Bye bye

den här bloggen finns inte längre! Tack för allt och kom ihåg att hata mycket och intensivt. Men var ändå snäll.

cunnilingus-trollet - en snabb analys

Jag tror för övrigt att drömmen om sex-trollet (eller cunnilingus-trollet, som jag kommer kalla det för i fortsättningen) egentligen inte handlar om sex, utan om mina tudelade känslor inför konsumtionen.

I drömmen kunde alltså fantastisk, överjordisk tillfredsställelse nås ifall man lyckats köpa rätt skor. Cunnilingus-trollet (som jag själv aldrig hann prova innan jag vaknade) var bara ett medel, som pengar i konsumtionen. När man använde trollet, alltså pengarna, fick man njutning.

Mina känslor av skam och äckel som uppstod när jag såg Sara Lidman använda sig av trollet symboliserar den skam och det äckel jag känner inför mina medmänniskor och mig själv i vår konstanta jakt efter tillfredsställelse, genom materiella ting. Som vi alla vet är denna tillfredsställelse, liksom den som uppkommer med hjälp av ett cunnilingus-troll, bara tillfällig och flyktig, utan djup eller hållbarhet. Istället skapas ett beroende efter att gång på gång få uppleva njutningen, kanske i hopp om att den ska vara längre nästa gång, kanske utan några förhoppningar alls mer än att få uppleva ett ögonblick av lycka och fullkomlighet, även om det bara är tillfälligt.

Alternativt så är jag bara kåt på troll.

äcklet

Vaknade med en känsla av att jag var smutsig, kanske var det drömmens fel. Eller så är det dags att duscha igen. Tar hygienen aldrig slut?? Jag menar varför ska jag känna mig äcklig varje morgon fram tills dess att jag tagit en dusch? Vad har egentligen hänt sedan min senaste utdragna, dyra renlighetsritual igår som gjort mig så vedervärdig att jag genast måste skrubba huden som ett jävla våldtäktsoffer för att kunna möta världen utan skamkänslor?

Visserligen lever ju jag ett liv i ständig rörelse, en tillvaror i flärd där olika spännande situationer avlöser varandra, men ändå? Jag har ju sällan rullat i lera, bara i en ikeasäng av modellen sultan?

Detta att jämföra med duschbehovet på Haiti, där kroppen under varje dag upplevde en smuts och hygienisk dekadens som skapade känslor av äckel och skräckblandad förtjusning (kolla, jag har grönt avloppsvatten på fötterna som luktar EXAKT som gamla räkskal och bajs!) En vanlig dag inleddes med att kroppen täcktes av ett lager svett, raskt följt av tre lager damm och lite äkta smuts från exempelvis förruttnade sopor som dekorerade vägkanten och bidrog till en underbart genuin atmosfär av fattigt u-land. Håret luktade konstant en härlig cocktail av trögsvart diesel och brända sopor. (detta var i alla fall situationen i stadsmiljö, på landsbygden tampas man bara med “ren” smuts som jord och svett.).

Att efter en av dessa dagar få kliva in i en dusch, även om denna bestod av en hink vatten och ett öskar i stearinljussken, var inget annat än en försmak av himmelriket på jorden.

Men drömmen då: Sara Lidman (författaren) hade genom magi kommit på ett sätt att framkalla små troll som utförde fantastisk, mind blowing “cunnilingus” på sina ägare. Det som krävdes var: 1. Att du uttalat rätt trollformel 2. Att du köpt rätt skor till trollet - ett par mc-boots med öppning framme på vaden.


Några frågor på det?

önskar jag kunde vara roligare

Bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar, bara en veckas behandling kvar. Hoppas jag. Tror jag. Vill jag tro.

Sen vill jag aldrig mer åka till Huddinge. Jag ska aldrig mer sätta min fot i Tyskland, förutom vid mellanlandningar i Frankfurt på väg till dans- och ölnätter i Brasilien.

Jag ska aldrig mer ligga på en brits vid en droppställning. Aldrig mer ha fler än två hål i armvecken samtidigt. Aldrig mer känna den metallsmak i munnen som beror på den tyngsta av antibiotikasorterna de pumpar in i mig, aldrig mer åka till Huddinge aldrig mer vara i Huddinge aldrig mer passera Huddinge.

Aldrig mer gråta framför en läkare i nervositet över att han snart kommer dumförklara mig med miner, uttalanden, gester.

Aldrig mer spendera mer pengar på mediciner än på mat och skor.

Aldrig mer tillbringa fem eftermiddagar i veckan med att ligga i fosterställning och mumla att jag nog inte orkar diska idag heller.

Aldrig mer drömma mardrömmar om att jag sakta drunknar men ingen förbipasserande drar upp mig. Att jag fallit på rygg ner i djup snö och sjunker sjunker utan att kunna röra mig, men ingen förbipasserande hjälper mig. Att jag jagas av ett galet psycho men ingen av dem som ser på stoppar honom (man behöver inte ha psyk-studieskulder på 300 000 för att förstå problemet här).

Tänk om allt bara kunde få ett slut nu. Tänk om.

Klockan tre idag inleds behandling 15903750??78 i Huddinge och jag känner redan doften av den sprit som kommer strykas över kärlet sex sekunder innan det penetreras av nålen. Redan nu känner jag kväljningarna.

Det enda roliga som finna att berätta om besöken i Huddinge är den kvinna jag mötte på vägen därifrån en dag. Med livströttheten i ögonen, barnvagnen slött tryckt framför sig, ciggen i mungipan, soff-fetman runt magen och T-shirttexten ”Frukost ingår ej” på bröstet visade hon att livet inte behöver vara perfekt bara för att man är frisk. Men det vore så jävla mycket trevligare. Även om man måste betala sin egen måltid.

...och så gratisbio

Kan inte Gustaf Skarsgård bli bög på riktigt? Kan man kräva det? Skriva på listor? Demonstrera på första maj? Eller bara vara precis som han var i filmen och så kan vi bli bästisar, fika småkakor med trevliga tanter och vara känsliga ihop.

Ack ja

Nu har jag fått pausa från alla mediciner i snart två veckor. Det är helt underbart. I dag producerade jag min fasta avföring på typ fem veckor. SANN glädje! Nu minns jag hur det kändes.

Detta är, i urval, några av de saker jag kunnat köpa för de pengar jag hittills lagt ner på min behandling:


En I pod. I VECKAN.

En kvadratmeter lägenhet i innerstan

En bättre begagnad bil

Matpaket åt 3-400 svältande familjer i Haiti

En av Blondinblemmans väskor

100 000 jenka

Men jag har ett liv ändå! Gårdagen: Solen sken. Gick ut på gärdet. Mötte två ”dog walkers” med tio hundar var i olika storlekar. Som en blombukett, fast med päls och massa ivrighet. Kan man beställa sådana och skicka till sig själv?

På gärdet låg gräset mjukt och tryggt framför fötterna. Hittade en klippa en bit in i skogen. Lade mig ner, lyssnade på stråkar. Sen på fåglar. Kände mig som den blonda killen i mitt i naturen, fast mer blasé på ytan.

Gick hem igen. Kände mig lite underbar.

bajset böckerna besattheten

Medicinering och allt sådant bajs fortsätter. Jag vet inte om jag har en tarmflora längre, jag vet inte vad jag har (hägerfors: en tarmFAUNA! *Å gud*).

Allvarligt, med så mycket preparat som trycks in i mig dagligen kan väl inga kroppsliga funktioner vara normala längre. Kanske kommer jag att förvandlas snart, evolutionera eller muteras eller... muteras (kan inga fler sci-fi/marvel/vetenskapsord). Men till vad? Gärna något med evigt liv, superintelligens och perfekt hälsa. The adventures of the super intelligent Health girl! Blah

Ja, det blir mycket verklighetsflykt. För tillfället är jag mitt inne i den där galet bästsäljande ungdomsbokserien om en klumpig tjej som blir kär i en gudalik vampyr. Vi pratar high school, tonårskåthet, omöjlig kärlek och ond bråd död. Underbart på många sätt, dåligt på andra. Men för mig, som fortfarande på många sätt är en överkänslig, överdramatisk femtonåring: skönt tidsfördriv. Men nog om mig, såhär anser ett par unga "recensenter" om böcker jag alltså läser just nu:


Besatta Sara:
Asså, de här böcker e de bästa jag har läst!!NÅGONSIN! de e underbart bra och jag rekomenderar dem av hela mitt hjärta! alla andra böcker kommer att uppfattas som kassa efter dom här! har dock läst alla på engelska, så ja vet alltså va som händer i den tredje boken, och de e nog den bästa hittills. sträckläste och va klar på tre dagar. och sen dess har jag läst den ett antal ggr igen xD Jag är helt besatt, liksom mina kompisar som jag har tipsat! Bara läs den!! kan knappt vänta tills fjärde boken och filmen på första! och allting händer efter sommaren, URK! Som om de inte vore nog me det händer allt efter sommaren för mig, ska ju på björn gustafsson oxå! hur ska ja överleva denna sommaren?!För mer info om du är besatt som jag, www.stepheniemeyer.com , som är den enda officiella hemsidan. den ger ut info om nya böcker och om filmen. LÄS, LÄS, LÄS!!

Tjej, 13:
Jag måste bara få säga att detta är den mest makalösa bok jag någonsin läst (Och jag har läst, ganska mycket)Det går inte med ord att beskriva hur man fängslades av hennes sätt att beskriva. Hur ängslig man blev när man upptäckte att man bara hade 20 sidor kvar i boken. Hur man, utan att veta om de, grät vid sorliga meningar och drog efter andan på skrämmande. Och själv blev man ju bestatt! Det går ej att neka, när jag väl läst de första meningarna kunde jag inte sluta. Jag är 13 år och min mamma tycker jag är galen som läser en bok om dagen. Jag läste först "När jag hör din röst" och efter det var jag ute efter boken "Om jag kunde drömma" jag sökte igenom hela stan men utan fynd. Tillsist bestämde jag mig för att beställa den. Jag blev besviken eftersom den var så tunn! För mig skulle den vara på minst 300000000 sidor! Då hade jag dött av lycka. Jag skojar inte, när jag letade i brevlådan efter paketet och fick syn på det GRÄT jag. Jo, det är sant jag grät och mamma trödde jag var sjuk... Om ni inte läst boken tycker jag synd om er!

Shut the fuck up and listen to opera!

...läste jag nyss på Youtube under en klipp från Tosca. Kändes som ett fint motto.

Vaknade häromdagen och trodde att jag var pigg, men så var det var bara ångest. GUD så tröttsamt!

Ärligt talat så trodde jag att jag hade växt ifrån det by now, det är ju så hårt förknippat med folkhögskoltiden 2001-2002 då en lärare (skägg, manchesterkavaj) pratade lite om Pär Lagerkvists ångest eller nåt och sedan befallde oss, sin klass, att skriva expressionistiska dikter. Vi var ca 20 elever, varav 98 % var i åldern 19-23 och 95 % hade ångestladdade issues med sin pappa/mamma/sin kropp/whatever som fick följande uppmaning: sitt uppe sent på natten, gärna efter en flaska vin och försök att inte tänka – bara KÄNN. Skriv det som finns inombords.

Såhär i efterhand så tänker jag på den här scenen ur mitt liv på samma sätt som jag tänker på en apa med en laddad pistol eller moderater med makt. Det kan inte sluta bra.

Så, efter att ha fyllt ex antal sidor med darrhänta, luddiga samt bitvis obehagliga meningar om den där barndomen osv var det klart: min förmåga att dra djupa sköna andetag var borta. Bröstmusklerna hade förvandlats till små knutna nävar som tryckte ner lungorna till små platta ark. Efter ett par dagar blev det bättre men då kom beskedet att livsviktiga farmor fått cancer och skulle dö om två veckor, ungefär på julafton. Eller om hon höll ut lite extra: på min födelsedag. Det var väl, vad man brukar kalla, spiken i kistan.

Sen har ju allt blivit bra, jag har utbildat mig, lyssnat på bra musik, sorterat sopor och köpt fina skor. Men så blev jag sjuk. Och nu fick jag ångest. Men det är inget att gnälla om, det går över. Jag vet ju vad det beror på. Dags att i stället hålla käften och lyssna på opera.


Ps Om ni vill känna lite på äkta ångest/ hård expressionism så kan jag tipsa om en ung tysk vid namn Trakl. Han var sjukvårdare under första världskriget där han bland annat tvingades utstå en natt i en lada (eller dylikt) tillsammans med ett par hundra eller så sårade/döende kamrater. Under vad som måste ha tett sig som universums svartaste och längsta natt slirade han omkring i sina vänners blod, lyssnade till deras skrik, baddade pannor, tog morfin och, ja, sen skrev han dikter om det. Brinnande svarta dikter. Kort därefter ansåg han sig ha fått nog av människors vansinne och tog en överdos, 27 år gammal. In i svärtan med er!

Huddinge Huddinge. Varför måste jag åka till Huddinge. Jo, för att min paus från den tunga medicineringen är över! Har vinkat adjö till min fina fasta avföring, mina hela vita armveck och pengarna på mitt konto. Jag är redo.

people you've been before that you don't want around anymore

Ah! Dolce vita!

Nej jag skojar bara. Tröttheten är här igen men vad gör man?

1) Dör

2) Härdar ut

Lyckligtvis är jag alldeles för sugen på att handla på IKEA nästa helg för att dö.

Kan för övrigt inte fatta att det är typ fem år sen jag lyssnade på den här killen. Kanske för att jag inte legat sömnlös med glasartad blick så mycket senaste åren. Allt blev liksom enklare efter ett tag.

Åh jo, med first aid kit menade jag de där syrrorna från enskede, inte det där.. andra bandet.

This is the first day of my life

Jahaja! Här sitter jag och känner mig extra mottaglig för omvärlden. Sådär känslig, ni vet. Då känns det ju rätt att sätta på Bright Eyes och bädda in sig lite i orden och melodierna. Vila en stund med tonerna lagda mot huden och så vidare.

Nej jag är bara trött. Inte så farligt sjuktrött för tillfället, har faktiskt mått mycket bättre senaste dagarna men det hela är väldigt mycket som mina känslor för leverpastej – fullkomligt oberäkneligt. Jag har väldigt lite kontroll över mitt liv just nu känns det som, särskilt sedan jag klippte mig och tog beslutet att sluta använda hårtork. Ingen hårdag är längre den andra lik! Efter att ha fönat nästan varje dag i typ 15 år känns det både tomt och spännande. Ett äventyr som bara jag kan förstå vidden av.

Så här i efterhand inser jag att det egentligen var dags att lägga ner för typ två år sedan då jag bodde sex veckor på Haiti, i en lägenhet som hade el ca 5 timmar utspritt över dygnet. Att storma upp sex på morgonen, skopa-duscha (nej rinnande vatten fanns ju inte heller) för att fläkten precis gått igång (vilket var min indikator på att det fanns el) och sedan föna håret två timmar innan jag behövde gå upp till vardagen i ett uland där en majoritet inte ens har tillgång till rent vatten kändes redan då… osunt?

Än mer uppenbart att jag har ett problem blev det när jag bodde en vecka i ett lerhus på landsbygden, men ändå envisades med att dra fram grooming-hjälpmedlet när byns enda generator drog igång på kvällen så vissa utvalda kunde få se på nyheterna. Att rusa naken ut till bakgården och duscha med hjälp av en liten plastmugg och en plåtbalja i månskenet, höra cikadornas brus, känna vinden stryka mot huden och tänka saker i stil med att ”såhär, såhär borde det alltid vara, så naturligt, så vackert. Jag är SÅ Meryl Streep i Mitt Afrika, jag är en naturkraft, den sanna människan (osv)”, bara för att ett par minuter senare plugga in hårtorken som, trots sin lilla storlek, var tillräckligt kraftfull för att strypa generatorn och avbryta en grupp människors nyhetsintag. För att mitt hår skulle föntorkas.

Men nu är det slut med det! Detta är den första dagen i mitt lockiga liv!

Hursomhelst. Nu ska jag stänga dörren till mitt kontor och sjunga First Aid Kit-låtar och låtsas att jag är countryartist. Det har jag fan förtjänat.

joy! joy! joy!

Det har flyttat in en människa med trumpet. Typ vägg i vägg. Just nu spelas Beethovens glädjesymfoni. Ode to joy. Falskt. 

Gud skrattar åt mig

dagens outfit:

Oh min bleka hud! Min fethudade näsa och mina glasögon modell 2006! Mina knakiga långa ben, mina obetalda räkningar och mitt fnösktorra hår. Ack ja, mina räfflade naglar, mina leverfläckar och min perfekta lilla stjärt. Rumpa. Stuss. Bak.

All morgondimma i mitt huvud och alla solnedgångar i min rygg. Alla mina sårs längtan och mina läppars uppdämda tveksamhet.

Det finns en sanning under allt det finns det finns det finns



Idag: behandling nummer 1634 i Huddinge! Vi möts på pendeltågsstationen 14.20. Du tar med gulliga hundar och starka axlar, jag byxor med omodern passform och förra säsongens skor (förlåt!).

See you!

Så jävla lycklig!

Jag är inte så bra på det här längre. Kanske var jag aldrig det. Men men, som Martina skulle ha sagt: Nåväl. Det är som det är.

Jag får fortsatt intravenös behandling i Sverige på en lite privatklinik i Huddinge. Det är precis lika sexigt som det låter. Lyckligtvis är en av sjuksyrrorna en ung bög som uppfyller många kriterier för att vara en sk ”stereotyp”, vilket jag intalar mig sprider en känsla av sex and the city-glam. Jag kan exempelvis låtsas att han är min Stanford och att när han säger ”jag ska blanda ihop det här åt dig” så menar han en flirtini eller cosmopolitan – inte 500 ml saltlösning med 200 mg doxyferm.

Nåväl. Det är som det är med det också.

The good news är att jag vissa dagar känner mig bisarrt pigg, typ på så vis att jag vill rulla runt i en matta på golvet och skrika ut ogenomtänkta livssanningar (pojkvän: kan du inte gå ut och gå istället älskling?), men sen när jag väl gör det så blir jag trött på tre sekunder. Då kryper jag ihop till en boll på sängen och kvider efter choklad. Som jag äter. Sen kvider jag att jag kommer att bli tjock och hatad för ingen gillar ett sjukt fetto med choklad fulla fejjan. Eller det läste jag i alla fall ”på Internet” (ni vet) häromdagen.

Nåväl. Det är som det är.

För övrigt så bär jag på synnerligen mycket samtidshat för tillfället. Allt som omger mig får mig att känna mig falsk. Som en felande pusselbit som försökt gnaga ner några av sina hörn för att passa in men det GÅR ju liksom inte. Det finns en sanning om allt tänker jag för att trösta, det finns det finns det finns under allt. Men att sträcka sig efter den är som att sträcka sig efter döda släktingar i drömmen.

Nåväl.

För övrigt så ska jag klippa av mig håret på tisdag. Skönt förresten att skriva det under nån slags introvert fjortistext som ovan - kvinnor som kapar håret luktar liksom så mycket galenskap. Typ slö morakniv och vansinnig blick framför spegeln tillsammans med nåt mässande i stil med: Ditt kön är död havsanemon! Nej DITT! Ditt kön! Död! Havsanemon!

Åh! Nu är det en film om att vara ”ung kär och kåt” på teve. Nån som minns hur DET kändes?

Nå?

En god tanke. Låt det stanna där.

Egentligen hade jag inte tänkt att skriva något mer här. Jag ser liksom inte poängen. Det ger knappast andra människor särskilt mycket, och inte heller mig själv. (OBS ej försök till få bekräftelse jag är inte 22 längre OBS) Men så plötligt kände jag för det igen, och jag försöker att vara en sån som inte förnekar sina känslor. Så nu är vi här igen!

Det måste dock bli ett väldigt kort inlägg för min rygg har gått sönder efter att jag i morse, full av naiv och ogenomtänkt förväntan inför den nya dagen, plötsligt beslöt mig för att göra lite "gymnastiska övningar". Det sägs att det är bra för kroppen. Jag har nu bevisat motsatsen. Min rygg kan härmed ses på som en installation av mänsklig smärta, utsprungen från hopp och välmening. Som det så ofta blir i livet. Eller, som min farmor skulle ha sagt om det inte vore för magcancer: somliga straffar Gud direkt.

Och hör sen!

Jag ska skriva om min fortsatta behandling, sjukdomen, könshår, den nakna stjärten osv också.

Men inte just nu.

Inte just nu.

Hemma!

Och det är precis så underbart som jag trodde. 

jag vill skriva nagot roligt men det gar inte

det gar inte

These pretzels are making me thirsty!

AH det är ju choklad, croissanter och korv överallt! Och ost. Herregud vad mycket ost. Och jag maste äta alltihop. Maste. Äta. Allt.

Har försökt införa lite rutiner. Sa här ser det ut:

08.30: Väckarklockan ringer. Sängfjädrarna skaver in i revbenen. Jag gar upp och öppnar balkongdörren för att släppa ut nattens demoner (eller bara vädra, jag är ju inte Ingemar Bergman), dricker ett glas juice.

09.15: Befinner mig pa lakarmottagningen. Pratar med de andra svenskarna som far samma behandling som jag. Vi ar just nu fem stycken med typ exakt samma symptom och sjukdomshistorier. Alla unga, alla en gang väldigt aktiva, allt gränslöst bittra mot svensk sjukvard. Vi sitter i en liten ring med nal i armen och jamför historier. Nar medicinen tagit slut ringer vi i en liten guldklocka. Det känns som att jag är en dvärg som kallar pa min björn, eller överklass som kallar pa min dvärg, eller kungen som kallar på sin överklass eller... ja. Ni vet vad jag menar. Eller inte.

10.30: Gar ner till bageriet pa hörnet, köper en nybakt croissant som smälter i munnen. Eller en saltkringla som gör mig törstig.

Fortsätter ut pa gagatan, strosar, svettas, shoppar spännande saker som medicin och slangar för 1500 kronor. Häromdagen beordrade en sköterska mig att skaffa en hatt mot solen: " you should get a sombrero!". Jag: "Nice, I've always wanted a city sombrero!" Hon log förvirrat men vänligt och knackade lite pa min pase med antibiotika.

Ja sen gar jag "hem" till rummet pa vandrarhemmet, äter lite ost, lite choklad, grisar runt naken i värmen och kladdar ner mina pockets med smält Lindt Lindor. Vid fyra har det blivit dags för nästa omgang. Det har bara gatt fyra dagar av typ 20 och jag ser redan ut som en jävla horse-pundare, särskilt efter att de stack fel och jag fick medicinen ut i armen istället för in i en ven och det gjorde ont och sen fick jag ett förband indränkt i sprit sa jag luktar alkoholist och armarna är fulla av hal. Mötte en drogmissbrukare/alkoholist pa gatan efterat och inbillade mig att han glodde med en blick som sa "du är som jag". Men sa är jag ju väldigt paranoid och egocentrisk ocksa.

Annars är allt asjobbigt (ensamt hopplöst trakigt) och jag vill bara aka hem. De kan inte ens garantera att jag blir frisk. Kanske om jag fortsätter behandla mig i typ tva ar. Mitt hjärta brister flera ganger om dagen men det är inget att göra at. Det är bara att fortsätta plocka upp bitarna, använda läppstift och äta smuliga bakverk.

Ps. Det har inte blivit nagon sombrero. Det skulle inte matcha mina skor.

taken these broken wings and learn to fly

Nu är jag här och redan svämmer jag över av nyfunnen livsvisdom. Eller sa kanske jag misstar "visdom" för "kraftigt svettande", vad vet jag. Varmt ar det iallafall, varmt och soligt. Wonderbar! ...om det inte vore för den lilla petitessen att antibiotikan de började skjuta in i mina blodomlopp i morse har blott en trevlig biverkning: man bränns-till-döds-som-en-albino-i-afrika-och-far-stora-apokalyptiska-eksem-om-man-vistas-i-solen-mer-än-typ-5-minuter-i-taget.

Men det är lugnt! Jag haller mig lugn, sa lugn. Jag är buddhist, eller en ihoprullad trasmatta, en sovande katt, en vimpel i lä.

Inget bekommer mig längre.

Det är jag och Pforzheim nu, jag, Pforzheim och tre skivor med svensk fagelsang. Uppgift: att lara sig en fagel om dagen. Dagens fagel: Storlom. Rekommenderas starkt.

Jag bor pa vandrarhem (utanför fönstret: koltrast, svalor, björktrast), spatserar i stan (duvor, svalor) och har hittat till den stora samt meditativa stadsparken (bofinkar, koltrastar, björktrastar, svalor, en mängd oidentifierade).

I morse fick jag min första injektion med intravenös antibiotika. Lag pa en brits i en timme och tankte pa en fagelunge jag hittat i skogen nar jag var liten, en slags sparv som ramlat ur sitt bo. Jag visste att dessa historier sällan slutar väl, men kunde inte lämna den där i buskarna och snaren under den mörknande himlen. Under en vecka försökte jag fa den att överleva, gjorde en liten lada med bomull och gras i botten, gav den vatten, grävde upp mask som jag försiktigt försökte fa den att svalja. Flera ganger var jag nara att kvava den nar masken var för stor, fagelungen för liten. Det gjorde ont att se den, onte att ta hand om den, ont att kanna sig sa maktlös. Tillslut dog den.

Nej jag kommer inte att dö (DRAMA!). Men det är möjligt att det kommer kännas som att jag haller pa att kvavas ett par ganger innan jag far flyga hem igen.

I´m not there

Ryktet spred sig som en löpeld bland predikanterna i väckelsetältet: vi har en sjukling här. En ung, kvinnlig sjukling. Det gnistrade till i deras ögon. Skulle de få en show trots allt? Alla dessa gamlingar som suttit och hostat om sina ålderdomliga krämpor framme vid estraden för att få förbön var ju alltid något, men inte som detta. Inte som en ungdom, en ungdom med långvarig sjukdom som plötsligt drabbat henne, beslagtagit hennes kropp som en ond demon. En ond kraft som skulle bekämpas... inför alla mirakeltörstiga ögon. 

De behövde det. Mötet behövde det. Publiken behövde det.  

De såg sig runt i folkmassan, var hon här? Hur skulle de få henne att träda fram? De försökte lite svävande med några vaga kallelser: "jag känner... att det finns någon här i kväll... som behöver förbön. jag känner... att du finns här, du sjuka, du som lever med smärtan som ständig följeslagare... Gud finns här för dig kväll... Han vill hela dig... Han KAN hela dig... 

Den unga sjuklingen smög ut genom en dolt entré på sidan av tältet. Häcklade dem alla inombords, bestämde sig för att mer gå dit, nostalgi eller inte. Vissa delar av ens förflutna var det kanske dags att kapa alla linor till, även de som endast handlade om att minnas sin historia. Nästa år skulle hon inte gå dit, undvika hembyn under denna del av sommaren. Det var ändå inte samma sak efter att farfar dött. 

Det var dags att åka till det andra hemmet, till staden. Kvällsljummen asfalt, uteserveringar och öl. En jävla massa öl skulle det bli. Naturromantik kunde hon uppleva i juli stället. Hon packade snabbt sin väska och lämnade huset för att söka upp sin bror som skulle skjutsa henne till flygplatsen. Såg honom sitta i pappas bil och vänta på henne tio meter bort. Det var nära nu.  

Plötsligt hör hon ett rop, det är någon som säger hennes namn. Hon ser sig snabbt omkring, ser ingen, men så: plötsligt framför henne dyker en man och kvinna upp, hon känner genast igen dem som två av tältveckans predikanter. Mannen har blivit gammal, sist hon såg honom måste vara 15 år sedan nu. När farfar levde var han här en sommar och uppträdde på tältveckan. Tog upp hennes 10-åriga lillebror på scenen, sa att Gud bestämt vad han skulle göra med sitt liv. La ut texten om hur hennes bror skulle jobba för deras pappa, tjäna Gud, allt det där. Släkten hakade på, trodde på vad predikanten sagt. Såg inte oket de la på pojkens axlar, såg inte hur det tärde på honom under åren som följde innan han slutligen lämnade skiten och började göra upp sina egna planer. 

Ingen av syskonen hade förlåtit predikanten för vad han gjort. 

Nu sluter samme predikant upp runt henne tillsammans med kvinnan, de lägger sina händer på henne och ropar: vi trodde vi missat dig! Den manliga predikanten lägger huvudet på sned: Visst är det du som är sjuk? Som behöver helas från borrelian? 

"Sjuklingen" blickar bort mot bilen och mumlar: ja alltså, jag ska precis åka till flyget... 

- Jojo, men vi ber snabbt! 

Runt om dem passerar folkmassan som lämnat tältet och är på väg till den tillfälliga restaurangen för att fika. Upproret ligger på sjuklingens tunga men kommer aldrig ut. 

Predikanterna börjar att be. 

Vid två tillfällen blåser den mannen i hennes öra, befaller sjukdomen att lämna sjuklingens kropp.  Det kittlas och hon blir tvungen att bita hårt i kinden för att inte skratta till. Deras händer bränner över ryggen, på axlarna. Hon spänner dem, överväger att rusa ifrån dem men står som fastfrusen.  

Så slutar de. Hon fortsätter gå mot bilen, det känns som en evighet sen hon började. Hennes lillebror blänger mot predikanten och gasar så fort bildörren stängts. Jag är så avundsjuk på dig som får åka, muttrar han. 

Det skulle jag också vara. Men nu jävlar blir det öl! ... en kväll. I morgon drar "sjuklingen" till tyskland för att bli helad av antibiotika. I packningen: Hela tv-serien om Anna på Grönkulla, röda klackskor,  Lapidus "snabba cash" och en svart sparkdräkt.

wish me luck