Min far och jag II

Ibland får man en insikt. För ett ögonblick lättar okunskapens slöja och man ser plötsligt världen för vad den egentligen är. Lite så kändes det i alla fall idag när pappa visade var all min inkonsekvens och förvirring mycket väl kan komma ifrån:

Pappa sitter i soffan och ser filosofiskt ut i rummet. Skrattar plötsligt till och utbrister:

− Åh Jessica, livet är väl ändå fantastiskt! Jag menar titta på barnen, de bara lever utan att tänka så mycket mer på det. Det är bara liv liv liv.

(här uppstår en kort paus då hans mobil plötsligt piper till. Han plockar upp den och öppnar sms-inboxen).

Pappa: − Men va..?! Näe, vet du vad! TITTA PÅ DET HÄR!! (stampar upprört fram till mig som tar emot mobilen och läser högt:

− Hej! Tack för samtalet häromdagen! Ser fram emot att diskutera eventuellt samarbete med dig i morgon.. (Jag gör en paus och ser frågande på pappa. Han suckar otåligt)

Pappa: – Men läs klart då! LÄS!
Jag: − …ha en fantastisk dag. Kristina.

(Pappa ser uppfordrande på mig. Jag sväljer hårt)

Pappa: − Ha en fantastisk dag! Ha en FANTASTISK dag! Fördömda säljare! För det första så menar hon det ju inte, för det andra... jag menar, ha en fantastisk dag! Ha! Vet du vad en fantastisk dag för mig är? Jo, det är att komma på förstasidan på DN, eller dra in 100 000... nej, 500 000 till organisationen! DET är en fantastisk dag för mig! Det här, idag, det är långt ifrån fantastiskt!

Jag: – Men… livet, var inte det fantastiskt?

(Pappa fnyser till)

−Jojo, livet ja, men inte MITT liv!