Här skapas en liten del av evigheten

Timmerstommar. Det är vackert. Det har pappa lärt mig.

Min far och jag

Händelse: Åker bil med pappa från flygplatsen utanför Örnsköldsvik till barndomshemmet som ligger mellan ett par berg, bakom en skog och bredvid en sjö.

Det är kväll. Mörkret har lagt sig och vägen ligger förrädiskt isblank framför oss. På radion ska snart sändningen från matchen mellan MoDo-Färjestad börja. Vi passerar upplysta gårdar, gamla skolan och älven som lanthandlarn Börje försvarade in i det sista mot en utbyggnad av vattenkraftverket. Jag stirrar på vägen som lyses upp av strålkastarna från bilen. På sidorna är det svart. Allt känns stort, mörkt och oändligt och samtidigt så litet och förgängligt. Det är som upplagt för Norrländskt Svårmod.

Jag (ungefär): Tänk att den här vägen och de här husen har jag passerat nästan dagligen under hela min uppväxt. Jag känner till vilka familjer som bor vart, deras historier. Titta där tillexempel. Nu har Sjödins satt upp den där blå ljusslingan igen, som de alltid gör innan jul. I deras ladugård hoppade jag i höet när jag var liten. Jag har sett en del av husen häromkring byggas, målas om, gått i skolan med barnen och varit rädd för någons hund. Det känns som om de alla funnits i en evighet. Fast det är ju bara under min livstid och lite längre. En sekund av historien, eller inte ens det. Och snart kommer alla vara borta. Människorna som bor här. Familjerna. Husen. Allt kommer att försvinna, och så kommer det vara som om ingen av oss någonsin funnits.

(Några sekunders tystnad.)

Pappa: Förutom farfars garage.

Jag: Va?

Pappa: Farfars garage. Det är byggt i timmerstommar. Timmerstommar, ska du veta, det står alltid kvar.

Good bye, äldrevården

Nu är det klart. Om tio dagar upphör jag att identifiera mig med 52-åriga, utarbetade, bittra, ouppskattade kvinnor med nikotingula fingrar och mjukisbyxor fasttatuerade på kroppen. Alltså: om tio dagar upphör jag vara en deltidsarbetande och sjukskriven kvinna anställd i offentliga sektorn, en identitet som jag aldrig riktigt lyckats känna mig hemma i. Kanske för att jag är 26, inte röker och fortfarande ser vissa poänger med att leva.

Det finns ju ändå saker jag kommer att sakna. Bara att umgås med gamla är en sån sak. Det kan exempelvis vara mycket befriande att vara med människor som släppt taget om ganska mycket som vi anser vara ”socialt accepterat beteende” och kör på i blazing fury in i det sista. Klä på mig? Bah! Vem behöver kläder när man kan hasa omkring i morgonrocken i rosa noppig fleece och morra åt grannbarnen? Seså! Gå nu och vattna mina pelargoner, den vid porslinskatts-samlingen har börjat sloka!

Jag kommer sakna råden jag fick. Som:

”Bli aldrig, ALDRIG ihop med en sån där... sån där... neger! De finns ju överallt nu! Första gången jag såg en neger var på cirkus i Haparanda. Det var på 20-talet. Tror jag. Ja, det ska du veta att såg man en sån där svarting komma gående på gatan på den tiden så sprang man ju åt andra hållet!”

Eller visdomsorden, som :

”Mat utan salt är som kyssar utan skägg”.

Och samtalen med den 93-åriga tanten som var dement och hade virkat in hela sin lägenhet i blommiga bonader, dukar, löpare, gardiner och grytlappar (det är mycket möjligt att ex. dukar och löpare är samma sak. Jag vet ingenting om sånt här. Borde jag det? Jag har ju ändå fitta. Det kanske förväntas?). En gång köpte jag garn åt henne för att hon skulle virka en barnkofta åt en släkting. För sånt är ju fint. Nästa gång jag kom dit hade hon virkat en ny löpare. Hon hade glömt vad hon skulle ha garnet till, eller bestämt sig för att skita i det och tyckte att "ja, löpare får man ju aldrig för många av!" Fråga: hur många löpare kan en tant med ett bord behöva? Svar: Oändligt många!

Jag kommer även sakna den 95-åriga tanten som pratade så där skorrande och darrigt som bara riktigt gamla kan. Och muränorna i lilla sjöjungfrun, om någon minns. Och så liksom kutter-skrattade hon ibland mellan orden, utan någon uppenbar orsak, mer som någon slags utfyllnad. Hennes kök luktade så gott, hennes röst var så mysig, bullarna goda och hennes kutter var som små kramar. Det kunde lyfta vilken regnig onsdag som helst.

Mina vänner läser också Bang. Eller motsvarande.

Händelse: Har ätit lunch med min "bästis" Frida. På väg ut behöver jag gå på toa. Är på väg att gå in på herrtoan när Frida griper mig i armen.

Frida: Nej, dit in ska du inte gå! (stannar till ett ögonblick) Eller jo, skapa gender trouble bäst du vill!

Jag: Just det! Shit vad normativ du är.

Frida: Ja. Förlåt.

(Jag går in på damtoan)

Jag har läst Bang idag

Plats: Odengatan
Händelse: På väg hem från Konsum med middagsinköpet

Jag: Åhhh jag känner mig så konstig, rädda mig rädda mig!

Pojkvän: (Kysser mig)

Jag: Men åh, ska du rädda mig med den monogama heterosexuella kärleken? Guuud så klyschigt!

Pojkvän: Ja... man kan ju alltid försöka.

Ute bland folk

Nu har jag gjort det. Rört mig ute bland Människorna igen. Det gick bra, jag kallade ingen för fittröv fast jag ville och stampade inte på någon annans saker. Det var faktiskt precis som jag mindes det – mörkt, kallt och vått (klimatet) samt trevande och stapplande uppblandat med frust-artighets-skratt (social interaktion med turken i tidningskiosken som förser mig det Det Allra Nödvändigaste just nu – tidskrifter och vänlighet).

Fullkomligt upprymd över att ha inhandlat ytterligare några magasin som ska ge mig ny kunskap och få mig att känna mig sådär smart, samhällsengagerad och upplyst som jag ibland gjorde under studietiden, beslöt jag mig för att stanna på stan. Äta ute, själv. Tjejen i kassan på salladsstället log oavbrutet, hon hade en fin gravidmage och långt utsläppt hår. Hon var trevlig, jag var trevlig. Jag kan vara väldigt, väldigt trevlig.

Efteråt: lite spontanshopping. Jag älskar spontanshopping. Sen tunnelbanestation Östermalmstorg. Och där står han. Den slitna, deppiga mannen med uländskt utseende (typ sydamerikan) som säljer Situation Stockholm. Förstår ni? Både etnisk outsider, eventuellt uteliggare och säkert alkoholist också. För så brukar det ju vara. Jag är en av alla de som vid sådana här tillfällen brukar ta den lilla omvägen för att slippa ögonkontakt och därmed Den Stora Skammen när jag skyndar förbi, men idag såg jag honom försent. Jag går nästan in i honom och han säger (med något som jag i efterhand svär på var gråtsprucken röst): ”köp Situation Stockholm”. Jag stannar upp, rotar i handväskan, ser 140 kronor. Säger ”Tyvärr, jag har bara en tjuga”. Han: Jaha... ja, den kostar 40, jag köper själv in tidningarna för 20 kronor... Jag: Ja, jag är ledsen. Går sedan snabbt vidare. Det är då han liksom rycker till och tar ett par långa kliv efter mig och ropar: Men du får den för en tjuga, det är viktigt att du får läsa det här, hallå stanna, du får den för en tjuga! Stanna!

Jag skyndar vidare, utan att se mig om. På plats i tunnelbanevagnen känner jag mig smutsig. Och ifrågasatt. Jag är ju idealist, politiskt korrekt, samhällsengagerad och allt det där! Jag har ju köpt Arena och Bang! Jag känner hur självbilden sakta börjar upplösas och skyndar mig att snabbt sticka ner handen i kassen med mitt nyaste shoppingfynd. Stryker med handen över det mjuka tyget, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ler lite mot den utländske mannen på sätet mittemot. Tänker att han säkert är ingenjör men tvingats jobba som städare på nån högstadieskola i Husby sen han kom till Sverige. Blir klädsamt upprörd vid tanken. Sådärja. Allt är bra. Allt är bra.

Om jag skrev krönikor i Metro skulle jag förmodligen skriva nåt sånt här:

Igår var det hack i den hyrda dvdfilmen. Igen. Som vanligt uttalas frågan: "Ska jag ta ut den och blåsa och torka"? Jag anser inte mig själv vara särskilt korkad, men när något som behöver el för att fungera lägger av/börjar hacka så är Blåsa, Torka eller Banka (framförallt blåsa och banka) det enda jag har att sätta emot. Det började med Nintendot. Funkar inte spelet? Ta ut och och blås! Banka på den grå lådan! Blås in i den! Och så banka lite till. Sen bandspelaren. Jag har nog bankat min första dubbeldäckare till två års extra livstid, eller kortare, we´ll never know. Cd-spelare, teveapparater, datorer och dvd:n. Ska det verkligen vara såhär? Borde jag inte utvecklas ifrån Kubricksaporna i 2001 snart? Eller är det bara att acceptera, kanske utveckla konceptet? Banka på C-uppsatsen för att den inte är så bra som de borde vara. Blåsa på människor man hatar. Eller tvärtom. Eller nä, det konceptet finns visst redan. Jag lägger ner här innan detta urartar (ytterligare) till att handla om ungdomsvåld.

Lindrig galenskap!

Jag satt och googlade för ett tag sedan. (Som sjukskriven gör jag faktiskt inte så mycket annat, förutom att titta på teve. Och titta på teve. Och titta på teve) Lämnade datorn, åt en macka, kom tillbaka. Där, i sökfältet, hade jag skrivit ”mörker”, ”förnedring” ”rädda” och ”kudde”. Man kan ju undra vad som pågår.

Snabbt mindes jag den kudde jag såg på stan häromdagen med texten ”jag är din goda fé som ska rädda dig från mörker och förnedring”. Det var den roligaste kudde jag sett och jag kan nog inte vänta till jul med att äga den. Undrar om man kan kontakta skaparen och be henne/honom lägga till ”..och borrelia” någonstans.

...detta kan även läsas som ett desperat försök att bli inbjuden till något slags socialt evenemang i helgen. Allvarligt - jag är ett avsnitt av "dawsons creek" ifrån att börja skriva arga insändare om hur upprörande det är med människor som ställer kundvagnen så man INTE KOMMER FÖRBI på Konsum. Igår gjorde detta mig så arg att jag puttade ner en påse fula julnötter från en ställning och demonstrativt stampade på den. "Lindrig galenskap, vad vore jag utan lindrig galenskap?" (Lowden)

Förlorare är vi allihopa

Nya magasin, hurra! Det är lyxigt. Det är roligt. Och, om man har tur, ibland upplysande. Efter att ha genomgått ännu en period av svårt ytlighetsförakt (jag pendlar friskt mellan ”yta är allt – ge mig nya glossiga tidningar, skor och kläder nununu ditt smutsiga as!” och ”allt är förgängligt, tillfälligt, förbi över och meningslöst. Skor? Är du galen? Det är väl inte det jag lever för!? Medelväg finns ibland men aldrig helt utan ambivalens) var det trevligt att kunna plocka upp nya numret av ”Existens” som nyligen utsetts till årets tidskrift. Existens räds inte de stora orden utan tillkännager helt skamlöst att deras tidning handlar om Livet, Döden, Sex, Tro och Ångest. Lucky me!

I temanumret ”Losers” (underrubrik ”förlorare är vi allihopa”) får vi bland annat hata framgångshets, den eviga jakten efter lycka samt kvinnan som gav självkänslan ett äppelkäckt ansikte i form av Mia Törnblom. Tidningen trevar även lite runt en sak jag stört mig på ett tag, nämligen mannens i det närmaste ensamrätt på att vara en accepterad loser. Bilden av den manliga losern syns ju överallt. Ta t.ex. alla sitcoms som handlar om en familj (tjock man som hunsas på jobbet och i hemmet men har ett gott hjärta), Homer Simpson och chefen i The Office. Och miljoner till. Och vi skrattar åt dem, gillar dem, verkar aldrig få nog av dem. Att gestalta den ”kvinnliga losern” verkar svårare. En tjock, missförstådd kvinna med smal man i hemmet som hunsar henne – det låter sådär. Eller en mullig kvinnlig chef som inte vet vad hon sysslar med, ger konstiga order och har ledningen flåsande i nacken hela tiden. Nope, det skulle inte funka. En kompetent, smal kvinnlig chef tycks vara svårt nog för många att ta in.

Lite roligare var det att läsa att det faktiskt finns något som heter Loserhandboken - Konsten att misslyckas med allt (som kontrast till all vidrig framgångslitteratur som sprider sig som en ”cancersvulst i samhället”) där vi bland annat får lära oss hur man skapar ett dåligt sexliv:

”Har någon någon gång någonsin kommenterat hur du gör när du kysser? Kanske du hade ett kortare förhållande i din ungdom där ämnet kom upp. Detta förtjänar att ÄLTAS. Dokumentera grundläggande vad kritiken gick ut på, även om den ligger långt bakåt i tiden. Inbillad kritik går lika bra. Kanske ingen någonsin sagt något i den vägen, men du VET ju vad det tänkte i HEMLIGHET! Skriv ner det! Ta sedan fram dessa anteckningar och läs varje gång du tänker på sex.” (Susanna Kumlien)

Annars ser jag fram emot att få lägga ögonen på en amerikansk debutroman som i Sverige bär det trevliga namnet ”Fördjupade studier i katastroffysik”. Boken har skrivits av unga Marisha Pessl och jämförts med en gammal favorit som lär ha vält några hyllor på 90-talet, nämligen den skönt suggestiva och smarta”The secret history” av Donna Tartt. Vi pratar svärta, intellektuella ungdomar, cynism och mord, allt i collegemiljö. Me (och några miljoner till) likey likey!

Hurra - det blev borrelia!

Nu är det slut på sjukdomen. Eller iallafall ovissheten (som var det värsta). Det var inte cancer, TBE eller depression, utan ”bara” borrelia. Jag skulle här vilja passa på att om inte hata, så i alla fall avsky de läkare som under de fyra senaste veckorna sagt saker som: Jag kan sätta pengar på att det här inte är borrelia, det är nog psykiskt!” och ”Du som nyss tagit studenten (nej det har jag inte, jag är 26!) och har så många val framför dig, det är väl inte så konstigt om tankarna springer iväg? Ta nu och boka en tid hos psykologen på vägen ut!” eller (min favorit som borde gestaltas i någon Nina Hemmingsson-ruta): ”Se nu till att packa ryggsäcken med HUMOR och försök se lite ljusare på tillvaron!”

Sammanlagt har jag lagt ut närmare 1500 kronor för att få lyssna på en massa floskler om hur hur mycket man kan ha att tänka på som ung, samt bli matad med ångest. Jag menar, en läkare sitter framför dig och säger: du är nog deprimerad. Hur ser ditt liv i övrigt ut? Hur mår du? Hur ser relationen ut med dina föräldrar? Du vet, sån’t här kan ju vara väldigt undermedvetet!

Tänka över mitt liv i minsta detalj? Vem skulle inte bli deprimerad av det?

Eller okej, nu ska jag inte vara sådan. Kanske är du fullkomligt psykiskt stabil. Kanske har du aldrig vaknat klockan sex på morgonen med nervositet/ångest som rivit i magen som små alienklor. Kanske har du alltid känt dig älskad av dina föräldrar, aldrig lämnats high and dry av någon pojk/flickvän samt alltid varit säker på din egen betydelse i en värld med drygt sex miljarder andra människor. Kanske har du alltid känt fullkomlig tilltro till din utbildning, din egen framtid och bara vetat att vad du än tar dig för, så kommer det att bli bra. Allt kommer alltid att bli så himla himla bra. I så fall hade nyss nämnda diagnoser inte rört dig ryggen. Kanske hade du skrattat lite åt den konstiga kvackaren som precis tagit emot 150 kronor för att prata massa strunt. Om du istället är vad jag skulle vilja kalla mänsklig så hade situationen förmodligen inte varit fullt så lustig. Om du är lite som jag hade du i stället upplevt det ungefär som att någon precis stängt in dig i en Kafkaroman på livstid, utan möjlighet till benådning. Men nu är det slut på det. Jag är inte (farligt) deprimerad, jag har borrelia. Och det ska jag fira.