Hurra - det blev borrelia!

Nu är det slut på sjukdomen. Eller iallafall ovissheten (som var det värsta). Det var inte cancer, TBE eller depression, utan ”bara” borrelia. Jag skulle här vilja passa på att om inte hata, så i alla fall avsky de läkare som under de fyra senaste veckorna sagt saker som: Jag kan sätta pengar på att det här inte är borrelia, det är nog psykiskt!” och ”Du som nyss tagit studenten (nej det har jag inte, jag är 26!) och har så många val framför dig, det är väl inte så konstigt om tankarna springer iväg? Ta nu och boka en tid hos psykologen på vägen ut!” eller (min favorit som borde gestaltas i någon Nina Hemmingsson-ruta): ”Se nu till att packa ryggsäcken med HUMOR och försök se lite ljusare på tillvaron!”

Sammanlagt har jag lagt ut närmare 1500 kronor för att få lyssna på en massa floskler om hur hur mycket man kan ha att tänka på som ung, samt bli matad med ångest. Jag menar, en läkare sitter framför dig och säger: du är nog deprimerad. Hur ser ditt liv i övrigt ut? Hur mår du? Hur ser relationen ut med dina föräldrar? Du vet, sån’t här kan ju vara väldigt undermedvetet!

Tänka över mitt liv i minsta detalj? Vem skulle inte bli deprimerad av det?

Eller okej, nu ska jag inte vara sådan. Kanske är du fullkomligt psykiskt stabil. Kanske har du aldrig vaknat klockan sex på morgonen med nervositet/ångest som rivit i magen som små alienklor. Kanske har du alltid känt dig älskad av dina föräldrar, aldrig lämnats high and dry av någon pojk/flickvän samt alltid varit säker på din egen betydelse i en värld med drygt sex miljarder andra människor. Kanske har du alltid känt fullkomlig tilltro till din utbildning, din egen framtid och bara vetat att vad du än tar dig för, så kommer det att bli bra. Allt kommer alltid att bli så himla himla bra. I så fall hade nyss nämnda diagnoser inte rört dig ryggen. Kanske hade du skrattat lite åt den konstiga kvackaren som precis tagit emot 150 kronor för att prata massa strunt. Om du istället är vad jag skulle vilja kalla mänsklig så hade situationen förmodligen inte varit fullt så lustig. Om du är lite som jag hade du i stället upplevt det ungefär som att någon precis stängt in dig i en Kafkaroman på livstid, utan möjlighet till benådning. Men nu är det slut på det. Jag är inte (farligt) deprimerad, jag har borrelia. Och det ska jag fira.