sakta vi går genom stan

För ovanlighetens skull gick jag ut i lördags. Som vanligt slutade en sådan kväll med att jag hittar ett oljevått crostinikex med tapenade framåt småtimmarna som slukas med oförtäckt lust och begär.

Några timmar tidigare: det dansas vilt på Berns. Eller ja, de som dansar är en skara på fem personer. Övriga... jag vet inte, 500 personer, står mer eller mindre blickstilla och stirrar på livebandet som om de vore bittra recensenter. Allvarligt Stockholm - varför betalar ni 170 kronor för att se en vibrerande technospelning bara för att bete er som om ni sitter hemma och kontemplerar alltings meningslöshet? Jag hyser visserligen oftast all respekt för denna typ av introverta skärskådningar, men INTE runt midnatt efter 22 öl på Berns. Då får ni låtsas att livet är roligt i alla fall! Eller vänta... är alla nykterister nu? Vad är det som pågår egentligen? VAD HAR NI BESTÄMT MEDAN JAG VAR BORTA?! Herregud!

Just ja, de där fem personerna som dansade. Genom en underbar dimsyn orsakad av champagne och mystisk sjukdom (fantastisk kombination!) kunde jag urskilja hur en tjej föll till golvet, för att sedan resa sig med glasbitar i låret och blod över jeansen. Ja det var hon jag hade på middag hos mig tidigare ikväll, inser jag. Fyllot som nu fällt henne var INTE min pojkvän.

Två timmar senare på akuten: min vän ligger halvnaken på en brits med köttsår i benet. Försöker spela nykter, trots röda ögon och hicka. Jag befinner mig i undersökningsrummet intill där jag torkar upp spyor (som INTE kommer från min pojkvän). Får panik när jag, i skenet från de obarmhärtiga lysrören, får en glimt av mig själv i spegeln och tycker jag ser ut som Stefan och Christer (samtidigt!) i ansiktet. Urskiljer ruccola och svamp i spyorna. Konstaterar att jag i alla fall lagade en god middag.

En taxifärd och några kräkningar senare: hemma igen. Ett ensamt, oljigt crostinikex kvarlämnat på soffbordet. En känsla av att vara levande. Tack för det Stockholm, vi ses snart igen!