt att spendera några hundratusen på en utbildning som innebär att jag skuldsatt mig för resten av livet om jag inte ville utnyttja alla mina fantastiska kunskaper i ett slags yrke någon dag.

Jag kan avslöja att det hittills (jag har nu suttit här i en timme och 37 minuter) verkar ganska lugnt, jobbgrejen. De enda direktiven jag fått idag har varit : sitt här och känn in ditt nya kontor. Kom i ordning. Ring hon du ska vikariera för och fråga om hon har kommit på något hon vill ha hjälp med.

Det tog ca 43 sekunder att ställa upp min laptop och starta internet, vilket jag skulle kalla för att ”komma i ordning”. Jag har inga gosedjur eller dansande krukväxter att barrikadera mig bakom idag. Kanske i morgon. (Tips på fler obligatoriska kontorstillbehör?) Ringa ”hon jag vikarierar för” kan jag göra efter fikat så jag har något att göra fram tills lunch. Så, nu sitter jag och surfar och väntar på fikarasten. Känner att min gränslösa kompetens inte riktigt tagits i bruk ännu. Konstaterar att det är väl såhär det är; att jobba.

One more try

Jag har inte suttit vid en dator på evigheter. Detta har bland annat resulterat i att den äckliga facebook-sidan ser ut som vinden hos en gammal prylsamlande tant (det kanske låter fint på nåt sätt, men det är det inte. I alla fall inte på facebook) och att tangenterna nu täcks av ett milimetertjockt lager damm. Man kunde ju önska att frånvaron berott på en lång härlig utlandsresa eller att jag haft ett sånt fantastiskt händelserikt liv att jag inte hunnit. Men nej.

Jag blev inte frisk. Är fortfarande inte frisk. På rakt outsmyckat språk kan man säga att den här hösten har varit väldigt jobbig.

Likt den aidssjuke homosexuella mannen jag sett i några filmer nu har jag isolerat mig i en lägenhet i centrala stan där jag hasat omkring i pyjamas och morgonrock, nekat till olika sociala evenemang tills inbjudningarna slutat droppa in (för de var ju så otroligt många innan). Sett människorna, årstiden och livet passera utanför fönstret. Ibland lagt på en tjock mask av smink för att glossa till vardagen lite. Till skillnad från Tom Hanks rollfigur med flera spelar jag dock inte Puccini eller dylikt när jag framåt eftermiddagen (när omvärlden mörknat) satt mig framför stereon.

Jag vet inte om det är för att jag är sjuk, eventuellt har vätskebrist (varför känns det alltid som att man har väteskebrist?), en olycklig barndom, bitivs dålig musiksmak, nostalgi eller alltför ofta en dålig hårdag, eller för att jag innerst inne alltid varit den stereotypa homosexuella mannen. Men just nu är ”One more try (live gospel version)” med George Michael det enda jag kan lyssna på. I några korta minuter känner jag av något som påminner om eufori.

Det finns säkert de som inte förstår varför jag vill förfalla till just denna låt. När jag för sisådär 15 år sedan började intresserad mig för musik fick jag klart för mig att musik av denna sort inte ”var okej” – det vill säga ej förenlig med god musiksmak. Det kanske aldrig stämde, eller så har det kanske ändrats nu. Kanske inte. Jag bryr mig inte längre. Istället känner jag alltmer att jag inte tror på den goda smaken längre, jag tar vadsomhelst bara det får mig att känna något. Något annat. Något bättre.

Amen.

Här skapas en liten del av evigheten

Timmerstommar. Det är vackert. Det har pappa lärt mig.

Min far och jag

Händelse: Åker bil med pappa från flygplatsen utanför Örnsköldsvik till barndomshemmet som ligger mellan ett par berg, bakom en skog och bredvid en sjö.

Det är kväll. Mörkret har lagt sig och vägen ligger förrädiskt isblank framför oss. På radion ska snart sändningen från matchen mellan MoDo-Färjestad börja. Vi passerar upplysta gårdar, gamla skolan och älven som lanthandlarn Börje försvarade in i det sista mot en utbyggnad av vattenkraftverket. Jag stirrar på vägen som lyses upp av strålkastarna från bilen. På sidorna är det svart. Allt känns stort, mörkt och oändligt och samtidigt så litet och förgängligt. Det är som upplagt för Norrländskt Svårmod.

Jag (ungefär): Tänk att den här vägen och de här husen har jag passerat nästan dagligen under hela min uppväxt. Jag känner till vilka familjer som bor vart, deras historier. Titta där tillexempel. Nu har Sjödins satt upp den där blå ljusslingan igen, som de alltid gör innan jul. I deras ladugård hoppade jag i höet när jag var liten. Jag har sett en del av husen häromkring byggas, målas om, gått i skolan med barnen och varit rädd för någons hund. Det känns som om de alla funnits i en evighet. Fast det är ju bara under min livstid och lite längre. En sekund av historien, eller inte ens det. Och snart kommer alla vara borta. Människorna som bor här. Familjerna. Husen. Allt kommer att försvinna, och så kommer det vara som om ingen av oss någonsin funnits.

(Några sekunders tystnad.)

Pappa: Förutom farfars garage.

Jag: Va?

Pappa: Farfars garage. Det är byggt i timmerstommar. Timmerstommar, ska du veta, det står alltid kvar.

Good bye, äldrevården

Nu är det klart. Om tio dagar upphör jag att identifiera mig med 52-åriga, utarbetade, bittra, ouppskattade kvinnor med nikotingula fingrar och mjukisbyxor fasttatuerade på kroppen. Alltså: om tio dagar upphör jag vara en deltidsarbetande och sjukskriven kvinna anställd i offentliga sektorn, en identitet som jag aldrig riktigt lyckats känna mig hemma i. Kanske för att jag är 26, inte röker och fortfarande ser vissa poänger med att leva.

Det finns ju ändå saker jag kommer att sakna. Bara att umgås med gamla är en sån sak. Det kan exempelvis vara mycket befriande att vara med människor som släppt taget om ganska mycket som vi anser vara ”socialt accepterat beteende” och kör på i blazing fury in i det sista. Klä på mig? Bah! Vem behöver kläder när man kan hasa omkring i morgonrocken i rosa noppig fleece och morra åt grannbarnen? Seså! Gå nu och vattna mina pelargoner, den vid porslinskatts-samlingen har börjat sloka!

Jag kommer sakna råden jag fick. Som:

”Bli aldrig, ALDRIG ihop med en sån där... sån där... neger! De finns ju överallt nu! Första gången jag såg en neger var på cirkus i Haparanda. Det var på 20-talet. Tror jag. Ja, det ska du veta att såg man en sån där svarting komma gående på gatan på den tiden så sprang man ju åt andra hållet!”

Eller visdomsorden, som :

”Mat utan salt är som kyssar utan skägg”.

Och samtalen med den 93-åriga tanten som var dement och hade virkat in hela sin lägenhet i blommiga bonader, dukar, löpare, gardiner och grytlappar (det är mycket möjligt att ex. dukar och löpare är samma sak. Jag vet ingenting om sånt här. Borde jag det? Jag har ju ändå fitta. Det kanske förväntas?). En gång köpte jag garn åt henne för att hon skulle virka en barnkofta åt en släkting. För sånt är ju fint. Nästa gång jag kom dit hade hon virkat en ny löpare. Hon hade glömt vad hon skulle ha garnet till, eller bestämt sig för att skita i det och tyckte att "ja, löpare får man ju aldrig för många av!" Fråga: hur många löpare kan en tant med ett bord behöva? Svar: Oändligt många!

Jag kommer även sakna den 95-åriga tanten som pratade så där skorrande och darrigt som bara riktigt gamla kan. Och muränorna i lilla sjöjungfrun, om någon minns. Och så liksom kutter-skrattade hon ibland mellan orden, utan någon uppenbar orsak, mer som någon slags utfyllnad. Hennes kök luktade så gott, hennes röst var så mysig, bullarna goda och hennes kutter var som små kramar. Det kunde lyfta vilken regnig onsdag som helst.

Mina vänner läser också Bang. Eller motsvarande.

Händelse: Har ätit lunch med min "bästis" Frida. På väg ut behöver jag gå på toa. Är på väg att gå in på herrtoan när Frida griper mig i armen.

Frida: Nej, dit in ska du inte gå! (stannar till ett ögonblick) Eller jo, skapa gender trouble bäst du vill!

Jag: Just det! Shit vad normativ du är.

Frida: Ja. Förlåt.

(Jag går in på damtoan)

Jag har läst Bang idag

Plats: Odengatan
Händelse: På väg hem från Konsum med middagsinköpet

Jag: Åhhh jag känner mig så konstig, rädda mig rädda mig!

Pojkvän: (Kysser mig)

Jag: Men åh, ska du rädda mig med den monogama heterosexuella kärleken? Guuud så klyschigt!

Pojkvän: Ja... man kan ju alltid försöka.