Norrland igen! En vecka i månaden är jag här. Ibland känns det som en vecka för mycket, ibland helt lagom. Som igår, när jag stod på pappas balkong i vackert eftermiddagsljus i typ tjugo minuter utan att göra någonting. Jag formulerade inte ens några sammanhängande tankar. Nedanför balkongen låg åkrarna utsträckta, ända ned till sjön som fortfarande är täckt av is. Där bortom: tysta berg, täta granar, höga tallar, mera berg. Ovanför allt: den utspända ljusblå himmelsduken. Allt var nästan märkligt stilla. Det enda (och jag menar verkligen enda) som hördes var fågelkvitter. Bland dessa kunde jag urskilja storspoven – ett ljud som rörde om i något djupt inne i kroppen. Men fortfarande inga tankar.

Nu tänker jag att det är märkligt att samma plats kan få mig att känna mig så hemma och så främmande på samma gång. Som att träffa ett gammalt ex eller titta på gamla foton. Ja ni förstår.