Glory Glory hallelujah

Jag som nu gör mitt första blogginlägg hatar egentligen bloggar. På samma sätt som jag hatar My Space, modedyrkan, inneklubbar, 20-åriga listskrivare på Nöjesguiden och så oändligt mycket mer. Vilket naturligtvis inte innebär att undviker något av det, o nej. Man skulle med säkerhet kunna säga att ca 75% av min vakna tid går till att på olika sätt försöka känna samhörighet med de människor som sysselsätter sig med någon av nyss nämnda saker. Den känsla av splittring som uppstår från detta tillstånd är, törs jag påstå, i klass med den som infunnit sig vid min pappas två skilsmässor med efterföljande yttre och inre konflikter. Tack vare en gammal dagstidning kunde jag i alla fall äntligen sätta rubrik på mig själv: jag är en samtidshatare. Gud vad skönt det är. Inte främst att hata samtiden (även om det ibland har sina underhållande stunder), utan att få en etikett, ett fack att lägga mig i, en Identitet.

Jag kan inte (orkar inte/har inte plats här) att förklara särskilt ingående vad denna avsky kommer ifrån, men vi kan nog sammanfatta det hela med ytlighetsförakt, avundsjuka, mindervärdeskomplex och min egen meningslöshet. Jag menar inte att människorna som är i fas med vad samtiden förväntar sig är mer meningsfulla, men de gör iallafall något med sina intressen och lämnar avtryck, i stället för att sitta och gnälla. Själv har jag nog aldrig känt någon slags övertygelse om vad jag ska hålla på med, förutom ”något som har med skrivande att göra”. Men guess what, Martina Lowden finns redan och det är sex år sedan någon beskrev mig i ordalag som i alla fall påminde om ”ung och lovande”. Inte för att jag måste vara bäst, men jag vill inte vara en grå medelmåtta heller. Vem vill det?

För egentligen, egentligen är jag ju så mycket roligare smartare och bättre än nästan alla andra, faktiskt. Fast bara jag vet det, och kanske min pojkvän. Så känns det ena stunden. Men så nästa: Jag är blott en av alla tusentals 20-någonting i det här landet med skrivarambitioner som vill se lite söder-stilmedveten ut (= en del second hand, en del farmors garderob, en del dyr design och en del H&M), som kan säga smarta saker om det mesta och som är ganska rätt i stil och åsikter utan att ha korrumperats av viljan att passa in och blivit en produkt på vägen. Det är ju inte så jag vill leva mitt liv.

Mitt liv, som jag vill beskriva det, är ingen klyscha, ingen grå medeltillvaro eller en produkt av samtidens krav eller önskemål. I min fantasi är mitt liv en groteskt fet, svettig negermamma med yvigt kroppsspråk och tvivelaktig klädssmak, helt befriad från sådant som ironi eller självinsikt. Tillsammans med körer och storband river jag av American trilogy i bästa Elvis-stil á la paljetter och hela köret inför en fullkomligt hänförd skrikande publik som inte kan få nog av mig. Jag svänger med manteln och skvalpar med valkarna och alla reser sig under stora jubelrop som aldrig tar slut. För mitt liv är så bra. Så fantastiskt jävla bra.

Hämta inspiration här: http://www.youtube.com/watch?v=R6_QLcRWKqk