Häromdagen såg jag att Elin Lindqvist (dotter till författaren Herman Lindqvist) skriver krönikor. Jag kan knappt beskriva varför, men det är något hos denna människa som gör mig galen. När hennes första bok ”Tokyo natt” kom ut för några år sedan började jag läsa den med öppet sinne, jag såg genuint fram emot att få lära känna romanfiguren Karolina och ta del av hennes förehavanden i det för mig främmande landet Japan. Det visade sig dock snart att boken var en enda lång språkligt pretantiös och ofta pinsamt distanslös självanalys– alltså skriven för att författaren vill skriva men inte för att läsaren ska läsa. ”Tokyo natt” låg sedan länge inne på min toalett och plockades fram vid de tillfällen då jag var lite hård i magen och behövde lite ilskeadrenalin för att sätta igång krystningsarbetet.
Att känna sig upprörd över något så fånigt som en ung tjejs romandebut kanske verkar småaktigt i mångas ögon. Själv njuter jag som en fästing i den håriga svettiga armhålan. Det finns få saker nuförtiden som gör mig så genuint härligt upprymd, murrigt mysig, ja kanske till och med lycklig som att få känna lite genuint ohämmat hat, eller åtminstone förakt. Under min uppväxt förknippades denna känsla enbart med ondska och därmed som något förkastligt – bra människor hatar inte, de sprider kärlek och värme! Gärna samtidigt som de sjunger och dansar i något avlägset alplandskap och uppfostrar moderlösa barn och räddar dem från nazister. Att jag blev berövad min möjlighet att utveckla min hälsosamt aggressiva sida tidigare i livet är givetvis mina föräldrars fel – för aldrig fick jag väl höra meningar som ”vilken underbart aggressiv liten flicka du är” och så vidare.
I gårkväll senast fann jag plötsligt mig själv hata Fredrik och Filip och deras program ”Boston Tea Party”. Detta kom lite som en överraskning eftersom jag länge gillat dem och deras pojkiga spjuverhumor. Det slog mig plötsligt att de riktiga as, och än värre, mansgrisar. I sina olika programserier har de sjungit gubbrock samt intervjuat uteslutande män – sånär som på Pam Anderson och Victoria Silvstedt. Inget ont om dessa personer, men det borde väl inte vara omöjligt att gräva fram fler ”typer” av människor med fitta? När det gäller människor med kuk verkar detta inte varit något problem då vi fått möta statsministrar såväl som idrottsstjärnor och predikanter.
I Boston Tea Party räcker det med att det finns en så kallad expertpanel för att jag ska bli lite illamående. Att alla medlemmar utom en är män gör inte saken bättre. Ikväll kunde vi se hur denna samling skarpa hjärnor fick svara på vilka sju personer som skulle räddas i händelse av att världen gick under. Svaret blev: 1. Kofi Annan 2. Dalai Lama 3. Barack Obama. Här stannas uppräkningen av att Fredrik eller Filip skriker: men kvinnor då! Det uppstår här en sekunds förvirring innan nästa expert utbrister: Jennifer Aniston, höhö! Den andra kvinnan som räknas upp är Britney Spears. Hurra, den perfekta framtida världen ska byggas av manliga tänkare och beslutsfattare medan kvinnor ska agera kuttersmycken? Varför har ingen kommit på det konceptet förut?
1 kommentar:
Vilken fröjd att börja dagen med en blogg till brädden fylld med Jessicahat! Och så känns det lite pirrigt att kommentera ditt första inlägg! Om nån läser din blogg så kanske de för för sig att läsa kommenarerna och då måste den första vara rapp och fyndig för att passa in i sammanhanget, och precis då, när jag är påväga att sudda ut de två meningarna som det tog 17 minuter att formulera, bestämmer jag mig för att låta bli deleteknappen och hylla den första blogg jag nånsin har läst (för jag dissar ju också alla nymodigheter de första 2 åren).
In hate we meet!
Skicka en kommentar