För ett tag sedan såg jag Peter Lemarcs nya skiva på en plansch. Den ser ut såhär. ”Livsbejakande” är ordet som genast kommer till mig, samma ord som dyker upp när jag tänker på Mikael Nyqvist i ”Såsom i himlen” samt bilden som använts som poster för ”underbara älskade” (se ovan). Typ ”jag är en medelålders man som bjudits på en del motgångar men trots allt så älskar jag att leva. Det är så vackert, egentligen, livet, soluppgångarna och barnen och fåglarna och att finna sig själv. Åh, vad jag älskar att leva”.
Och ja, det är väl inget fel med det, utan kanske till och med eftersträvansvärt. Men ändå. Det känns väl som när den där amerikanen kom fram till mig och min kompis när vi satt och drack öl häromkvällen. Jag räknade inte, men han vräkte säkert ur sig 28 floskler på sju minuter som ”I love being alive”, och ”with every day comes new opportunities”, följt av ”I LOVE meeting new people, like you! Imagine, just 10 minutes ago I did not even know that you existed”
Och så höll det på. Tillslut har jag ryckts med och utbrast ”What’s the point of living if you don’t feel alive!” varpå amerikanen blev alldeles till sig och höll en lång predikan innehållande en mängd fräscha betraktelser om hur vi som människor isolerar oss allt mer från varandra, problemen med rasism (samtidigt som han konsekvent refererade till en av sina kompisar som ”my white friend Steve”), och säkert något om hur vi alla borde sträcka händerna mot himlen och njuta av att finnas till. Needless to say så fick han inte ligga med någon av oss.
Liksom de flesta andra har jag lite Mikael Nyqvist/Peter Lemarc i mig, blandat med lite finländsk mördare och mycket annat. Just för tillfället är det ändå Ångesten (!) som av många olika orsaker får störst utrymme. Även här finns passande bilder, även om de inte tryckts upp och prytt insidan av särskilt många tunnelbanevagnar.
Min bild av denna känsla brukar oftast visa sig i två olika scener. Den ena föreställer min imaginära vän Sylvia Plath som slutligen baxnat under pressen från sig själv och omgivningen. Att bli den där lyckade författaren, att klara av att vara sådär härligt ung, vacker, lycklig och lovande. Ungefär som människorna som återfinns på de där vidriga bilderna som används i olika studentbroschyrer/kataloger där trivsamt unga, ”fräscha” människor i en korrekt blandning av olika etniciteter skrattar, bär varandra på ryggen, spelar någon sport, skvätter i vattnet och gör andra obehagliga saker tillsammans. Hursomhelst.
I självbiografiska ”The bell jar” beskriver Sylvia hur hon en dag svalde ett par nävar sömntabletter och sedan kröp in en skrymsle i familjens källare för att dö. Den där mörka hålan, med en ihopkrupen flicka som baxnat. Det är en bra bild.
Den andra scenen föreställer en annan håla, i form av en undanskymd mörk och svettig lokal någonstans i ett krigsdrabbat Saigon. Där sitter Christopher Walken med söndernålade heroinarmar och död blick och håller en pistol mot tinningen. Robert De Niro gör sitt bästa för att få honom att minnas sitt hem, att resa sig upp och lämna det mörker han krupit in i och försöka leva ett normalt liv igen. Men det är försent. Vissa av oss kommer liksom aldrig hem igen.
(..som Peter Lemarc. Han kommer till en äggkartong. Alternativt till en hög mur där han får sitta och dingla med benen bredvid Humpty Dumpty)
Och ja, det är väl inget fel med det, utan kanske till och med eftersträvansvärt. Men ändå. Det känns väl som när den där amerikanen kom fram till mig och min kompis när vi satt och drack öl häromkvällen. Jag räknade inte, men han vräkte säkert ur sig 28 floskler på sju minuter som ”I love being alive”, och ”with every day comes new opportunities”, följt av ”I LOVE meeting new people, like you! Imagine, just 10 minutes ago I did not even know that you existed”
Och så höll det på. Tillslut har jag ryckts med och utbrast ”What’s the point of living if you don’t feel alive!” varpå amerikanen blev alldeles till sig och höll en lång predikan innehållande en mängd fräscha betraktelser om hur vi som människor isolerar oss allt mer från varandra, problemen med rasism (samtidigt som han konsekvent refererade till en av sina kompisar som ”my white friend Steve”), och säkert något om hur vi alla borde sträcka händerna mot himlen och njuta av att finnas till. Needless to say så fick han inte ligga med någon av oss.
Liksom de flesta andra har jag lite Mikael Nyqvist/Peter Lemarc i mig, blandat med lite finländsk mördare och mycket annat. Just för tillfället är det ändå Ångesten (!) som av många olika orsaker får störst utrymme. Även här finns passande bilder, även om de inte tryckts upp och prytt insidan av särskilt många tunnelbanevagnar.
Min bild av denna känsla brukar oftast visa sig i två olika scener. Den ena föreställer min imaginära vän Sylvia Plath som slutligen baxnat under pressen från sig själv och omgivningen. Att bli den där lyckade författaren, att klara av att vara sådär härligt ung, vacker, lycklig och lovande. Ungefär som människorna som återfinns på de där vidriga bilderna som används i olika studentbroschyrer/kataloger där trivsamt unga, ”fräscha” människor i en korrekt blandning av olika etniciteter skrattar, bär varandra på ryggen, spelar någon sport, skvätter i vattnet och gör andra obehagliga saker tillsammans. Hursomhelst.
I självbiografiska ”The bell jar” beskriver Sylvia hur hon en dag svalde ett par nävar sömntabletter och sedan kröp in en skrymsle i familjens källare för att dö. Den där mörka hålan, med en ihopkrupen flicka som baxnat. Det är en bra bild.
Den andra scenen föreställer en annan håla, i form av en undanskymd mörk och svettig lokal någonstans i ett krigsdrabbat Saigon. Där sitter Christopher Walken med söndernålade heroinarmar och död blick och håller en pistol mot tinningen. Robert De Niro gör sitt bästa för att få honom att minnas sitt hem, att resa sig upp och lämna det mörker han krupit in i och försöka leva ett normalt liv igen. Men det är försent. Vissa av oss kommer liksom aldrig hem igen.
(..som Peter Lemarc. Han kommer till en äggkartong. Alternativt till en hög mur där han får sitta och dingla med benen bredvid Humpty Dumpty)
(1250 = Antalet träffar på google med sökorden ”peter lemarc” och ”ägg”)
4 kommentarer:
Ett tag hade jag funderingar på att gå med i det där AISEC, för där måste man ju vara med i om man skall bli en fullfjädrad världsförbättrare. En kväll när det var middag hemma hos en gammal U-studiekursare blev jag visad bilder och videoupptagningar från den senaste konferensen. Samma människor som är on display i studiekatalogerna var här frekvent förekommande. Alla hade hysteriskt roligt i de obligatoriska breaken då alla avdelningar, kollektivt såklart; kom igen lilla tråkmåns inte sitta där i hörnet och sura, dansar en påhittad dans till valfri reklamradiodanslåt. "Who rocks the house"? Jo, AISEC Lundavdelning does, ledd av ett norskt snyggo med gyllene hår som säkert har legat med halva Lundavdelningen. Så fort jag kom hem var jag tvungen att spela Dinosaur Jr på hög volym till jag kände att jag var tuff och cool igen (plats för ironi). Det är de här AISEC människorna som om trettio år bor i dyra bostadsrätter på Sööööööööder. När de vill känna sig så där lagom levande och mångkulurella så trippar de över till Mosebacke och dansar afrikansk dans. De har inte fattat någonting!
Vågar knappt skicka iväg det här eftersom du skriver så bra och du kanske sitter och fnyser åt mina formuleringar. Du kanske till och med kallar mig illiterat.
ja jag har alltid känt mig kluven inför att engagera sig i sånt där.. egentligen borde man ju, för att "skapa kontakter" "bygga broar" "krydda cv:t" osv. Men nej. Jag är nog rädd för unga duktiga människor. Plus att jag är väldigt, väldigt lat och har svårt att förbli intresserad av en viss sak en längre tid (hoppas verkligen att min framtida arbetsgivare får läsa det här någon gång!)
Jag är glad att du ids läsa och kommentera! Jag skriver inte så bra och skulle aldrig fnysa.
Jag älskar din blogg och dina reflektioner.
Den första bilden av ångest kommer jag säkert låna av dig ;) Även om jag dock inte varit tillräckligt tålamodig att plundra mig igenom " The bell jar" på engelska, utan bara nöjt mig med filmen om hennes liv.
Den andra bilden är jag nyfiken på, vilken film är det ifrån?
För det första: Bekräftelse, hurra! Och så det andra: Den andra scenen kommer från "Deer hunter" - gammal skildring av krigshemskheter i Vietnam som rörde upp lite kontrovers när det begav sig. Förmodligen för att den bara gestaltar amerikaners lidande medan vietnameser mest framställs som elaka torterare. men vad vet jag. Lite ångest får man iallafall, och det är ju alltid trevligt. ....eller?
Skicka en kommentar