På lördag fyller jag 27. I måndags fick jag mitt första ”riktiga” jobb. Det är mycket att vänja sig vid. Och visst är jag glad, jobbet känns ju roligt och det hade ju varit tragiskt ifall mitt liv stannat vid 21. Men ändå. Det är den där känslan av att alltfler dörrar håller på att stängas, sådana som alltid varit öppna. Jag flyttade till exempel från min sista lägenhet jag bott i som student under nyårshelgen och kastade då en hel pärm med broschyrer om utlandsstudier som stått där i typ fyra år. Det blev liksom inte så, och nu kommer det nog aldrig att bli så.
Det är känslan av att jag är påväg att lägga liv bakom mig, på riktigt. Att framtiden faktiskt krymper, samtidigt som det förflutna växer. När barndomen hade avverkats kände jag, om något alls, snarast någon slags lättnad. Aldrig mer skulle jag behöva sitta vid nåt rövbarnbord med yngre äckliga kusiner, inte tas på allvar i diskussioner, tvingas ha rosa spetsklänning på midsommar eller vägras lyssna på ”farlig rock” som scorpions (jag kommer ju trots allt från ett frikyrkohem). Och så vidare. Såhär i efterhand kan jag såklart komma på bra saker med att vara barn också som jag säkert hade känt hellraiser-panik, eller åtminstone ett svalt vemod inför att förlora om jag vetat att det skulle hända. Jag tänker kanske främst på förmågan att bli sådär genuint glad och uppspelt över att få sjunga ”huvud axlar knä och tå” till en tjock tightsklädd kvinnas gitarrackompanjemang, eller att känna sann lycka över att få äta bisarra mängder sockervadd. Eller givetvis, att uppleva julafton genom något slags euforiskt materialistiskt töcken där öppnandet av julklappar skapade ett ”high” som nu endast skulle kunna nås med hjälp av kemiska substanser intryckta i venerna. Om ens då. Fast, kanske bäst av allt ändå: att en lördagseftermiddag smita in till farmor och se samma inspelade Super Ted-avsnitt för 126:e gången och äta en Daffy pinnglass samtidigt som föräldrarna sitter hemma i tron att jag är ute och andas frisk luft och får motion. Där har du min definition av La Dolce Vita.
Då kändes detta nu som en evighet bort, som ett annat liv. Nu sitter jag här, förmodligen mer emotionellt avtrubbad än för ett par år sedan, vid ett skrivbord som ännu är tomt på personliga ägodelar och kan konstatera att dörren till mitt liv som musikalartist förmodligen är helt stängd nu. Och det känns ändå ganska okej. Det är väl kanske bara så att det är jobbigt när saker tar slut, även om de inte alltid var så bra. Att nytt kan vara läskigt och obehagligt. Varför skulle annars våren tveka så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar