Ute bland folk

Nu har jag gjort det. Rört mig ute bland Människorna igen. Det gick bra, jag kallade ingen för fittröv fast jag ville och stampade inte på någon annans saker. Det var faktiskt precis som jag mindes det – mörkt, kallt och vått (klimatet) samt trevande och stapplande uppblandat med frust-artighets-skratt (social interaktion med turken i tidningskiosken som förser mig det Det Allra Nödvändigaste just nu – tidskrifter och vänlighet).

Fullkomligt upprymd över att ha inhandlat ytterligare några magasin som ska ge mig ny kunskap och få mig att känna mig sådär smart, samhällsengagerad och upplyst som jag ibland gjorde under studietiden, beslöt jag mig för att stanna på stan. Äta ute, själv. Tjejen i kassan på salladsstället log oavbrutet, hon hade en fin gravidmage och långt utsläppt hår. Hon var trevlig, jag var trevlig. Jag kan vara väldigt, väldigt trevlig.

Efteråt: lite spontanshopping. Jag älskar spontanshopping. Sen tunnelbanestation Östermalmstorg. Och där står han. Den slitna, deppiga mannen med uländskt utseende (typ sydamerikan) som säljer Situation Stockholm. Förstår ni? Både etnisk outsider, eventuellt uteliggare och säkert alkoholist också. För så brukar det ju vara. Jag är en av alla de som vid sådana här tillfällen brukar ta den lilla omvägen för att slippa ögonkontakt och därmed Den Stora Skammen när jag skyndar förbi, men idag såg jag honom försent. Jag går nästan in i honom och han säger (med något som jag i efterhand svär på var gråtsprucken röst): ”köp Situation Stockholm”. Jag stannar upp, rotar i handväskan, ser 140 kronor. Säger ”Tyvärr, jag har bara en tjuga”. Han: Jaha... ja, den kostar 40, jag köper själv in tidningarna för 20 kronor... Jag: Ja, jag är ledsen. Går sedan snabbt vidare. Det är då han liksom rycker till och tar ett par långa kliv efter mig och ropar: Men du får den för en tjuga, det är viktigt att du får läsa det här, hallå stanna, du får den för en tjuga! Stanna!

Jag skyndar vidare, utan att se mig om. På plats i tunnelbanevagnen känner jag mig smutsig. Och ifrågasatt. Jag är ju idealist, politiskt korrekt, samhällsengagerad och allt det där! Jag har ju köpt Arena och Bang! Jag känner hur självbilden sakta börjar upplösas och skyndar mig att snabbt sticka ner handen i kassen med mitt nyaste shoppingfynd. Stryker med handen över det mjuka tyget, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ler lite mot den utländske mannen på sätet mittemot. Tänker att han säkert är ingenjör men tvingats jobba som städare på nån högstadieskola i Husby sen han kom till Sverige. Blir klädsamt upprörd vid tanken. Sådärja. Allt är bra. Allt är bra.

Om jag skrev krönikor i Metro skulle jag förmodligen skriva nåt sånt här:

Igår var det hack i den hyrda dvdfilmen. Igen. Som vanligt uttalas frågan: "Ska jag ta ut den och blåsa och torka"? Jag anser inte mig själv vara särskilt korkad, men när något som behöver el för att fungera lägger av/börjar hacka så är Blåsa, Torka eller Banka (framförallt blåsa och banka) det enda jag har att sätta emot. Det började med Nintendot. Funkar inte spelet? Ta ut och och blås! Banka på den grå lådan! Blås in i den! Och så banka lite till. Sen bandspelaren. Jag har nog bankat min första dubbeldäckare till två års extra livstid, eller kortare, we´ll never know. Cd-spelare, teveapparater, datorer och dvd:n. Ska det verkligen vara såhär? Borde jag inte utvecklas ifrån Kubricksaporna i 2001 snart? Eller är det bara att acceptera, kanske utveckla konceptet? Banka på C-uppsatsen för att den inte är så bra som de borde vara. Blåsa på människor man hatar. Eller tvärtom. Eller nä, det konceptet finns visst redan. Jag lägger ner här innan detta urartar (ytterligare) till att handla om ungdomsvåld.

Lindrig galenskap!

Jag satt och googlade för ett tag sedan. (Som sjukskriven gör jag faktiskt inte så mycket annat, förutom att titta på teve. Och titta på teve. Och titta på teve) Lämnade datorn, åt en macka, kom tillbaka. Där, i sökfältet, hade jag skrivit ”mörker”, ”förnedring” ”rädda” och ”kudde”. Man kan ju undra vad som pågår.

Snabbt mindes jag den kudde jag såg på stan häromdagen med texten ”jag är din goda fé som ska rädda dig från mörker och förnedring”. Det var den roligaste kudde jag sett och jag kan nog inte vänta till jul med att äga den. Undrar om man kan kontakta skaparen och be henne/honom lägga till ”..och borrelia” någonstans.

...detta kan även läsas som ett desperat försök att bli inbjuden till något slags socialt evenemang i helgen. Allvarligt - jag är ett avsnitt av "dawsons creek" ifrån att börja skriva arga insändare om hur upprörande det är med människor som ställer kundvagnen så man INTE KOMMER FÖRBI på Konsum. Igår gjorde detta mig så arg att jag puttade ner en påse fula julnötter från en ställning och demonstrativt stampade på den. "Lindrig galenskap, vad vore jag utan lindrig galenskap?" (Lowden)

Förlorare är vi allihopa

Nya magasin, hurra! Det är lyxigt. Det är roligt. Och, om man har tur, ibland upplysande. Efter att ha genomgått ännu en period av svårt ytlighetsförakt (jag pendlar friskt mellan ”yta är allt – ge mig nya glossiga tidningar, skor och kläder nununu ditt smutsiga as!” och ”allt är förgängligt, tillfälligt, förbi över och meningslöst. Skor? Är du galen? Det är väl inte det jag lever för!? Medelväg finns ibland men aldrig helt utan ambivalens) var det trevligt att kunna plocka upp nya numret av ”Existens” som nyligen utsetts till årets tidskrift. Existens räds inte de stora orden utan tillkännager helt skamlöst att deras tidning handlar om Livet, Döden, Sex, Tro och Ångest. Lucky me!

I temanumret ”Losers” (underrubrik ”förlorare är vi allihopa”) får vi bland annat hata framgångshets, den eviga jakten efter lycka samt kvinnan som gav självkänslan ett äppelkäckt ansikte i form av Mia Törnblom. Tidningen trevar även lite runt en sak jag stört mig på ett tag, nämligen mannens i det närmaste ensamrätt på att vara en accepterad loser. Bilden av den manliga losern syns ju överallt. Ta t.ex. alla sitcoms som handlar om en familj (tjock man som hunsas på jobbet och i hemmet men har ett gott hjärta), Homer Simpson och chefen i The Office. Och miljoner till. Och vi skrattar åt dem, gillar dem, verkar aldrig få nog av dem. Att gestalta den ”kvinnliga losern” verkar svårare. En tjock, missförstådd kvinna med smal man i hemmet som hunsar henne – det låter sådär. Eller en mullig kvinnlig chef som inte vet vad hon sysslar med, ger konstiga order och har ledningen flåsande i nacken hela tiden. Nope, det skulle inte funka. En kompetent, smal kvinnlig chef tycks vara svårt nog för många att ta in.

Lite roligare var det att läsa att det faktiskt finns något som heter Loserhandboken - Konsten att misslyckas med allt (som kontrast till all vidrig framgångslitteratur som sprider sig som en ”cancersvulst i samhället”) där vi bland annat får lära oss hur man skapar ett dåligt sexliv:

”Har någon någon gång någonsin kommenterat hur du gör när du kysser? Kanske du hade ett kortare förhållande i din ungdom där ämnet kom upp. Detta förtjänar att ÄLTAS. Dokumentera grundläggande vad kritiken gick ut på, även om den ligger långt bakåt i tiden. Inbillad kritik går lika bra. Kanske ingen någonsin sagt något i den vägen, men du VET ju vad det tänkte i HEMLIGHET! Skriv ner det! Ta sedan fram dessa anteckningar och läs varje gång du tänker på sex.” (Susanna Kumlien)

Annars ser jag fram emot att få lägga ögonen på en amerikansk debutroman som i Sverige bär det trevliga namnet ”Fördjupade studier i katastroffysik”. Boken har skrivits av unga Marisha Pessl och jämförts med en gammal favorit som lär ha vält några hyllor på 90-talet, nämligen den skönt suggestiva och smarta”The secret history” av Donna Tartt. Vi pratar svärta, intellektuella ungdomar, cynism och mord, allt i collegemiljö. Me (och några miljoner till) likey likey!

Hurra - det blev borrelia!

Nu är det slut på sjukdomen. Eller iallafall ovissheten (som var det värsta). Det var inte cancer, TBE eller depression, utan ”bara” borrelia. Jag skulle här vilja passa på att om inte hata, så i alla fall avsky de läkare som under de fyra senaste veckorna sagt saker som: Jag kan sätta pengar på att det här inte är borrelia, det är nog psykiskt!” och ”Du som nyss tagit studenten (nej det har jag inte, jag är 26!) och har så många val framför dig, det är väl inte så konstigt om tankarna springer iväg? Ta nu och boka en tid hos psykologen på vägen ut!” eller (min favorit som borde gestaltas i någon Nina Hemmingsson-ruta): ”Se nu till att packa ryggsäcken med HUMOR och försök se lite ljusare på tillvaron!”

Sammanlagt har jag lagt ut närmare 1500 kronor för att få lyssna på en massa floskler om hur hur mycket man kan ha att tänka på som ung, samt bli matad med ångest. Jag menar, en läkare sitter framför dig och säger: du är nog deprimerad. Hur ser ditt liv i övrigt ut? Hur mår du? Hur ser relationen ut med dina föräldrar? Du vet, sån’t här kan ju vara väldigt undermedvetet!

Tänka över mitt liv i minsta detalj? Vem skulle inte bli deprimerad av det?

Eller okej, nu ska jag inte vara sådan. Kanske är du fullkomligt psykiskt stabil. Kanske har du aldrig vaknat klockan sex på morgonen med nervositet/ångest som rivit i magen som små alienklor. Kanske har du alltid känt dig älskad av dina föräldrar, aldrig lämnats high and dry av någon pojk/flickvän samt alltid varit säker på din egen betydelse i en värld med drygt sex miljarder andra människor. Kanske har du alltid känt fullkomlig tilltro till din utbildning, din egen framtid och bara vetat att vad du än tar dig för, så kommer det att bli bra. Allt kommer alltid att bli så himla himla bra. I så fall hade nyss nämnda diagnoser inte rört dig ryggen. Kanske hade du skrattat lite åt den konstiga kvackaren som precis tagit emot 150 kronor för att prata massa strunt. Om du istället är vad jag skulle vilja kalla mänsklig så hade situationen förmodligen inte varit fullt så lustig. Om du är lite som jag hade du i stället upplevt det ungefär som att någon precis stängt in dig i en Kafkaroman på livstid, utan möjlighet till benådning. Men nu är det slut på det. Jag är inte (farligt) deprimerad, jag har borrelia. Och det ska jag fira.

Den långa vägen hem

För ett tag sedan såg jag Peter Lemarcs nya skiva på en plansch. Den ser ut såhär. ”Livsbejakande” är ordet som genast kommer till mig, samma ord som dyker upp när jag tänker på Mikael Nyqvist i ”Såsom i himlen” samt bilden som använts som poster för ”underbara älskade” (se ovan). Typ ”jag är en medelålders man som bjudits på en del motgångar men trots allt så älskar jag att leva. Det är så vackert, egentligen, livet, soluppgångarna och barnen och fåglarna och att finna sig själv. Åh, vad jag älskar att leva”.

Och ja, det är väl inget fel med det, utan kanske till och med eftersträvansvärt. Men ändå. Det känns väl som när den där amerikanen kom fram till mig och min kompis när vi satt och drack öl häromkvällen. Jag räknade inte, men han vräkte säkert ur sig 28 floskler på sju minuter som ”I love being alive”, och ”with every day comes new opportunities”, följt av ”I LOVE meeting new people, like you! Imagine, just 10 minutes ago I did not even know that you existed”

Och så höll det på. Tillslut har jag ryckts med och utbrast ”What’s the point of living if you don’t feel alive!” varpå amerikanen blev alldeles till sig och höll en lång predikan innehållande en mängd fräscha betraktelser om hur vi som människor isolerar oss allt mer från varandra, problemen med rasism (samtidigt som han konsekvent refererade till en av sina kompisar som ”my white friend Steve”), och säkert något om hur vi alla borde sträcka händerna mot himlen och njuta av att finnas till. Needless to say så fick han inte ligga med någon av oss.

Liksom de flesta andra har jag lite Mikael Nyqvist/Peter Lemarc i mig, blandat med lite finländsk mördare och mycket annat. Just för tillfället är det ändå Ångesten (!) som av många olika orsaker får störst utrymme. Även här finns passande bilder, även om de inte tryckts upp och prytt insidan av särskilt många tunnelbanevagnar.

Min bild av denna känsla brukar oftast visa sig i två olika scener. Den ena föreställer min imaginära vän Sylvia Plath som slutligen baxnat under pressen från sig själv och omgivningen. Att bli den där lyckade författaren, att klara av att vara sådär härligt ung, vacker, lycklig och lovande. Ungefär som människorna som återfinns på de där vidriga bilderna som används i olika studentbroschyrer/kataloger där trivsamt unga, ”fräscha” människor i en korrekt blandning av olika etniciteter skrattar, bär varandra på ryggen, spelar någon sport, skvätter i vattnet och gör andra obehagliga saker tillsammans. Hursomhelst.

I självbiografiska ”The bell jar” beskriver Sylvia hur hon en dag svalde ett par nävar sömntabletter och sedan kröp in en skrymsle i familjens källare för att dö. Den där mörka hålan, med en ihopkrupen flicka som baxnat. Det är en bra bild.

Den andra scenen föreställer en annan håla, i form av en undanskymd mörk och svettig lokal någonstans i ett krigsdrabbat Saigon. Där sitter Christopher Walken med söndernålade heroinarmar och död blick och håller en pistol mot tinningen. Robert De Niro gör sitt bästa för att få honom att minnas sitt hem, att resa sig upp och lämna det mörker han krupit in i och försöka leva ett normalt liv igen. Men det är försent. Vissa av oss kommer liksom aldrig hem igen.

(..som Peter Lemarc. Han kommer till en äggkartong. Alternativt till en hög mur där han får sitta och dingla med benen bredvid Humpty Dumpty)

(1250 = Antalet träffar på google med sökorden ”peter lemarc” och ”ägg”)

En trevlig kväll

Man vill vara lakonisk. Lite skönt blasé, tillbakalutad och lagom. Kanske en aning mystisk.

Det är "man" inte.

Särskilt inte i fredagsnatt runt klockan 04.45 när jag sitter på en nattbuss påväg hem från en fest tillsammans med en av min pojkväns bästa kompisar och ropar: du hatar mig jag vet att du hatar mig erkänn att du gör det erkänn!

Det kändes logiskt då.

Det var det inte.

Det sköna hatet II

Plats: Seven eleven
Tid: 20:11
Händelse: Jag och min pojkvän är påväg till bokat bord för att äta dyr pizza och dricka öl. På vägen stannar vi på seven eleven för att skaffa lite essentials (han: snus, jag: snytpapper). Utanför porten stannar jag tvärt till när jag ser orden på löpsedeln lysa mot mig som Gud måste ha lyst mot Moses när han stod på Mount Sinai och tog emot de tio budorden.

Jag är full av hat
och jag älskar det

I ungefär 0,6 sekunder hinner jag känna något som påminner om lycka. Förutom budskapet i sig så gillar jag även formen på meddelandet: det är kort och koncist men säger ändå tillräckligt för att det ska bubbla till lite av välbehag i magtrakten. Det känns som att någon sveper in mig i en mjuk varm filt, mitt på kalla regniga odengatan. Jag upplever en ögonblicklig samhörighet med personen som yttrat/skrivit orden och bara vet att vem det än är så tycker jag om honom/henne- även om det skulle visa sig vara Ebba Von Sydow eller liknande. När det hunnit gå en hel sekund har min hjärna lyckats fånga in hela löpsedeln - inte bara det korta citatet- och det är då lyckan försvinner snabbare än tåstrumpor på en landsbygdsmarknad. Bakom texten syns ett suddigt foto av den galne finländaren som tidigare i veckan plockade upp ett vapen och wackade klasskamrater, skolpersonal och slutligen sig själv. Jag vet inte om detta innebär att jag ska omvärdera min syn på det hälsosamma hatet, eller bara att en del människor kanske låtit en känsla få för stor plats på spektrat.

Jag lämnar detta ämne utan försöka mig på någon misslyckad slutpoäng för att ge plats åt en debatt som förs just nu på kanal fyra om moderaters skattefiffel:

Birger Schlaug: Men om man tjänar runt 70.000 konor i månaden så handlar det väl inte om att det är för dyrt att betala (vitt), då är det ju ren girighet!

Välkammad moderat: Girighet? Ingen tackar väl nej till en bra affär!

Intressant resonemang! Betyder det att vi kan snart kan få höra följande argumentering:

- Men det är ju olagligt att köpa horor!

- Jaaa, men hon gav mig ju ett så bra pris! Och ingen tackar väl nej till bra affär?

Och så vidare. Ni förstår.

En bild med två pratbubblor säger mer

Som den lättupprörda och icke-moderata människa jag är så kände jag ett behov av att kommentera moderaternas skattemoral. Lyckligtvis behövde jag inte det då någon annan redan har gjort det, utan att pränta ner 1000 ilskesvettande ord. Nina, du är alltid, alltid bäst.

Hipp hipp hora - en mänsklig rättighet?

Eftersom jag är sjuk är jag hemma. Eller, rättare sagt, jag är hemma hos min pojkvän Andreas, som i sin tur bor i en av Kth:s korridorer. Här bor sju personer från hela världen, och ett svenskt original från någon Stockholmsförort. Idag hörde jag honom prata med den kinesiska tjejen när jag skivade potatis till dagens middag: frittata.

Han (på Göran Persson-engelska): Here in Sweden it can be very dangerous to download and share files on the internet.

Hon (måttligt intresserad): Oh.

Han: Oh yes. People get persecuted and inprisoned and fined for doing it.

Hon: Mhm.

Jag vet inte. Det kändes bara lite lustigt att en svensk kille säger till tjejen från världens största diktatur att vi svenskar är förföljda för att vi inte får ladda ner "Hipp Hipp Hora" hur som helst. Nästan samma sak som att inte få älska vem man vill och bli skjuten i skallen för att man demonstrerat för ökade politiska friheter? Hursomhelst. Det var en underhållande konversation att lyssna på. Gratis var det också.